Livet på landet eller på landet finns ingen likaberättigandeplan

Jag hade någon sådan där vision om att jag tyckte alla var lika mycket värda och att jag var en riktig djurvän, men allt är inte alltid som det verkar...

Vi har ju en liten stuga på landet. En alldeles underbar tillflyktsort där man kan sitta vid vattenkanten och höra vågorna klucka sådär ljuvligt mot stranden, där man kan lyssna på fågelkvitter, se fåglarna jaga insekter och flyga in i holken och mata alla ivrigt väntande ungar och bara njuta av stillheten. Eller...?

Jodå, visst är det så, men om jag behandlar alla levande sommarvarelser på samma sätt? Nej, här får jag erkänna mig skyldig till det motsatta, som sagt på landet gäller inga likaberättigandeplaner!

När sädesärlorna plötsligt började bete sig som om jag var något mycket störande objekt som befann mig i vägen för deras möjligheter att förse ungarna med föda så smög jag mycket försiktigt runt hörnet och satte mig på andra sidan, bara för att liksom...men jag måste erkänna att när det visade sig att jag störde en annan art i vår natur så reagerade jag inte riktigt på samma sätt.

Här surrade det plötsligt små randiga varelser runt mig och vad gör jag då, flyttar mig? Nehej då, efter att ha insett att de gulsvarta hade bosatt sig under altangolvet ringde jag ett samtal som resulterade i utryckning med giftspruta och hur snällt är det?

Nästa anfall mot naturens små var när jag tröttnat på att bli tuggad på av de där sexbenta arbetsamma stackbyggande krypen. Många är de och mycket enerverande är det när de inte kan låta bli att smaka lite på mina fötter varje gång de passerar. Nu tog tålamodet slut och min mordiska sida kom fram och många elaka planer smiddes. Jag vet att stacken bör flyttas på och jag ska göra det i höst när alla milioner invånare har krupit in och gömt sig, jag lovar för jag är helt säker på att de fortfarande kommer att vara kvar då, hur mordisk jag än kommer att vara fram till dess.

Sedan finns det fler sådana där naturens under som jag inte uppskattar speciellt mycket, typ fästingar, och är det någon som har något tips hur jag kan utrota dom tar jag tacksamt emot tips! Jag måste erkänna att jag inte heller uppskattar den läskiga svarta blodsugande varelsen som kröp fram under en sten när jag satt och plaskade med fötterna vid strandkanten, men vad gör man...man kan kanske inte bli av med alla man inte tycker om...

Trots alla mina (troligen fruktlösa försök) att bli av med några av de stickande, bitande och surrande varelserna så är livet på landet underbart. Tystnaden, fågelkvittret och vågskvalpet är fantastiskt. Och att sitta på verandan och äta frukost i pyjamas och titta ut över vattnet är något som är svårt att slå, och det är klart, surrande insekter hör ju dit de också, men någon likaberättigandeplan kommer aldrig att upprättas där!