Man skulle ju kunna tro att expat-livet består av champagnefrukostar vid poolen och snygga och vältränade PT:s som berättar hur jag ska göra för att hålla mig smärt och smidig. Eller varför inte en lunch tillsammans med alla välklädda och välfriserade väninnor där senaste väskmodet på Prada eller Gucci diskuteras - jag vet ju hur det går till, jag har ju sett "Svenska Hollywoodfruar" på teve.
Om nu någon skulle tro att det går till så och vill leva kvar i den tron, varsågoda, det är helt ok (Speciellt det där om att jag håller mig smärt och smidig!) Visst är det ett fantastiskt liv med en möjlighet som inte någonsin kommer att yppa sig "ever again", så visst suger jag ut det gottaste och njuter som bara den. Men det där med champagne vid poolen och väskmodet stämmer kanske inte sådär jättebra just på mig, men vem vet, finge jag bara träna nog länge så kanske...
Efter gårdagens begivenheter har jag nu fått lite smak på det ljuva livet! Igår firade vi nämligen den internationella kvinnodagen (det kan även ha varit maken som fyllde år som firades!) med att inta en brunch av helt fantastiska mått. En brunch som bjöd på det mesta man skulle kunna önska!
Här fanns räkor, hummer, ostron, krabba, kallskuret, sallader, fisk, kött, efterrätter, frukt, choklad, glass... ja, frågan är om vi ens lyckades upptäcka alla varianter.
Till det här var det då champagne, och att sitta och äta alla de här läckerheterna med champagne till under närmare fyra timmar kändes som en lyx utöver det mesta.
Det här var mitt livs första champagnebrunch, men att göra det till en vana sisådär vart femte år kanske inte skulle vara så dumt, troligen skulle jag kunna tänka mig att stå ut med det...
måndag 9 mars 2015
söndag 8 mars 2015
Dance Dance Dance
Haruki Murakami är en författare som gett mig många härliga lästimmar. Hans böcker är speciella och det går att läsa dem ”rakt upp och ner”, men det går även att hitta fler bottnar i dem och det är böcker som man kan läsa om och hitta nya detaljer som man kan vända och vrida på.
I boken ”Dance Dance Dance” är berättaren en ensamstående skribent av PR-broschyrer och restaurangrecensioner som reser till ”Dolphin Hotel” för att söka efter en kvinna vid namn Kiki. Just Dolphin Hotel är platsen där han senast träffade henne innan hon så mystiskt försvann.
Det visar sig att det ”Dolphin Hotel” han hittar vid framkomsten är ett helt annat hotell än det han senast besökte. Det lilla mysiga hotellet har blivit utbytt till ett stort flashigt flerstjärnigt hotell och det verkar inte finnas någon som vet något om den byggnad som tidigare bar samma namn.
I likhet med hans övriga böcker så är det en halvbisarr resa bland olika karaktärer som alla leder honom åt olika håll men som ändå hör ihop. Vi får vara med om många olika möten, allt ifrån den 13-åriga Yuki, vars mamma har en enarmad älskare, till ”fårmannen” som hävdar att ”Det finns ett samband mellan oss alla” och att allt handlar om att ”återskapa sin värld”.
Här finns vänskap, svek och död (eller kanske inte ändå!?) blandat med ett sökande efter identitet, eller är det kanske något annat? Eller så handlar det bara om det som ”Fårmannen” säger:
Dance. As long as the music plays.
Det är inte den bästa bok av Murakami jag läst, men den är bra och absolut läsvärd.
torsdag 5 mars 2015
Kulturell allätare, eller inte...
Jag anser mig vara rätt allsidig då det gäller såväl böcker och film som musik. Lite av en "kulturell allätare, alltså". För i min värld är allt som gör att jag mår bra någon form av kultur, och om vi ska tro Wikipedia (vilket vi naturligtvis gör!) så skulle man i stort sett kunna översätta ordet "kultur" med "mänsklig aktivitet". Alltså tycker jag om massor med olika kultur!
