Livet på landet eller på landet finns ingen likaberättigandeplan

Jag hade någon sådan där vision om att jag tyckte alla var lika mycket värda och att jag var en riktig djurvän, men allt är inte alltid som det verkar...

Vi har ju en liten stuga på landet. En alldeles underbar tillflyktsort där man kan sitta vid vattenkanten och höra vågorna klucka sådär ljuvligt mot stranden, där man kan lyssna på fågelkvitter, se fåglarna jaga insekter och flyga in i holken och mata alla ivrigt väntande ungar och bara njuta av stillheten. Eller...?

Jodå, visst är det så, men om jag behandlar alla levande sommarvarelser på samma sätt? Nej, här får jag erkänna mig skyldig till det motsatta, som sagt på landet gäller inga likaberättigandeplaner!

När sädesärlorna plötsligt började bete sig som om jag var något mycket störande objekt som befann mig i vägen för deras möjligheter att förse ungarna med föda så smög jag mycket försiktigt runt hörnet och satte mig på andra sidan, bara för att liksom...men jag måste erkänna att när det visade sig att jag störde en annan art i vår natur så reagerade jag inte riktigt på samma sätt.

Här surrade det plötsligt små randiga varelser runt mig och vad gör jag då, flyttar mig? Nehej då, efter att ha insett att de gulsvarta hade bosatt sig under altangolvet ringde jag ett samtal som resulterade i utryckning med giftspruta och hur snällt är det?

Nästa anfall mot naturens små var när jag tröttnat på att bli tuggad på av de där sexbenta arbetsamma stackbyggande krypen. Många är de och mycket enerverande är det när de inte kan låta bli att smaka lite på mina fötter varje gång de passerar. Nu tog tålamodet slut och min mordiska sida kom fram och många elaka planer smiddes. Jag vet att stacken bör flyttas på och jag ska göra det i höst när alla milioner invånare har krupit in och gömt sig, jag lovar för jag är helt säker på att de fortfarande kommer att vara kvar då, hur mordisk jag än kommer att vara fram till dess.

Sedan finns det fler sådana där naturens under som jag inte uppskattar speciellt mycket, typ fästingar, och är det någon som har något tips hur jag kan utrota dom tar jag tacksamt emot tips! Jag måste erkänna att jag inte heller uppskattar den läskiga svarta blodsugande varelsen som kröp fram under en sten när jag satt och plaskade med fötterna vid strandkanten, men vad gör man...man kan kanske inte bli av med alla man inte tycker om...

Trots alla mina (troligen fruktlösa försök) att bli av med några av de stickande, bitande och surrande varelserna så är livet på landet underbart. Tystnaden, fågelkvittret och vågskvalpet är fantastiskt. Och att sitta på verandan och äta frukost i pyjamas och titta ut över vattnet är något som är svårt att slå, och det är klart, surrande insekter hör ju dit de också, men någon likaberättigandeplan kommer aldrig att upprättas där!

Sommarplåga?

Jag antar att det är fler än jag som inte är sådär överförtjusta i getingar. De kan vara väldigt irriterande om jag får säga det själv. Om de bara håller sig på avstånd är de väl helt ok, men när de ska dela maten med mig är det mindre kul.

Vi har i och för sig inte haft så ont av dem i år, men uppenbarligen fanns det tillräckligt många för att en skulle komma i vägen för mig. Ok, jag var elak mot den, jag har full förståelse för att den stack när jag trampade på den, men frågan är vad den hade att göra på mitt golv över huvudtaget!

Alla som har blivit getingstuckna vet att det gör ont och den här gången var absolut inget undantag! Tur då att man har lite huskurer på lut. För er som inte vet, kan jag berätta att ha en sockerbit till hands när man har varit elak mot en geting och fått igen är guld värt! Även om ni inte tror på det, så lovar jag att det är sant. Om man håller sockerbiten mot sticket så drar den ur vad det nu är som getingen skickar in med hjälp av sin gadd. Sockerbiten blir brun och av sticket blir det bara en liten röd prick kvar - ingen svullnad. Det kan fortfarande göra lite ont och klia, men inte alls så mycket och länge som det skulle göra annars.

Alltså borde det inte varit några problem med mitt stick heller...Men nu visade det sig att det enda socker jag hade hemma var råsockerbitar, stenhårda! Det gick väl sådär. Men då finns det ju andra huskurer, till exempel att blöta en magnecyl och dutta på sticket. Fanns det magnecyl i min närhet då? Nehej, men det fanns ipren! Nu visade det sig att just ipren har ett hårt ytterhölje, så den gick ju inte alls att kleta ut. Då fanns det bara ett alternativ kvar - min egenhändigt importerade "kinesolja", så på med den också!

Hur det gick? Det gick alldeles utmärkt - ingen svullnad, ingen brännande smärta, bara en röd liten prick och lite kliande och det går ju att stå ut med. Om det nu var sockret, iprenen eller oljan, det förtäljer inte historien, men något av det var det i alla fall som fungerade!

Men som sagt, även om ni är skeptiska till det, så testa det där med sockerbiten nästa gång ni blir stuckna, men kom ihåg att det ska vara en vanlig vit bit!

Sandflies - en pina mitt i paradiset

Man säger ju att även solen har sina fläckar och visst är det så. Det finns vissa saker man kan vara utan även på dessa omkringliggande paradisöar. Inte så många, men en absolut helt onödig detalj är sandflugorna! De är visserligen små, men ack så otrevliga.

Jag tillhör kategorin människor som alltid utsätts för bett oavsett om det handlar om myggor, knott eller just dessa otrevliga små strandmarodörer. Eftersom jag nu vet med mig att jag är en sådan är jag alltid fullt utrustad, fast ibland räcker det inte riktigt till...

