Har ni sett herr Kantarell, bor i enebacken...?

Jag måste säga att jag har inte sett mycket av honom i år. Förra året hade jag vid det här laget plockat massor av den gula läckerheten, men i år känns det som om han behagar stanna inne och låta bli att komma ut och lysa med sin stora gula hatt över nejden.

Ja, jag vet att ibland måste man välja - fin och torr sommar utan så mycket färska smörstekta kantareller, eller en våt "pissommar" med nystekta kantareller till alla rätter man kan tänka sig.

Vilket jag föredrar? Helst skulle jag vilja ha "och", det vill säga en sommar med kanonväder dagtid och regn på nätterna, kunde inte det gå för sig? Varför kan man inte få allt?

Jag har hittat svamp även i år, men inte många och de växer inte där jag vill att de ska vara, de har rymt ifrån de hem jag brukar hitta dem i och jag har inte riktigt haft tiden att leta sådär ordentligt i år. Om det blir lite regn nu så kanske det hinner komma uppytterligare någon liten guling under de två veckor som är kvar innan jag lämnar de värmländska skogarna för den här gången, och gör det inte det, så får jag väl helt enkelt vänta till nästa sommar...

Hur som helst, med eller utan upphittade läckerheter så är en skogspromenad verkligen manna för själen. Suset i träden och fåglarnas sång. Att se solens strålar söka sig genom trädgrenarna är verkligen som att stiga in på skogens egen scen, och där kan man vara alldeles själv och njuta av tillvaron.

Inte precis som vanligt...

När ordningen rubbas och allt ställs på sin spets, då är det inte alltid lätt att veta vad som är upp och vad som är ner...

Stockholm igen!

Ytterligare en Stockholmhelg blev det den här sommaren. Så mycket tid som jag har spenderat i vår huvudstad i sommar, har jag nog aldrig gjort tidigare. Och jag får väl krypa till korset och erkänna att jag tycker bättre och bättre om den för varje gång.

Den här gången blev det såväl ett besök hos en singaporekompis som flyttat hem tillbaka, som några dagar med tjejgänget! Sju kvinnor i en lägenhet under tre dagar - många tysta stunder? Knappast! Men så kul! Förutom god mat och dryck så hann vi även med mycket annat, bland annat intog vi scenen på ABBA-museet. Joho då, där kunde man sjunga karaoke och uppträda med Abba, så det var vi ju "tvungna" att göra. En sanslöst underbar nostalgitripp var det att vandra runt bland skivor, kläder och musik. Speciellt för oss som inte kunde tycka om Abba när det begav sig - det var ju faktiskt inte alls ok då. De var ju den där gruppen som sålde väldigt många skivor, men som ingen lyssnade på, i alla fall inte i Sverige...och i alla fall inte officiellt...

Om ni frågar mig, så är det i alla fall ett museum klart värt ett besök! Förutom Abbas musik, så kan man få musikaliska nostalgitrippar i små "årtiondebås", så där tillbringade vi rätt lång tid och underhöll resten av gästerna med vår skönsång! (I ärlighetens namn var vi rätt ensamna just där och då, så det kan ju vara så att de som vi underhöll inte ville bli underhållna av ett gäng hysteriska tanter från Värmland...)

En promenad i den vackra Hagaparken blev det också. En fantastisk oas mitt i stan! Det är svårt att tro att man befinner sig mitt i den kungliga huvudstaden - bortsett från att vi faktiskt mer eller mindre sprang in i våra kungligheter som befann sig mitt i vår väg. Nu är jag så knäpp så jag förstod inte att den där lilla rultiga tjejen i barnsadel på cykeln är den som så småningom ska ta över kungahuset, utan någon var tvungen att upplysa mig om det. Och att hennes pappa var landets prins, jamen hur ska jag förstå det, när han åker omkring med cykelhjälm på huvudet och inte krona? Och som blivande drottning, ska man ha svarta trikåer då? Var är den vackra klänningen? Hur ska vanligt folk begripa att det är kungligheter då?? Ja, ja, jag kan i alla fall föra upp ytterligare tre personer på "Jag-mötte-Lassie-listan".

Ett annat läckert besök gjordes på fotografiska museet i Stadsgårdshamnen. Massor med läckra, mer eller mindre bisarra, foton. Med utställningar av de två fotograferna Motohiko Odani och Helmut Newton fanns det en del att titta på. Som med alla andra artister, kan det vara bra att det finns förklaringar, för det är inte alldeles enkelt att översätta Odanis brinnande skivan till jordbävning och förödelse, men med facit i hand går det faktsikt.

