Det där med att flyga...

Jag tycker inte om att flyga! Jag vet att det statistiskt sett är säkrare än att åka bil, jag vet att det är en mikroskopisk risk att det ska hända något, men den finns ju, eller hur?

När vi gjorde vår första resa till Singapore "för att kolla in läget" innebar det mitt livs första långresa med flyg. Jag som aldrig varit utanför Europas gränser och som tyckte det där med att flyga var sådär. Den resan var naturligtvis lite extra pirrig, jag skulle ju ändå spendera 12 timmar i luften. resan gick bra och det kändes ok. Nu sitter jag här dryga 20-talet långresor senare den som tror att jag skulle ha vant mig vid det hela och tycka det går bättre och bättre har helt fel!

På något vis blir det istället svårare och svårare, och det där med att lyfta är värst! Är det dessutom ett av de där mastodontstora planen kan jag aldrig låta bli att fundera över hur i himlens namn piloten ska få upp det i luften varje gång som motorerna börjar rusa och farten ökar. När det sedan väl lättar från marken så känner jag hela tiden hur det plötsligt kommer att vända nosen nedåt istället för uppåt. Om man dessutom har sett ett antal av alla dessa filmer som handlar om flygplanskatastrofer så vet man ju att planet kan tappa motorerna, så det gäller att verkligen lyssna efter konstiga ljud!

Eftersom jag innan avgång försökt få en skymt av piloten och försäkrat mig om att han inte ser ut att vara självmordsbenägen, så känns det ändå rätt ok när skylten med säkerhetsbältet slocknar och flygvärdinnorna börjar servera den dryck jag så väl behöver på de här flygningarna. Då inträffar det som absolut inte ska inträffa i min värld - den nyss nämnda skylten tänds igen, piloten upplyser på knagglig engelska om att det kommer att bli "a little bumpy", flygvärdinnorna upphör med serveringen och spänner fast sig igen och det där med "a little bumpy" är minst sagt ett understatement. En lång bumpig timme senare kommer serveringen igång igen och jag kan äntligen slappna av.

Som tur är händer inte det här varje gång, men på en 12 timmars resa händer det ändå alltför ofta i min värld. Annars är det rätt ok när planet äntligen planat ut och håller sig där uppe och man nästan glömmer bort att man befinner sig i ett flygplan. Naturligtvis gäller det om man bortser från att man oftast sitter helt inklämd och ska försöka sova halvsittandes i en rätt obekväm flygplansstol intrasslad i en filt och med en kudde bakom huvudet som har en tendens att hela tiden halka ner bakom ryggen.

Nu ska jag inte gnälla alls (bortsett från den där bumpiga timmen), för min senaste resa hit var med ett flyg som var väldigt glest besatt, vilket innebar att jag hade tre stolar alldeles för mig själv och om man som jag inte är sådär förtvivlat lång innebär det att jag i princip kan sträcka ut mig utan att sticka ut benen i gången. Detta betydde att jag sov gott(!) så gott som hela resan över och det var jätteskönt! Fast med facit i hand förstår jag nu att det finns en mening med att sätena är obekväma och att man ska sova dåligt. I och med att jag sov gott var min kropp fortfarande helt inställd på svensk tid och det är inte så bra med tanke på att vi här är sju timmar före... Det är inte så enkelt att försöka få kroppen att förstå att det är sängdags nån gång på eftermiddagen, men snart så är jag där den här gången också...

Hur som helst, när jag väl hjälpt piloten att landa planet genom att bromsa ordentligt med båda fötterna kunde jag bara konstatera ytterligare en gång att det där med att flyga går inte lättare med tiden, men lite får man ju offra...