Jag läser det mesta i bokväg: deckare, rysare, biografier, kärleksromaner... Det samma gäller filmer, jag ser det mesta, även om jag kanske inte tycker lika mycket om alla varianter, men som sagt, lite av en allätare även där. Och fram till gårdagen trodde jag även att det gällde musik.
Jag lyssnar på det mesta, från pop/rock till klassiskt, schlager och visor, tja, det mesta. Nu tycker jag kanske inte heller här lika mycket om allt, men om man lyssnar noga finns det oftast något inom musiken man kan ta till sig. Men som sagt, efter gårdagen är jag inte lika säker längre...
Jag skulle iväg på morgonen och hade en hyfsat lång bussresa framför mig (även om Singapore inte är så stort kan det ta lite tid att ta sig från A till B eftersom det är en storstad där det finns rätt många invånare som väldigt ofta verkar befinna sig ute i trafiken samtidigt). Eftersom jag skulle ut ifrån stan och inte in, så var det inte så många på bussen, så det verkade kunna bli en riktigt avslappnande stund, för lite allmänt bussfilosoferande sådär på morgonkvisten. Det var det också, ett tag!
Så småningom får jag sällskap på bussen av en kille med telefon i handen, inget konstigt med det, det har ju i stort sett alla. men just den här killen tänker inte prata i sin telefon, han tänker inte heller spela spel nej han tänker lyssna på musik. Helt ok det med, så länge det inte är någon slags indisk spotifylista som det lyssnas på utan hörlurar! Så efter cirka en halvtimme med att försöka intala mig med att jag faktiskt anser mig vara en kulturell allätare inser jag att jag inte är det. Jag tycker om det mesta i musikväg, men inte allt!
Och om någon skulle tro att jag klev av bussen inspirerad av de indiska tonerna och rytmiskt vickade på höfter och rullade magen i vacker Bollywoodstil så kan jag garantera att ni har fel...
Jag läser det mesta i bokväg: deckare, rysare, biografier, kärleksromaner... Det samma gäller filmer, jag ser det mesta, även om jag kanske inte tycker lika mycket om alla varianter, men som sagt, lite av en allätare även där. Och fram till gårdagen trodde jag även att det gällde musik.
Jag lyssnar på det mesta, från pop/rock till klassiskt, schlager och visor, tja, det mesta. Nu tycker jag kanske inte heller här lika mycket om allt, men om man lyssnar noga finns det oftast något inom musiken man kan ta till sig. Men som sagt, efter gårdagen är jag inte lika säker längre...
Jag skulle iväg på morgonen och hade en hyfsat lång bussresa framför mig (även om Singapore inte är så stort kan det ta lite tid att ta sig från A till B eftersom det är en storstad där det finns rätt många invånare som väldigt ofta verkar befinna sig ute i trafiken samtidigt). Eftersom jag skulle ut ifrån stan och inte in, så var det inte så många på bussen, så det verkade kunna bli en riktigt avslappnande stund, för lite allmänt bussfilosoferande sådär på morgonkvisten. Det var det också, ett tag!
Så småningom får jag sällskap på bussen av en kille med telefon i handen, inget konstigt med det, det har ju i stort sett alla. men just den här killen tänker inte prata i sin telefon, han tänker inte heller spela spel nej han tänker lyssna på musik. Helt ok det med, så länge det inte är någon slags indisk spotifylista som det lyssnas på utan hörlurar! Så efter cirka en halvtimme med att försöka intala mig med att jag faktiskt anser mig vara en kulturell allätare inser jag att jag inte är det. Jag tycker om det mesta i musikväg, men inte allt!
Och om någon skulle tro att jag klev av bussen inspirerad av de indiska tonerna och rytmiskt vickade på höfter och rullade magen i vacker Bollywoodstil så kan jag garantera att ni har fel...
onsdag 4 mars 2015
Paganinikontraktet
Nu har jag läst ytterligare en bok av Lars Kepler, det vill säga paret Ahndoril, och även den var en positiv upplevelse. Visserligen läser jag just nu böckerna i fel ordning, men det går rätt bra det med.
