Minnen finns alltid kvar...

Så har "Alla helgonahelgen" passerat med allt vad det innebar. Egentligen är det ingen helg jag någonsin tänkt på som speciell, men just i år blev det lite annorlunda...

November har kommit med buller och bång. När klockan är fem är det så mörkt att det känns som om  det är dags att krypa ner i sängen och dra upp täcket över öronen. (Jag har sagt det förut, och jag vidhåller envist att november är en av de där plumparna han gjorde, han där uppe, när han skapade världen och den andra är fästingen. Ingen av de där två fyller någon som helst funktion!) Just då, när november är som mörkast, är det rätt skönt att tänka tillbaka på den härliga sommaren vi hade.

För visst var det en härlig sommar på alla sätt och vis, den var varm och alldeles underbar. Nu var det inte enbart en underbar sommar, det var också den där sommaren då vi blev brutalt medvetna om hur skört livet är. Det var sommaren då en av våra bästa vänner gick bort. De som har varit med mig ett tag kanske kommer ihåg inlägget om vårt härliga kompisgäng och våra barn. En vänskap som varat i 40 år och som fortfarande finns kvar. På något vis levde vi nog alla i tron att så här skulle det alltid vara, att det var en kedja som för alltid skulle finnas utan brustna länkar. Men så blev det inte, alldeles för tidigt brast det en länk och det osannolika hände, och en av oss fattas oss andra. Det känns konstigt och det är väldigt svårt att förstå. Vi andra har naturligtvis fortfarande varandra, och även om inget blir som förut så har vi i alla fall en enorm uppsjö med fantastiska minnen kvar, och de kan ingen någonsin ta ifrån oss.

Så visst blev det en speciell helg med besök på den helt fantastiskt upplysta kyrkogården och lite tid för eftertanke. Hur det plötsligt känns ännu viktigare än tidigare att leva nu och inte vänta till sen, för vi vet ju inte vad som väntar bakom hörnet, och livet går ju faktiskt inte i repris...

Vikten av vänskap

Vänner är något man ska vårda ömt och näst efter familjen är de det viktigaste jag har. Vetskapen om att det finns människor som ställer upp och som finns där i vått och torrt är guld värt (minst sagt!). Jag vet att det i min omgivning finns väldigt många jag kan lita på och att vi finns där för varandra.

Alla vänner är naturligtvis speciella, men det finns en klick som är mer speciell än de andra och det är det kompisgäng där vi har känt varandra och umgåtts sedan slutet av 70-talet och det är speciellt! Vi är fem par som lärde känna varandra då och som fortfarande umgås. Vi har bott väldigt nära varandra, och eftersom vi fick barn ungefär samtidigt så har de växt upp tillsammans och även de har fått en väldigt speciell relation tillvarandra.

I den "äldre generationen" bor vi fortfarande kvar och träffas som vanligt, men våra elva döttrar (ja, det blev bara flickor!!) bor lite mer utspritt så de ses inte ofta alls. Vi har försökt några gånger att samla alla, men det är inte lätt. För några helger sedan gjorde vi ett försök och det lyckades nästan! Samtliga utom fyra kunde vara med på vår lek- och korvgrillningsdag i skogen - jättekul! Numer växer ju även skaran som träffas med svärsöner, barnbarn och hundar och det är alltid lika kul att träffa alla.

Den här träffen mynnade ut i en sorts "nostalgiorgie", en sådan där utflykt som vi gjort så många när barnen var små. Packat picknick-korgen och dragit ut i skogen där vi lekt och tävlat tillsammans. Den här gången ratades dock sittunderläggen bestående av tidning i plastkasse och det fanns bara "riktiga doningar" med.

Att dessutom kunna fånga alla på bild och försöka förstå att våra döttrar är flera år äldre än vi var när vi började umgås är svårt men väldigt fascinerande. Så "bara för att" kommer här ett av de sällsynta korten på bloggen med människor jag känner, men den här gången kan det vara värt ett undantag...