Selingan - Turtle Island

Nästa etapp på vår Borneotripp var ett besök på Selingan eller "Turtle Island" som den också kallas. Jag förmodar att de flesta som gör en liknande tur har stannat till en natt på ön för att få se sköldpaddor lägga ägg och små sköldpaddsbebisar bege sig ut i havet.

Här tillbringade vi vår sista natt på en av de tre öar som utgör Turtle Islands National Park. Hit tar man sig med båt från Sandakan och resan tar knappt en timme. Samtliga öar är obebodda, men på Selingan finns plats för 60 övernattande gäster. Det är den enda av öarna dit turister kan åka. Förutom stugorna  finns också ett "sköldpaddscenter". Här tar man reda på äggen som sköldpaddorna lägger. Ser till att det täcks över när ungarna tittar ut ur äggen för att de inte ska bli middagsmat åt någon hungrig ödla som smyger omkring innan de hinner släppas de ut i den stora vida världen.

Förhållningsreglerna är många, bland annat får man inte knalla omkring på ön hur som helst mellan 18 - 06, just för att inte störa sköldpaddorna som tänker sig i land för att lägga ägg.

Havssköldpaddan är en av många djurarter som är utrotningshotade och det finns ett antal orsaker till att det är så. Förutom föroreningarna i havet är det många som går sitt öde till mötes i något av alla de "spöknät" som flyter omkring i våra hav. Omkringflytande plastpåsar kan också vara direkt livshotande för dem eftersom de glatt sväljer dem i tron om att det är manetert och följden blir att de kvävs sakta men säkert. Sedan är det naturligtvis en annan orsak också, och det är att såväl sköldpaddan som dess ägg i många länder anses vara en delikatess.

Med tanke på allt detta, och att sköldpaddan inte börjar lägga ägg över huvudtaget förrän den uppnår den aktningsvärda åldern av minst 20 år och att det dessutom enligt expertisen bara är tre procent av alla kläckta ungar som överlever, så känns det väldigt bra att det finns platser där man hjälper arten att överleva.

Eftersom vi anlände till ön på förmiddagen hade vi hela dagen på oss att slöa på stranden och bada i det ljumma vattnet. Efter två dagars ständigt badande i svett kändes det helt fantastiskt! På grund av starka strömmar var det en begränsad yta där man kunde simma, men den räckte gott och väl till. Och det lockade inte sådär väldigt mycket att flyta iland på någon närliggande filippinsk ö, så vi höll oss snällt innanför bojarna. Snorklingen var hyfsad, men ingen av de bättre jag gjort, men det är alltid mysigt att kika på de fiskar som finns.

När dagen tagit slut och vi hade klämt i oss ytterligare en god måltid var det bara att vänta. Och väntan var absolut inte förgäves! Vi fick vara med och se när en stor sköldpadda la sina ägg i sin egenhändigt grävda jättegrop på stranden, och inte var det få ägg hon lyckades klämma ur sig - 91 stycken hamnade i gropen innan hon var klar! När det är klart mäts hon på längden och tvären och om det är en "nykomling" märks hon efter avslutat äggläggande.

Någon ur personalen tar sedan med varsam hand reda på alla äggen och flyttar dem till själva "kläckeriet" där de får ligga tills äggen kläcks och ungarna tittar ut.

Då det hade kläckts ett gäng under dagen fick vi även vara med på ett sköldpaddsrace! Vilken fantastisk upplevelse! Så söta de var där de sprang allt de orkade mot vattnet, och lite tragiskt kändes det att veta att av alla de som släpptes ut är det bara ett fåtal, -  om ens det - som överlever...

Morgonen efter kan man se nattens händelser på sköldpaddsfronten, hur många damer som behagat kravla sig upp för att lägga sina ägg, hur många ägg som lagts och annan viktig information kommer upp på den dagliga informationstavlan.

