Shophuses i Singapore

Visst dräller det av höga och nya byggnader i Singapore. Tätt står de och mycket glas är det. Men nu är det ju trots allt så, att det finns andra hus också, bland annat den sort som kallas "shophouses". Och nu tänkte jag att det kunde vara kul att visa upp lite av den sidan också.

De finns att hitta i lite olika områden runt omkring i Singapore. De är höga och smala, oftast två till tre våningar och sitter ihop flera stycken i en rad. De kännetecknas av att det finns en täckt "five foot bred" gångväg framför huset.

Att husvarianten heter "shophouses" beror på att det från början bedrevs någon slags rörelse på de första två våningarna medan den tredje var den där man bodde. Vår vän, Mr Stamford Raffles fick en ljus idé, som idag kännetecknar d här husen, nämligen att det skulle finnas en fem fot bred och täckt gångväg framför huset för att skydda mot såväl tropiska regnväder som solen.

Nu visade det sig att just den här gångvägen blev inte bara utnyttjad som skydd, utan även för olika affärsrörelser, här kunde man hitta allt från frisörer och knivslipare till smeder och tidningsförsäljare. Det är lite kul, för till exempel i Little India kan man fortfarande hitta skräddare som sitter med sin gamla trampsymaskin och har sin rörelse utomhus, just i den här täckta gången.

Idag är de här husen K-märkta och uppiffade, många gånger målade i vackra färger med utsmyckningar. De flesta tjänstgör idag som bostäder eller affärer. Det är nog en inte alltför djärv gissning att de här husen i sina olika färger är ett mycket populärt fotoobjekt. Det är inte helt enkelt att kunna hinna ta någon bild mellan alla selfies och kort på poserande kamrater, men med lite tålamod så går det mesta. Och visst är de så vackra att det kan vara värt att vänta...

Singapore runt, etapp 8

I 30-gradig värme och strålande sol bestämde jag mig för att avverka etapp åtta på min promenad runt Singapore. Med facit i hand var det i varmaste laget för att promenera en sträcka som består av en väg utan tillgång till speciellt mycket skugga, men har man bestämt sig så har man...

Eftersom den norra delen är klar så är det dags att börja vika av söderut utefter den västra kanten av landet och dagens etapp startade i Kranji reservoar Park, ytterligare en plats som bär spår från andra världskriget. Här försökte man 1942 mota ett anfall från japanerna då de invaderade Singapore. Man lyckades också till viss del, men i det stora hela så gick det som bekant inte så bra.

Den här lilla parken ligger mitt emot Sungei Buloh Wetland, ett välbesökt mangroveområde där man, förutom många olika fåglar, med lite tur kan få se såväl krokodiler som riktigt stora varaner. Att bada just här känns väl kanske inte som någon bra idé...

Sedan började den promenad som visade sig bli den mest äventyrliga på min rundvandring. Nu berodde det inte på något vis på att jag mötte spännande djur eller att jag skulle ta mig genom någon djungel eller smyga förbi avstängda områden. Nej, äventyret bestod i att jag skulle gå på en oerhört smal väg utan plats för gångtrafikanter där det hela tiden passerade väldigt mycket trafik, varav ett högt antal lastbilar och det är synd att påstå att hastigheten var låg. Många skutt in bland gräs och grenar blev det.

Det här är ett område där det finns väldigt många odlingar, såväl i form av fisk och grodor som grönsaker och att det rör sig mycket tung trafik i området har naturligtvis med transporter till de olika farmerna att göra. I och för sig ett trevligt område, men kanske inte för en promenad. Sedan känns det kanske som om vissa skyltar har gjort sitt och skulle behöva bytas ut.

För sisådär 200 kronor kan man få meta i en av de dammar med inplanterad fisk som finns och skulle man vilja prova fiskelyckan lite längre så kan man stanna i sex timmar för ungefär 600 kronor.