Newton har många helt fantastiska fotografier, enligt broschyren handlar det om naket och glamoröst med sex, humor, elegans. dekadens, styrka och provokation - och det stämmer väldigt bra!

Som sagt, åter igen en härlig helg till ända, och tro det eller ej, men det är faktiskt så, att även det här Stockholmsbesöket avverkades utan ett enda besök i någon enda butik!

På väg igen...

Stockholm är ingen plats där jag normalt sett spenderar mycket tid, men den här sommaren känns det som om det varit ett antal nedslag i den staden. I ärlighetens namn ska det väl sägas att några av besöken bara har inneburit besök på T-centralen och inte så mycket mer, men det har ju faktsikt blivit flera små visiter i staden också.

Nu är det dags igen - för ett besök i huvudstaden, alltså. Den här gången handlar det om sommarens "tjej-helg" med allt vad det kan innebära! Vad vi ska sysselsätta oss med är väl inte helt klart, troligen något restaurangbesök, kanske ett besök på ABBA-museet, möjligen någon liten pubrunda, sedan kan det ju eventuellt även inträffa att det kan bli något besök i någon liten affär också...

Hur som helst, vad jag definitivt vet, är att vi är sex stycken glada Karlstadstjejer som tar tåget mot storstan för att invadera golvet hemma hos kompis nummer sju som bytte Karlstad mot Stockholm, så det kan ju även hända att det kan bli lite(!) prat också innan helgen är slut...

Vad vore Dublin utan Guinness?

Det finns några "måste-besöka-ställen" i Dublin, varav det ena är Trinity collage med Book of Kells. Det är en väldig, väldigt, väldigt gammal bok, där de kristna evangelierna finns illustrerade och på latin. Den var det klart att vi skulle se. Men kön fick oss faktiskt på andra tankar, så jag erkänner att vi hoppade över den. Något ska vi ju ha kvar till nästa gång också...

Tur då att det finns andra "måste-besöka-ställen", och då syftar jag naturligtvis på Dublins största turistattraktion, nämligen Guinness-bryggeriet! Här bryggs Irlands stolthet, det mörka mustiga ölet som i stort sett kan bytas ut mot en måltid om man betänker mättnadsgraden som infinner sig efter en pint av den.

Det hela startade 1759 när Arthur Guinness hyrde lokalen och gjorde det med ett kontrakt på 9000 år. 250 år senare bryggs fortfarande ölen här, och dessutom på licens i ytterligare drygt 40 länder och det dricks ca 10 miljoner glas om dagen! Själva byggnaden är formad som ett gigantiskt pintglas i sju våningar, vilket, om man fyllde det, skulle rymma 14,3 miljoner pints. (Ytterligare något att tillföra banken av onödigt vetande!)

Jag är ingen jätteanhängare av riktigt mörkt öl, men efter att ha fått en lektion i hur man dricker just Guinness, måste jag erkänna att det smakade riktigt bra. Så ut med armen i 90 graders vinkel, ta ölen i stora klunkar och låt den "rulla runt i huvudet" så ska ni se hur bra det blir! Ungefär så ska tydligen den här drycken intas om man gör det efter konstens alla regler.

Eftersom det här nu råkar vara Dublins största turistattraktion var vi inte direkt ensamna här heller, men med sådär lagom vassa armbågar lyckades vi får tag i ett fönsterbord efter avslutat rundtur. Och med en pint nybryggd Guinness, upphälld på exakt rätt vis, i handen och med en underbar panoramavy över Dublin är det synd att klaga...

St Patrick´s Cathedral

Av alla "kulturella kändisar" från Irland, så är väl frågan om inte den mest kända irländaren ändå är St Patrick. Ni vet han som firas den 17/3 när alla springer omkring i stora gröna hattar och är jätteglada. (sedan kan man kanske fundera över varför de firar dagen då han dog, men det tar vi en annan gång...) För de flesta var St Patrick han som såg till att alla ormar förvisades ifrån Irland, men egentligen var han ett helgon inom kristendomen. Historien om honom är i korta drag att han föddes i England, togs tillfånga och fördes till Irland, flydde tillbaka till England, för att så småningom återvända till Irland som missionär för kristendomen.