Ännu en gång är det kommissarie Joona Linna som med sin snudd på övernaturliga intuition löser komplicerade mordfall. I Paganinikontraktet hittas generaldirektören med ansvar för svensk vapenexport hängd och man misstänker självmord. Nästan samtidigt hittas systern till ordföranden för Svenska freds- och skiljedomstolen mördad på en övergiven båt och då är det rätt troligt att dessa dödsfall har ett samband.
Titeln på boken syftar på violinisten Paganini som skrev så svåra stycken att bara han själv klarade av att spela dem och enligt rykten så var det tack vare att han skrivit avtal med djävulen. Här är det andra avtal som skrivs, men kanske även de skrivs med djävulen, han kan ju som bekant anta ett antal skepnader…
Boken är bra och kapitlen är genomgående korta så den till synes tegelstenstjocka boken går fort att läsa. Eftersom mordoffrens gemensamma nämnare har med vapen att göra så är det inte så långsökt att det handlar om svensk vapenexport, och lite kusligt är det ju, även om det här är en helt uppdiktad historia, eller…
tisdag 3 mars 2015
En lugn och skön lördagsförmiddag vid poolen, eller...?
Vi har ju förmånen att bo så vi har tillgång till en pool, vilket inte är helt fel att utnyttja en lördag förmiddag. Att ta med en bok och sätta sig under en parasoll och läsa lite i godan ro, det är verkligen lugnt, skönt och avslappnande...eller...?
Just den här lördagen blev det väl lite si och så med den där avslappningen om man säger så, och anledningen var att det var dags för lejonen att komma och hälsa på! Ni som varit med ett tag vet att till det kinesiska nyåret hör lejondansen, den kan man liksom inte vara utan. Lejonet, som är en symbol för makt och visdom och som även jagar bort de onda andarna, kommer alltid och hälsar på under firandet. Om man dessutom betänker att det för med sig lycka och tur, samt att det representerar ett långt och rikt liv kanske man får stå ut med att det dyker upp lite då och då.
Om det bara varit lejonet hade det väl varit helt ok. Själva lejondansen består av ett par som iförda en lejondräkt genomför mer eller mindre akrobatiska rörelser och den här dagen var det varianten då dansen utförs på pålar, vilket är en uppvisning i verklig skicklig akrobatik.
Det är absolut inget fel i att få sig den underhållningen till livs. Nej, problemet består i att lejonet får hjälp med att jaga bort de onda andarna! I sitt sällskap har det ett gäng med musiker(?) som slår i cymbaler och hamrar på pukor så det är svårt att höra vad man tänker. Men det är klart, det kanske inte är så lätt att skrämma de där andarna så det gäller antagligen att ta i ända nerifrån tårna!
Hur som helst, den här gången gjorde jag ett tappert försök att använda videoknappen på min telefon, bara för att ni skulle få vara med om det hela "på riktigt". Nu är inte det vad jag brukar göra, så filmen är av fruktansvärt dålig kvalitet, och den skakar och är säkert sned också. Dessutom är det filmat på väldigt långt håll, men om ni lyckas få fram den och hör ljudnivån på de som jagar andarna så kanske ni förstår varför det är rätt skönt att hålla lite avstånd. Men om ni tittar noga, så kan ni i alla fall se lite av lejonets hoppande på pålarna...
Det där med video var tydligen inte min grej, det är något med teknik och jag... Det verkar inte som om jag kan få något ljud med (i alla fall inte på min egen dator!). Det betyder att nu har ni två alternativ, ni som inte kan höra något ljud får väl endera släppa de onda andarna lösa, alternativt gå och hämta två grytlock och slå ihop samtidigt som ni ser lejonet hoppa...
Just den här lördagen blev det väl lite si och så med den där avslappningen om man säger så, och anledningen var att det var dags för lejonen att komma och hälsa på! Ni som varit med ett tag vet att till det kinesiska nyåret hör lejondansen, den kan man liksom inte vara utan. Lejonet, som är en symbol för makt och visdom och som även jagar bort de onda andarna, kommer alltid och hälsar på under firandet. Om man dessutom betänker att det för med sig lycka och tur, samt att det representerar ett långt och rikt liv kanske man får stå ut med att det dyker upp lite då och då.
