Ho Chi Minh - inte bara en stad

Att påstå att det var ett fullspäckat program på vår resa är ett ”understatement”! Så mycket på så kort tid, har vi nog aldrig åstadkommit tidigare.

Vi hade nog inte så stor koll själva och det behövdes ju inte, eftersom vi blev hämtade och lämnade utanför dörren dit vi skulle. Till och med när vi skulle äta, blev vi forslade till och från restaurangdörren. Tugga fick vi faktiskt göra själva, men det kändes helt ok...

En av mina aha-upplevelser under helgen var att Ho Chi Minh inte bara är en stad, utan även ett namn. Av de ställen vi besökte verkade de flesta ha något med just en man vid namn Ho Chi Minh att göra. Vi besökte hans hus, hans pagoda, hans mausoleum och museet som berättar om vem han var och vad han gjorde. Det kändes lite konstigt dock, att allt det här finns i Hanoi och inte i staden med namnet Ho Chi Minh.

Om det finns någon mer än jag som inte är sådär väldigt bevandrad i Vietnams historia, kan jag berätta att denne man var Nordvietnams ledare från1954 fram till 1969, då han avled. Hans önskan att vid sin död, kremeras och få askan utspridd, blev väl inte sådär väldigt hörsammad. Nej, istället blev han balsamerad och ligger till åskådan i sitt mausoleum, och det var väl kanske inte riktigt så han hade tänkt sig det hela... (Nu var det stängt när vi var där, så vi fick nöja oss med att se det utifrån, men man kan ju inte lyckas jämt)

Vidare besökte vi också ”Temple of literature”, det första nationella universitetet i Vietnam. Ett område på ca 54 000 kvadratmeter med fem olika ”gårdar” som känns lite som ett "jättetempel" när man vandrar mellan dessa gårdar.

Visst, mycket vackert och många intressanta saker fick vi vårt kunnande utökat med denna dag. Men frågan är, om inte den viktigaste kunskapen vi fick oss till livs ändå var den, hur man tar sig över gatan! Det finns inga övergångar, inga undergångar, inga trafikljus där det blinkar en grön gubbe. Det finns visserligen några övergångsställen här och där, men ingen bryr sig om dom. Så hur gör man? Jo, man kliver ut i gatan, går sakta, håller andan och hoppas att mopederna försöker undvika dig!

Med tanke på just trafiken, kan det kanske vara värt att ge sköldpaddan en liten klapp på huvudet för "Good Luck".

Med denna lärdom i bagaget packade vi in oss i bilen efter lunch för att styra de 16 milen till Halong Bay... 

Påsk i Vietnam

Så har vi spenderat påskhelgen med att vara på ”gruppresa” i Vietnamn. Det visade sig dock, att vår gruppresa bestod av oss två plus chaufför och guide!

Det jag såg framför mig, hur vi skulle slussas runt, ledda av någon ivrigt vinkandes med en paraply, efter att ha klistrat stora runda grupptillhörighetslappar på våra bröst, blev inte riktigt så. Nej, vi fick privat guidning i fyra dagar. Inte behövde vi tänka själva heller på hela tiden.

Debutresan till Vietnam och Hanoi blev en upplevelse av totalt organiserat kaos! Det kändes egentligen som ett oorganiserat kaos, men eftersom det faktiskt fungerar, så är det väl lite organiserat trots allt...

I Hanoi finns det sex miljoner människor, det finns 400 000 bilar och fyra miljoner mopeder eller scotrar! Här kör man allt på mopeden, familjen, flyttlasset, hunden, byggmaterialet, eller varorna som ska säljas under dagen. Och när man ändå blir körd till skolan bakpå mopeden, kan man ju passa på att göra läxan eller sova klart.

I varje gathörn finns det ett litet café med små plastpallar där de sitter och dricker några koppar grönt vietnamesiskt te, samtidigt som de röker en slags vattenpipa, som består av ett långt bamburör.

Vi hittade en wet market där det såldes allt man kan tänka sig. Efter mina besök på olika typer av sådana marknader, så levde jag nog i tron att jag inte skulle komma att spärra upp ögonen sådär väldigt mycket, men de helgrillade hundarna, med huvuden och allt,var väl magstarkt...

Att Vietnam håller på och exploderar rent turistmässigt är helt förståeligt, för enligt vår guide, så uppgick antalet turister till 250 000 år 1992, och 2011 hade denna siffra stigit till sex miljoner! Han berättade också att 1993 fanns inte ett enda varuhus i Vietnam! Med tanke på det här, så förstår man att det kan vara svårt för invånarna att hänga med och ta till sig allt som händer.

Vår helg innehöll lite mer än mopedkaoset i Hanoi, men om inte det här inlägget ska bli så långt så alla tröttnar på att läsa innan ni kommit halvvägs, så får det bli lite uppdelat.

Fortsättning följer...

Glad Påsk!

Nu tänker jag ta påskpaus i bloggandet!

Imorgon tar vi flyget till Vietnam där vi ska tillbringa påskhelgen. Vi ska åka på "singaporiansk gruppresa" och det ska bli mycket spännande! Frågan är om vi kommer att få grupptillhörighetslappar på tröjorna och få hänga på en resledare som är iklädd orange keps och har ett paraply högt uppsträckt i luften...