När vi lämnade ön morgonen efter och såg alla de "traktorspår" som sköldpaddorna lämnat efter sig vid sina arbetsamma promenader mot en lämplig plats att lägga sina ägg, var det på något vis som om kronan ramlade ned och jag förstod vad vi fått vara med om... En helt fantastisk upplevelse!

Visst är det fantastiskt att dessa djur, som rör sig så smidigt i vatten, kämpar så hårt i flera timmar för att dra sig upp på stranden för att kunna lägga sina ägg och sedan får kämpa lika hårt för att ta sig tillbaka igen. Och sedan är det inte ens säkert att de små nykläckta ungarna överlever ens första dagen...

River safari på Kinabatangan

Efter att vi spenderat första natten inne i Sandakan på ett hotell begåvat med flera stjärnor var det dags att "styra in i djungeln". Riktigt så tufft som det låter var det nu inte, utan vi bodde jättebra samtliga nätter. Visserligen inte hotell med en massa stjärnor, men det var heller inte en hydda mitt ute i den djupaste djungeln. Vi spenderade samtliga nätter på "lodgar" med fläktar i taket, varmvatten, rent och snyggt och mycket god mat. Om man förväntar sig mer än det föreslår jag att man stannar kvar inne i Sandakan på ett hotell.

Vår första färd var med båt från Sandakan. Efter att ha befunnit oss på öppet vatten i närmare timmen så fortsatte färden på Malaysias näst längsta flod, Kinabatangan River. Lite fanns det i bakhuvudet det där med de filipinska piraterna som nyligen tagit en kinesisk turist som gisslan på en av öarna är ute och begärt 70 miljoner i lösen. Fast i och för sig kanske jag inte ser ut att vara värd så mycket...

Nu vet inte jag om det hör till vanligheterna eller om det är just för risken av ovälkomna besökare som det finns beväpnade vakter och poliser kring de olika lodgerna, men vi intalade oss själva att det var av den anledningen och att det säkert var bra.

Första boendet var på Abai Djungle Lodge, vid flodkanten mitt ute i ingenstans och enda sättet att komma hit är vattenvägen. Här fanns verkligen inte mycket runtomkring. Det närmaste "någonting" vi kom var en liten by (med betoning på liten) på andra sidan. Ett mysigt boende med alla djungelns ljud precis inpå knutarna. Andra "djungelboendet" var i närheten av den lilla staden Sukai på Kinabatangen River Lodge. Eftersom det fanns mer civilisation här så går det även att ta sig hit landvägen.

Vi hann med ett antal flodfärder när vi letade djur av alla de slag och vi fick verkligen se massor. Det var fåglar, apor, ormar, elefanter, krokodiler och att kamerorna gick varma är ett understatement!

Det var många fantastiska upplevelser att ta med sig hem. De urcharmiga näsaporna, de skräckinjagande krokodilerna, de lustiga hornbill-fåglarna och alla andra flygande, krypande och hoppande varelser vi träffade på. Men frågan är om inte den häftigaste upplevelsen var kvällen då vi i vild panik fick order om att lämna vår nyligen upphällda öl för att kasta oss in i bilar som tog oss till platsen där ett gäng elefanter bestämt sig för att inta sin kvällsmat. Såå häftigt! Vi befann oss nog inte mer än 30-talet meter från dessa enorma varelser och det var absolut värt att låta ölen bli ljummen!

Det var en mycket speciell känsla att flyta omkring på floden och spana efter djur. Vi var ute såväl tidigt som sent och många djur blev det....

Jag är pinsamt medveten om att jag har en liten(!) bit kvar till Bo Landins klass när det gäller fotograferande av djur. Men jag tror i alla fall att det syns ungefär vad det är för varelser på bilderna, och om ni inte ser vad det är kan ni ju alltid ha en gissningstävlan...

Dessutom fick vi uppleva eldflugornas dans som verkligen var ett fantastiskt skådespel Helt plötsligt var det precis som om djungeln var fylld av blinkande julgranar.