Det var väl den enda nackdelen jag kan komma på med vistelsen på Besar, där fanns det gott om sandflies. Huruvida det berodde på att vi smakade väldigt gott eller för att vi var de enda godsaker som gick att uppbringa på stranden vet jag inte, men många bett blev det.

Jag var i och för sig förberedd på det, men trots det hann ett antal med att hugga in på mig mellan besprutningarna av min lekamen. Det värsta med de här betten är att de kliar så infernaliskt och om man börjar riva blir de väldigt lätt infekterade .Låter man dem "bara" vara så ger de sig så småningom, men de sitter kvar länge. Mycket längre än myggbett och åtgången av tea tree oil i lindrande syfte är stor just nu...(för övrigt en fantastiskt användbar vätska)

Det fanns även flygande varelser av en mer intressant variant på ön, nämligen fladdermöss. Den art som kallas "Island Flying Fox". Dagtid hängde de i kokospalmerna upp och ner insvepta i sina vingar och rätt som det var talade de om var de befann sig genom att ge upp några slags jätteskrik. Om orsaken var att grannen försökte ta deras plats eller om de drömde mardrömmar vet jag inte, men något hände i alla fall med jämna mellanrum.

För övrigt så lät de riktigt mycket i skymningen när de började röra på sig samt i gryning när de återvände till sina sovplatser. Förmodligen hade de väldans svårt att komma överens om vem som skulle sova var, men bara de väckt upp oss och upplyst oss om att de var tillbaka och att de nu skulle inta sovställning så somnade de sött hängandes i palmgrenarna.

Det är så häftigt att se dem hänga där i träden och att se dem börja sträcka ut vingarna för att sedan ge sig iväg. De är ju inte speciellt små, även om det är svårt att få det att framgå på bild. För övrigt är jag inte ens säker på att ni ser att det är fladdermöss på bilderna, men bättre än så blev det inte. (Det var ju det där med naturfotograf och så...) Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord - det är fladdermöss som hänger där bland bladen!

Något som inte jag lyckades med, men däremot en av mina kompisar gjorde, var att fånga en som flög på bild, och det var verkligen häftigt att se dem ge sig iväg på kvällen...

Läskiga kryp

Jag tycker inte om insekter i största allmänhet, egentligen tycker jag nog inte om insekter alls. De är oberäkneliga, läskiga och allmänt obehagliga. Här, i topikerna dessutom, måste de ju vara minst sagt livsfarliga, eller hur??

Det är klart att det måste vara så, jamen ni vet livsfarliga spindlar, flugor som lägger ägg under skinnet, skalbaggar som biter och efterlämnar sår, stora som femkronor, i skinnet, de har man ju hört talas om. För att inte tala om alla fullkomligt livsfarliga kackerlackor! De anfaller från ovan och kan säkert snudd på bita ihjäl en vuxen person! Eller...

Ok, jag vet, de är mindre än mig och de är troligen mer rädda för mig än jag är för dom - men de visar faktiskt aldrig det! Och jag erkänner väl då, jag har letat på nätet efter farliga insekter, bara för att bevisa hur rätt jag har, men inte hittat så många faktiskt. Den absolut farligaste är nog faktiskt myggan, och hur farlig ser den ut??

Nej, tacka vet jag ormar och andra kräldjur, de har i alla fall vett att springa iväg och gömma sig om jag kommer. Det gör minsann inte en kackerlacka! Det hjälper inte att ha vetskapen att de där små krypen inte är farliga på något vis, de är bara så oerhört otrevliga och jag kan för mitt liv inte se något mysigt med dom överhuvudtaget.

Jag är fullt medveten om att de fanns här före mig och att jag faktiskt har valt att bosätta mig i ett tropiskt område och då får försöka stå ut med att det kryper lite konstiga saker här och där, och ja, jag är det, och jag har accepterat det, men nej, jag tycker fortfarande inte om dom!!!

Med tanke på storlek och de huggtänder som den här flugan begåvats med, var jag rätt glad över att den befann sig på andra sidan förnsterglaset, och på något vis kändes det som om filmen "Flugan" fick en ny innebörd...

objudna gäster

Vet ni vad det är som har "platt, oval, brunaktig kropp, med långa mångledade antenner, taggbesatta skenben och starka springfötter"? Jo, kackerlackan!

Jotack, "starka springfötter", det visar den absolut upp med bra resultat! Denna förhatliga avart av insekter måste, efter fästingen, vara ett av de där misstagen han där uppe gjorde en gång...och det är ju inte så, att det bara finns några stycken, nej det finns ca 4000 olika arter!



Ja, jag vet att den har säkert all rätt i världen att finnas till, jag vet också att den har funnits på jorden jättelänge, säkert sen dinosauriernas tid, eller så. Och den får fortsätta att finnas till - men inte hemma hos mig!!!

Jag har inget emot vare sig grodor, ormar eller ödlor, men jag klarar inte av dessa äckliga insekter som springer omkring och som jag inte har någon koll på, de är bara så "läskigt för mycket".

                                                                  
                                                           

Om någon inte förstår det, så har jag alltså hittat denna varelse inomhus - kul? Inte det minsta! Kände mig ungefär som James Bond i filmen "Leva låta dö", när han siktar på ormen med sprayburken. Skillnaden var väl bara att han, i riktig Bond-anda, bara behövde trycka en gång, medan jag sprang omkring med min sprayflaska och jagade den stackars(?) kackerlackan.
                                                                                                                    
Känsliga personer kan sluta läsa nu, för jag kan berätta att jag vann, och oavsett rätt att leva eller inte, så är det numer en o-kackerlacka...

                                                                                                               

Ikväll överlämnar jag med varm hand jakten till maken och reser i förväg mot nordligare breddgrader, för att fira jul med kyla, snö (?) och varm glögg.