Hur som helst, vi får väl ta oss till flyplatsen för egen maskin, sen förutsätter jag att vi inte ska behöva tänka själva på hela helgen!

 Glad Påsk på er alla

Felicia försvann

När jag nu har upptäckt hur enkelt det är att låna böcker från biblioteket i Sverige, så blir det en hel del svenskt läst, och den senaste i den raden är Felicia Feldts "Felicia försvann".

En bok som ska vara en sjävbiografi, skriven av ett av Anna Wahlgrens nio barn. Anna Wahlgren som 1983 gav ut "Barnaboken", boken som kom att bli varje förälders handbok i barnuppfostran. Efter att ha läst ut "Felicia försvann", så är bara tanken på att hennes mamma skulle ha försökt lära upp en hel nations föräldrar hur man ska uppfostra sina barn, snudd på absurd.

Om bara en liten del av det som beskrivs i boken är sant, så borde Anna Wahlgrens trovärdighet sjunka någonstans i höjd med fotknölarna. Här beskrivs en auktoritär hemmiljö med mycket alkohol och såväl fysiska som psykiska övergrepp. En familj som flyttar omkring oerhört mycket så att ingen hinner rota sig någonstans. Här beskrivs även hur barnen fick order om att visa upp sig för reportrar och spela "den lyckliga familjen", som de inte var.

Boken är skriven på ett lite rörigt sätt, där nutid blandas med dåtid och ibland kan det vara lite svårt att hänga med. Kapitlen är korta och slutar ofta lite "hängande i luften". Det känns som om hela boken är en slags hämndaution, där det ska framgå att det inte finns någon som helst möjlighet till försoning mellan mor och dotter.

Att det inte är en självbiografi rakt igenom är slutet ett bevis för, eftersom det inte stämmer med verkligheten, och som sagt, det skulle kännas bra att få veta att resten inte heller är helt med sanningen överensstämmande...

(Om någon inte läste det inlägget och är nyfiken på hur man gör när man lånar e-böcker från biblioteket så finns det här )

Artighetsmätning!

Enligt en artikel i tidningen "Today" under veckan, så har 2012 års Graciousness-index(!) ökat i Singapore! Och det är de under 30 år, "generation Y", som står för den största ökningen.

Detta berättar den stolte innehavaren av titeln "Kindness Movement´s General Secretary", och det är klart, om man har en sådan titel kan man väl inte vara något annat är stolt, eller...? Finns det någon som kan upplysa mig om vad en sådan gör? Lite spännande titel för övrigt, tänk när dottern eller sonen kliver in genom dörren med orden: "Nu vet jag vad jag ska bli när jag blir stor! Jag ska bli generalsekreterare i vänlighetsrörelsen!"

I alla fall så finns det tydligen ett indexmått på det där med artighet, där högsta poängen som uppnåtts var "mer än 50" - hur man mäter, eller vem som bedömer det hela, har jag inte en aning om. men något jag kan skriva under på, var de tre punkter som upplevdes som de största problemen i det här landet, nämligen:

1. Att göra plats för fler passagerare på bussar och tunnelbana (Om man har lyckats få en ståplats i mittgången så finns det ju absolut ingen anledning att flytta på sig bara för att det är någon mer som vill åka med)
2. Lämna företräde i trafiken (De orden existerar inte över huvudtaget i en singaporians vokabulär))
3. Låta avstigande komma av tunnelbanan innan man själv går på (Det kan man inte göra, det kan ju - hemska tanke - innebära att man inte kommer på först av de som väntar)

Den här generalsekreteraren för trevlighetsrörelsen säger avslutningsvis att "At the end of the day, graciousness is being aware of the people around you", och det ska väl inte behöva vara svårare än så!

Besök med överraskning!

Just nu har vi besök! Det är väl i och för sig inte så ovanligt, men just det här besöket visade det sig vara något speciellt med, därför måste det faktiskt få lite plats här på bloggen .

Det handlar om dotter med pojkvän och ytterligare två kompisar. Detta betyder att från ha varit två, så är vi plötsligt sex vuxna personer i  lägenheten med allt vad det innebär, en härlig röra av sängar, bäddade soffor, sängkläder, handdukar och packning överallt. Rörigt men härligt!

Dottern och pojkvännen, som är på backpackarturné i Asien på obestämd framtid, kom i alla fall med den stora överraskningen, de anlände med ringar på fingrarna! Gissa om modershjärtat blev lite extra varmt, och ögonen lite fuktiga! Samtidigt som det är ofattbart att de är så vuxna, det är svårt att förstå, speciellt som inte jag är så mycket äldre själv...

Firande blev det i alla fall - champagne på 71:a våningen med en fantastisk utsikt. Att sitta där med en nyförlovad dotter och hennes pojkvän, och se skymningen falla över Singapore var lite av en magisk och nästan overklig känsla...

Earth hour i Singapore?

Det där med Earth hour märkte vi väl inte så mycket av här måste jag säga.

Enligt tidningarna, så var det ett antal shoppingmalls som skulle släcka ner, och även något hotell och det är mycket möjligt att så skedde, men där vi var märkte vi inte av någon som helst nedsläckning.

I och med detta så har jag ju också erkänt att vi var inte hemma och satt med levande ljus heller, men eftersom vi inte var hemma, så bidrog vi i alla fall på så sätt att vi inte hade varken elektriskt ljus tänt eller ac på...