Det finns till och med en resort här där man kan bo för i runda slängar 600 kronor per natt. Om det är välbesökt har jag ingen aning om, men det är väl mycket möjligt att det kan vara lite kul att ta med familjen från den stimmiga och stökiga storstaden och flytta ut på landet någon natt.

Här finns även den underbara oasen Bollywood Veggies, där man kan äta lunch och promenera runt bland alla frukt- och grönsaksplanteringar. Ett jättemysigt ställe. Och den alohe vera-dryck som jag inhandlade på min lilla paus här var verkligen välbehövlig.

Det är mycket obebyggt land i det här området, och förhoppningsvis får det förbli så, men det vet man aldrig. Rätt som det är kanske det även här ploppar upp hus av något slag.

Fast å andra sidan så fanns det faktiskt ett bostadsområde här, Neo Tiew Estate, som sedan 2002 står övergivet. Området är numer inhägnat och, som det såg ut, till stor del hem för många "straydogs".

När farmområdena tar slut är det mycket militära områden som tar vid med mycket taggtråd och många mindre trevliga förbudsskyltar.

Som sagt, varmt var det och trångt var det och när jag avverkat i det närmaste en mil så insåg jag att det inte blev roligare än så och vägen blev ändå mer svårframkomlig, då tog jag beslutet att hoppa på en buss som tog mig mot civilisationen. Nästa gång tänker jag hoppa över resten av den långa resterande bilvägen och starta i lite mer promenadvänliga områden.

Dagens etapp: 9 km

I förbudsskyltarnas förlovade land

Är det något det finns gott om i det här landet så är det förbudsskyltar. Och som jag har sagt tidigare någon gång, det är nästan så att det som inte är uttalat förbjudet, det är tillåtet. Klart att det finns behov för vissa skyltar, men ibland kan man fundera. Men det kanske är tur att det finns en skylt på bussen där man får reda på att man inte får slå chauffören (inte ens biljettkontrollanten får man ge en smäll). Jag menar, annars kan ju vem som helst få för sig att göra det... Fast det är ju bra om någon skulle få för sig att ge chauffören en snyting och får syn på skylten, då vet de ju att det är förbjudet och låter bli, eller...?

Om det nu är någon som inte vet vad förkortningen PDA står för, så ska jag upplysa er om det, det betyder "Public Displays of Affection" och är något så otrevligt som några som kelar offentligt, pussas och kramas och annat sådant där läskigt. Nu måste jag erkänna att jag har inte upplevt det som något större problem om man säger så, men någon har väl gjort det eftersom skylten finns.

Nu har jag i alla fall försökt kolla upp det hela, och det ska tydligen inte finnas något allmänt förbud mot det hela. Utan bötfälld kan man bara bli om man "visar de privata delarna offentligt". Med andra ord, ta inte av er byxorna offentligt om ni har tänkt er häråt ;)

Kranji War Memorial

Två mil norrut från stadskärnan hittar man ytterligare bevis för att andra världskriget även drabbade Singapore. Här finns Kranji War Memorial, en kyrkogård där de vita gravstenarna står i raka rader, ungefär som om det skulle vara soldater på led. Nu tror jag inte att tanken är den, utan kanske mer att alla skulle få plats, men visst är det lätt att få den associationen.

Här finns ungefär 4500 gravar som är markerade med stenar, en del med namn på och en del utan, där de som ingen visste vilka de var är begravda.

Det finns även en slags minnessten med 24000 namn, saknade personer, de som dog i kriget utan att det finns någon grav.

Från början fanns det gravplatser för krigsoffren på olika platser i landet, men eftersom det var svårt att hålla efter så beslutades det att alla skulle samlas på ett ställe. Det innebar att man flyttade alla till Kranji och i mars 1957 invigdes Kranji War Memorial officiellt.