Uppenbarligen gjorde han det väldigt bra, för en av Dublins sevärdheter är just St Patricks Cathedral som är Irlands största kyrka, byggd i gotisk stil och färdigställd år 1191.

Det är en pampig byggnad, såväl utvändigt som invändigt med många skulptuerer av olika slag, och är ska brunnen som användes för att döpa de personer som omvändes till kristendomen ha hittas

Här hittar man också Jonathan Swifts grav. Han som skrev om Gulliver arbetade här som präst under många år. Förutom hans grav, finns även två stycken "dödsmasker" (gipsavgjutningar av ansiktet som gjordes efter döden) samt en avgjutning av hans skalle eftersom man trodde han var sinnessjuk och antagligen skulle kontrollera om man kunde hitta något fel...

Något av det läckrare slaget, är alla flaggor som hänger från väggarna. Bland annat finns här salen där man dubbade riddare av St Patrick som fick svära lojalitet till kung Georg III, och det var män från nobla familjer vars baner fortfarande hänger kvar.

Naturligtvis finns även vackra glasmålningar. Sådana som från början gjordes för att berätta bibliska historier för de som inte kunde läsa. Det är historier som ska läsas nerifrån och upp med start i det nedre vänstra hörnet.

Om man sätter sig in i alla detaljer och studerar historien ordentligt kan man säkerligen spendera väldigt mycket tid här. Men eftersom det var rätt fint väder och "lagom är bäst" så fördjupade vi oss inte i så mycket mer av historien kring katedralen och dess historia. Men den är klart sevärd om man passerar!

Och om ni skulle fundera - ja, det finns internet tillgängligt!

Dublin - en stad med karaktär

Att spendera några dagar i Republiken Irlands huvudstad Dublin var väldigt trevligt! Döttarna och jag försökte på några få dagar upptäcka Dublin, vilket kanske inte lyckades sådär jättebra, men en hel del såg vi i alla fall, även om vi faktiskt inte ens korsade floden.

Floden Liffey flyter genom citykärnan, och vi valde att bo på den del som ligger söder om floden, och om jag ska vara riktigt ärlig, så kom vi aldrig över på andra sidan.

Med facit i hand kändes det i alla fall som det bästa stället att bo på om man, som vi, bara spenderar tre nätter på plats. Här finns de gamla bevarade områdena med kullerstensgator och trånga gränder.

Här ligger också området Temple Bar med alla pubar och andra mysiga inrättningar, som till exempel små affärer och gallerier av olika slag.

Ett fantastiskt härligt inslag i Dublins gatubild är alla musikanter som verkar stå och spela i varje gatuhörn. Naturligtvis mer eller mindre bra, men förvånansvärt många spelade riktigt bra musik. Flera av de här skulle jag kunna gissa kryper in och fortsätter spelandet på någon av stans alla pubar när det drar ihop sig mot kväll. För på pubarna spelas det - allt ifrån traditionell irländsk musik till det senaste i musikvärlden.

Det var nordbor, i form av vikingar, som var de första att bosätta sig i Dublin  (vilket kan förklara att det åkte omkring en turistbuss där samtliga resenärer alltid var iklädda käcka vikingahorn), och de blev kvar ända tills normanderna kom och slängde ut dem någon gång på 1100-talet.

Något av det som Dublin ändå är mest känt för, är troligen sina stora författare. Det är väl ingen mer stad som kan skryta med att ha fostrat tre nobelpristagare i litteratur? Såväl Yeats som Becket och Shaw, kom ju samtliga härifrån. Dessutom har Dublin fostrat storheter inom litteraturvärlden som Oscar Wilde, Jonathan Swift och James Joyce. Oavsett om man tycker om det de har skrivit eller ej, så var de ju absolut väldigt stora inom sina gebit.

Nu får vi ju inte glömma bort cricketen heller, då vi befinner oss på de här breddgraderna. Denna fantastiska, underbara och totalt obegripliga sport!!! Jag har försökt förstå och sätta mig in i regler, men jag har gett upp för länge sedan! Men det finns bevisligen de som inte har det...

Det blev mycket promenerande, och även om vi aldrig kom över floden, hann vi med att besöka något av de sevärdheter som låg på "vår" sida, och mer om detta kommer.

Som sagt, Dublin var ett härligt resmål som gav mersmak, men nästa gång ska jag även försöka se något av det Irland som finns utanför stadsgränsen...