I made it!!

Visst blev det så! Jag gjorde det, genomförde den två dagar långa steg 1-kursen i fridykning! Om jag är stolt, jo, kanske liiite...

Om någon sådär alldeles oförmodat skulle fundera över hur tanten fick för sig att hon skulle testa på fridykning, så finns det faktiskt en anledning! Det hela började med att familjen troligen tröttande på att jag hela tiden gick omkring och sa att jag så gärna skulle vilja lära mig dyka och ta ett dycertifikat, så vid en av de årligen återkommande födelsedagarna förärades jag med ett löfte om att en sådan kurs var min födelsedagspresent. Det enda jag behövde göra var att boka och genomföra kursen.

Några år passerade och det hände inte så mycket på dykfronten, mer än att jag fortfarande funderade på saken. Nu hör det till saken att familjer utökas ju ibland, ni vet det dyker upp pojkvänner och flickvänner och i just vårt fall handlade det om en pojkvän som införde begreppet fridykning i vår familj. Vadå dyka flera minuter utan tuber? Det går väl inte? Jo, det gör tydligen det!

Hur som heslt så kom jag i alla fall fram till att just den varianten av dykning skulle vara något jag kunde ha mer glädje av i långa loppet (plus att jag var lite nyfiken på hur det egentligen går till). Det där att snorkla på ytan och sedan kunna dyka ner och befinna mig under ytan under en längre stund. Just att kunna gå ner "20 meter på ett andetag" var väl kanske inte huvudsyftet...

Kursen bestod av sex deltagare, fem personer som tidigare dykt med tuber, varav två räddningsdykare med krafiga överarmar, samt en tant från karlstad! Förutsättningarna så långt kändes lysande!! Efter att ha lärt mig rätt andningsteknik och tränat vertikalt i poolen var det dags för utfärd på vida havet.

En rätt häftig känsla infann sig när jag låg och guppade vid en gul boj, fäst i botten med en lina, mitt ute på stora vida havet, häftig och samtidigt lite småläskig. Jag tänker inte gå in i detalj på hur det hela gick till eller hur bra jag lyckades, några 20 meter blev det definitivt inte, men runt tio lyckades jag i alla fall ta mig ner. Jag har lärt mig tekniken för att kunna hålla andan längre än tidigare, så nu har jag alla medel och kan fortsätta träna på egen hand. Och visst är det häftigt om man kan glida omkring alldeles ljudlöst under ytan och titta på livet där nere.

Och bara så ni vet, man kan visst lära gamla hundar sitta!!!