Det där med kyrkogårdar är speciellt. Om det beror på någon slags morbid sida hos mig, eller om det beror på något annat vet jag inte riktigt, men jag kan tycka det är spännande att gå omkring och läsa på gravstenar och försöka fantisera lite kring vem som döljer sig bakom namnet på stenen. Det här är på något vis lite annorlunda. Det är en väldigt olustig känsla att gå omkring och läsa på gravar där så många är så unga, övervägande åldern på de som är begravda här är ju inte mer än runt 20 år. Plus så många stenar där det inte ens finns ett namn...

Om någon skulle vilja leta reda på någon speciell så finns ett litet "skåp" i vilket det ligger en bok med alla namn på de som finns begravda här.

Det är inte många gravar där det ligger blommor, men det finns undantag. Om det är någon vars släktingar finns kvar i Singapore, eller om det kan vara någon som har tagit reda på att det finns släktingar begravda här och rest hit för att hitta graven, det kan vi bara gissa oss till...

Offer åt Molok

Åsa Larssons femte bok om åklagaren Rebecka Martinsson som flyttat tillbaka till sin norrländska by Kurravaara utanför Kiruna heter ”Offer åt Molok” och som sig bör handlar den om mord omgivet av mystiska omständigheter.

Den här gången är det en kvinna som hittas död i sin säng. Hon har mördats med hjälp av ett stickvapen som huggits i kroppen ett flertal gånger. Kvinnans chockade barnbarn hittas utomhus och eftersom det inte finns någon i hans nära omgivning som kan ta hand om honom får han tills vidare bo hos Krister, en hundförare vid polisen.

 Efter att ha tittat närmare på dödsfallet inser Rebecka att det finns onaturligt många dödsfall i samma familj och frågan är om det är en tillfällighet, eller är de på något vis sammankopplade? Kan samma familj drabbas av så mycket otur, eller ligger det något annat bakom? Finns det dessutom någon koppling till de rester efter en människa som hittas i den björn som skjuts?

Parallellt med den utredning som pågår i nutid får man läsa om den lärarinna som kom till byn 1914 och hennes kärlekshistoria. Och det finns naturligtvis samband som knyter ihop säcken på slutet.

Jag tycker om Åsa Larssons böcker. Visst är det många stereotyper, men det är ok här. Det här är, som så många andra kriminalromaner, en lättläst bladvändare där man verkligen vill veta hur det går för de inblandade, inte minst för den lille pojken. Hundarna spelar en stor roll i boken och författarinnan får verkligen läsaren att ta till sig dessa fyrfota djur, och frågan är om man inte lär känna dem mer än några av de mänskliga karaktärerna. Visst kan slutet anses vara lite förutsägbart, men inte helt och hållet, och här inträffar något så ovanligt som en händelse som, i alla fall hos mig, etsade sig fast lång tid efter att jag slagit igen boken, och så brukar inte vara fallet då det handlar om kriminalromaner.

Några dagar på en strand

Så har vi gjort det igen, spenderat några härliga dagar på en strand någonstans... Det är bara att ödmjukt tacka för möjligheten ytterligare en gång. Inom en rätt snar framtid (så är det!) kommer möjligheten att åka på en kortsemester till en asiatisk strand att bli betydligt mer begränsad. Det är ju kanske inte riktigt det man gör från Sverige direkt...

Den här gången styrde vi kosan mot en thailändsk ö där jag inte varit tidigare, nämligen Koh Samui. Det här är en hyfsat stor ö (cirka 25x20 km) med fler än 60 000 invånare, och det finns gott om stränder. Vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen, men efter ett antal goggle-sökningar beslutade vi oss i alla fall för att skippa de två största stränderna, Chaweng och Lamai, då vi kände att vi ville ha något mindre och lugnare. Valet föll så småningom på Bophut Beach, vilket vi inte alls ångrade.

Stranden ligger i norra änden av Koh Samui, precis vid den lilla byn "Fisherman's Village".