Om det bara varit lejonet hade det väl varit helt ok. Själva lejondansen består av ett par som iförda en lejondräkt genomför mer eller mindre akrobatiska rörelser och den här dagen var det varianten då dansen utförs på pålar, vilket är en uppvisning i verklig skicklig akrobatik.
Det är absolut inget fel i att få sig den underhållningen till livs. Nej, problemet består i att lejonet får hjälp med att jaga bort de onda andarna! I sitt sällskap har det ett gäng med musiker(?) som slår i cymbaler och hamrar på pukor så det är svårt att höra vad man tänker. Men det är klart, det kanske inte är så lätt att skrämma de där andarna så det gäller antagligen att ta i ända nerifrån tårna!
Hur som helst, den här gången gjorde jag ett tappert försök att använda videoknappen på min telefon, bara för att ni skulle få vara med om det hela "på riktigt". Nu är inte det vad jag brukar göra, så filmen är av fruktansvärt dålig kvalitet, och den skakar och är säkert sned också. Dessutom är det filmat på väldigt långt håll, men om ni lyckas få fram den och hör ljudnivån på de som jagar andarna så kanske ni förstår varför det är rätt skönt att hålla lite avstånd. Men om ni tittar noga, så kan ni i alla fall se lite av lejonets hoppande på pålarna...
Det där med video var tydligen inte min grej, det är något med teknik och jag... Det verkar inte som om jag kan få något ljud med (i alla fall inte på min egen dator!). Det betyder att nu har ni två alternativ, ni som inte kan höra något ljud får väl endera släppa de onda andarna lösa, alternativt gå och hämta två grytlock och slå ihop samtidigt som ni ser lejonet hoppa...
måndag 2 mars 2015
Bildkavalkad från Bohol
Här kommer det avslutande inlägget från Filippinerna och Bohol. Som vanligt blir det rätt många foton tagna, mer eller mindre lyckade, men som tidigare så är det här mitt lilla fotoalbum, så här kommer ytterligare några bilder. Det underbara med "bloggalbum" är ju att man behöver bara titta om man vill!
Det var allt från Bohol för den här gången, men man vet aldrig...det var ett möte som smakade mer...
Det var allt från Bohol för den här gången, men man vet aldrig...det var ett möte som smakade mer...
söndag 1 mars 2015
Min mormor hälsar och säger förlåt
Jag älskade Fredrik Backmans bok om Ove, så det var med viss tvekan jag tog mig an ”Min mormor hälsar och säger förlåt”, för det fanns en del av mig som var lite orolig för att jag skulle bli besviken. Nu blev jag inte det, inte alls, faktiskt.
Här står ”nästan 8-åringen” Elsa i centrum. En speciell och ”annorlunda” flicka som läser sig till kunskap på Wikipedia. Hon är utsatt i skolan och har inga jämnåriga kamrater. Hennes bästa kompis är en mycket speciell mormor. Tillsammans ger de sig iväg till fantasilandet Miamas och väl där berättar mormor helt underbara sagor om allt och alla. När sedan mormor dör rasar Elsas värld och hon känner sig helt ensam. Nu visar det sig att mormor har lämnat ett uppdrag efter sig till Elsa, vilket hon bestämmer sig för att genomföra.
Det här är en bok som blandar humor och sentimalitet på ett underbart sätt. Här finns, precis som i boken om Ove, en hel hög med karikatyrer på de olika typer av människor man kan hitta i en trappuppgång. Och genom att genomföra mormors uppdrag så lär Elsa känna människorna runt omkring och ser att det finns något under ytan hos alla.
Jag tyckte som sagt mycket om boken. Jag älskar Backmans sätt att skriva och hans typ av ”snäll ironisk humor” går verkligen hem hos mig. Om jag ska hitta något negativt, så skulle det möjligen var att ibland blir sagoavsnitten lite väl utdragna, men det är nog allt. Nu får det bli boken om Britt-Marie också, den har jag fortfarande kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