Efter dessa dagar på Kinabatangan River var det dags att återigen byta boende för att åka till sköldpaddsön Selingan, och det var verkligen en mycket speciell upplevelse...

Sepilok rehailiteringscenter

Utanför Sandakan ligger Sepilok Orangutan Rehabilation Centre. Här arbetar man sedan 1964 med att återanpassa föräldralösa eller tillvaratagna orangutanger så att de ska kunna klara ett liv i djungeln på egen hand. Det är ett område på 43 kvadratkilometer där det idag finns ca 60-80 orangutanger som tränas för att kunna klara sig själva. Dessutom finns ett "nursery" där man tar hand om de riktigt unga föräldralösa eller sjuka som behöver tillsyn.

Som besökare får man följa en "boardwalk" genom en bit av området där man bland annat kan få vara med när orangutangerna matas. På bestämda tider varje dag förses de med bananer och att det bara bjuds på bananer är medvetet så att de ska tycka att det blir enformigt och börja leta mat på egen hand. För hur det är, så är det inte så vanligt att det kommer någon med bananer varje dag i den riktiga djungeln... Det var väldigt speciellt att stå på plattformen och spana upp mot trädtopparna för att se om det dök upp någon hungrig orangutang, och riktgt känna hur spänningen steg när det började gunga bland grenarna - och där kom de!

Vi var ju inte speciellt ensamna om att bevittna utfodringen, utan det var många som ville beskåda dessa underbara djur när de dök upp i trädtopparna. Eftersom vi blivit varnade för en ung hanne vid namn Toby som uppenbarligen sparar på kameror och mobiltelefoner, så vågade jag inte ta med den stora kameran in. Jag tänkte att om han nödvändigtvis ska sno min kamera så ska han minsann får den lilla! Men med facit i hand kunde jag ha tagit den andra, det var ingen fara, alla orangutangerna höll sig på behörigt avstånd, så även tydligen Toby.

Att se dessa "skogsmänniskor" (orang utan betyder nämligen "människan i skogen") komma klättrande på så nära håll var helt enormt! Även om bilderna inte är speciellt bra, så var vi nära och vi såg dem riktigt bra. Det är ju trtos allt ingen garanti att man får se några alls, men vi fick se riktigt många. Och det var ju tur, för några vilda orangutanger lyckades vi aldrig få syn på.

Det är tragiskt att det överhuvud taget ska behöva finnas ett rehabilteringscenter för de här djuren, men med tanke på hur läget är så är det underbart att det finns och vi kan vara glada för varje orangutang som räddas. För tiotalet år sedan fanns det ca 27000 exemplar och idag är summan nere i runt 15000. En stor bov är naturligtvis skövladet av regnskogen, plus att de övergivna ungarna gärna fångas för att bli sällskapsdjur. Idag är det olagligt att döda eller fånga orangutanger och i januari i år utdömdes det första fängelsestraffet för dödandet av en orangutang.

Här finns även några exemplar av "the sunbear" som ska rehabiliteras. Det är världens minsta björn och även det är en djurart som hotas av utrotning. Den lever i Sydostasien och dödas ofta för att den äter böndernas grödor. De exemplaren som finns här är björnar som omhändertagits för att de fångats som husdjur, vilket dels är olagligt och dels så är det inte så himla enkelt att ha en vuxen björn hemma som husdjur även om den är hälften så stor som en brunbjörn.

Eftersom det inte är alldeles enkelt att se, kan jag berätta att det här är en Sunbear, och att den heter så beror på en ljus fläck på bröstet, vilken enligt legenden ska symbolisera soluppgången.

En park väl värd ett besök om man är i krokarna och de som arbetar med det gör ett fantastiskt arbete. Det är bara att lyfta på hatten för dessa människor och alla deras pälsförsedda skogssläktingar och önska dem all lycka i sitt kommande liv utanför parkens gränser. Och som sagt, av rädsla för att Toby skulle lägga beslag på min kamera modell större, blev väl bilderna sådär, men det är smällar man får ta...