Det var ingen finkorning kritvit strand och det var inte heller kristallklart vatten, men det fanns ett varmt hav att bada i och en bra strand att tillbringa några dagar på. Om man inte har planer på att bygga ett droppslott på stranden så måste jag säga att jag föredrar lite grovkornigare sand eftersom inte den biter sig fast så väldigt. Det är liksom enklare att bli av med den varianten (om man inte vill ha en konstant semesterpeeling förstås...) efter en dag på stranden.

Vi blev lite fundersamma efter att ha läst en hel del recensioner om att det inte gick att bada för där var så många båtar precis vid byn, men det var ingen större fara alls. Det var i princip ingen båttrafikk alls och longtailbåtarna lyste helt med sin frånvaro.

Vill man ha lite klart vatten och en annan typ av stränder så går det alltid att göra dagsutflykter och en sådan med lite snorkling, kajakpaddling och "trappbestigning" roade vi oss med en av dagarna. I väntan på båtens avfärd fick vi alla en liten "frukostpåse", och med tanke på att den innehöll en banan och några stycken yttepyttekakor till kaffet så var det rätt skönt att vi hunnit förse oss med frukost innan vi åkte. När alla väl fått sina olikfärgade band runt handlederna, så man vet till vilken grupp man hör och inte kommer bort, så var det dags för avfärd.

Efter den turen måste jag erkänna att nu vet jag vad det innebär då reseledaren upplyser om att "de som är rädda för stora vågor bör inte följa med"...!!! Vågade gjorde det och väldigt blöta blev vi, men blöta skulle vi ju vara ändå och vi konstaterade att så länge besättningen inte sätter på sig flytvästar är det nog rätt lugnt...

Färden gick till Ang Thong Marine Nationalpark, ett område bestående av 42 öar. Ett sådant där härligt område där det känns som om stenarna vuxit upp ur havet och bara finns där ståtligt betraktande omgivningen.

Snorklingen var helt ok, kanske inte en sådan där fantastisk upplevelse, men fiskar fanns det och vi simmade runt lite och kikade på det som fanns. Det är ju lite svårt att rå på vädrets makter och så länge det blåser riktigt mycket blir ju inte vattnet sådär helt klart. Även kajakandet blev lite av en utmaning just på grund av blåsten, men det är väl inget större fel att plocka in ett träningspass på semestern!

Träningspass blev det även när vi skulle "bestiga de 150 meter (mycket branta!) trappor" som ledde upp till utsiktsplatsen över Emerald Lake och delar av nationalparken.

Efter alla träningspass var det väldigt härligt att kasta sig i det ljumma vattnet och njuta av lite tid att bara vara på den fantastiskt fina stranden. Vi hade sådan tur att vår båt var den sista hela tiden, så det blev aldrig sådär mycket folk som det ibland kan bli på de här guidade turerna.

Fisherman's Village är för övrigt en gammal fiskeby, men numer är det glest mellan fiskebåtarna. I stället är det turismen som sätter sin prägel på såväl byn som på stranden. Butiker, restauranger, och hotell avlöser varandra men på något vis kändes det ändå rätt lugnt.

Undantaget visade sig vara fredag kväll då det tydligen är stor marknad. Gatan som leder genom byn stängs av och fylls av diverse stånd som säljer allt man kan komma att tänka på.

Det var även gott om stånd där det lagades mat på gatan, såväl mat som lockade mycket och sådan som kanske lockade mindre...fast även om vi fegade ur och inte smakade så konstaterade vi i alla fall att med tanke på åtgången så var troligen gräshopporna godare än larverna.

Sedan är det bara att konstatera, att även om maten tyvärr har blivit väldigt turistanpassad, så är det thailändska köket helt fantastiskt. Och att avnjuta en god middag på en restaurang vid strandkanten är en väldigt härlig upplevelse.

Vårt hotell låg lite undan i ena änden av Bophut Beach. Ett inte alltför stort hotell precis vid stranden. Väldigt lagom för några dagars "bara vara" och avkoppling...