Trettondagsafton i maj

Så har jag bevistat ytterligare en av Shakespeares pjäser i Fort Canning Park, uppförd av the Singapore Repertory Theatre.

Den här gången var det dags för "Twelfth Nigtht", eller "Trettondagsafton", som den heter på svenska. Det är rätt underligt förresten, att det tydligen inte finns någon som har lyckats lista ut varför den heter så. Skulle det vara någon som har svaret på det, kan ni väl meddela svaret!

Vi var ett stort gäng som träffades för att duka upp vår picknick framför scenen innan pjäsens början. Mycket prat, skratt, god mat och dryck blev det! Jag måste säga att det är en fantastisk känsla att sitta där i gräset under bar himmel och det största problemet (om det nu är något problem) är att det är för varmt!!

Föreställningen var jättebra och eftersom "Twelfth Night" är en av Shakespeares komedier, så är den också av det lite lättsammare slaget och lätt att hänga med i. Visst kan man förundras över denne man som satt på sin kammare i början av 1600-talet och skrev ett verk där han faktiskt laborerar med sexuell identitet - prata om att vara före sin tid!

När man ser alla människor som dukat upp och avnjuter sin medhavda picknick på gräset i Fort Canning, kan jag inte låta bli att fundera över hur många som faktiskt vet att de sitter på en gammal gravplats... Förra årets föreställning av Mac Beth gjorde sig ju väldigt bra med tanke på just detta. Om någon vill veta mer om just gravplatsen och flytten av gravstenarna till de omgärdande murarna, så finns det här.

Hur som helst, en fantastisk kväll tillsammans med goda vänner plus Olivia, Viola, Sebastian och alla de andra karaktärerna på scenen.

Be not afraid of greateness: some are born great, some achieve greatness, and some have greatness thrust upon them...

Tio rivjärn

När jag kikar på de inlägg där jag har skrivit om böcker jag läst, så verkar det som om jag bara läser böcker jag tycker om. Det är ju inte så konstigt, för dels så brukar det bli böcker av författare som jag vet att jag vanligtvis tycker om att läsa och dels så blir det ju på grund av rekommendationer eller bra recensioner. Sedan har jag faktiskt kommit till den insikten, att man måste inte läsa ut en bok man inte tycker om, men visst händer det att det blir fel ändå...

Jag har läst de flesta böcker av Arto Paasilinna och tyckt väldigt mycket om dem. Bland annat fullkomligen älskade jag "Kollektivt självmord" och "Den ljuva giftmörderskan. Jag gillar hans sätt att skriva, hans sätt att driva med det mesta som är mer eller mindre tabu, men den här...

Direktören fyller 60 år och uppvaktas med många blomsterbuketter, men eftersom hans hustru är allergisk, måste han göra sig av med alla blommor och väljer då att åka och dela ut dom bland sina kvinnliga vänner. Visst, i sedvanlig Paasilinna-stil så blir det naturligtvis dråpliga möten med alla dambekanta, men det blir en massa upprepningar och det tenderar att bara "bli ingenting"

Nej, jag tyckte inte om den, den blev tjatig och inte alls så där drivande och kul som hans böcker brukar vara. "Tio rivjärn" får bli den första Paasilinna-bok som sågas av mig!

Taxi utan dricks

Här lämnar man inte mycket dricks någonstans, vilket gör det rätt behagligt när man inte behöver fundera över hur mycket det ska "dricksas" på olika ställen. Sedan kanske det i och för sig är mindre kul för de som arbetar inom olika serviceyrken.

Det som nästan känns mest mystiskt, är att man inte lämnar något när man åker taxi! Nu brukar jag inte ta tillbaka de små pengarna som "blir över", utan jämnar upp till sedelnivå. Men kan ni tänka er en taxichaufför som tackar när han får två och femtio i dricks!? Här händer det!

Fast det mest intressanta är att även taxichaufförerna gör så! Det händer nämligen att de själva jämnar ner till närmsta sedelbelopp - det ni!

Sedan kan en taxiresa här vara ett äventyr i sig...fast det tänker jag ta en annan gång...

Vesak day

Den här helgen har vi firat Vesak day. Eller, vi har väl kanske inte firat, men det har åtminstone firats. Vi har firat så tillvida, att i och med att denna dag inföll på lördag, så var vi "kompensationslediga" på måndag - himla käck variant det där, när en röd dag infaller på en helg, så kompenserar många arbetsplatser detta genom att en veckodag blir till helg! (nästan till och med ett strå vassare än "Swedish squeezdays") Om det är på en söndag, så är kompensationen lagstadgad, är det en lördag, så får man sätta hoppet till generösa arbetsgivare.

Vesak day firas till minne av Buddahs fördelse, upplysning och död - allt på en gång! Fast det kanske är lika bra att ta allt samtididigt, så är det klart, liksom... Under dagen genomförs tempelbesök med bön, meditation och offer.

Enligt traditionen kan man också släppa ut burfåglar denna dag som en symbol för att visa respekt för jordens alla levande varelser.

Vesak day firas vid första fullmånen i maj och är en väldigt stor buddhistisk högtid. Jag kan inte säga att jag märkte av den sådär väldigt mycket, om det beror på att jag inte befann mig i närheten av ett tempel, eller om den inte firas sådär jättemycket just i Singapore, törs jag inte svara på...

Fullspikad helg

Så har då vårens sista(?) besökare lämnat oss. Jag har svårt att tro att det ska hinna dyka upp någon mer innan jag åker tillbaka till Sverige, fast det är klart man vet aldrig...

Vi har haft en trevlig och  mycket intensiv helg. Det är ju så, ju kortare tid, desto mer intensivt. Det länns som vi har hunnit massor, allt ifrån Orchard Roads helgfyllda gator och shoppingkomplex, till de lite lugnare bakgatorna i Kampong Glam.

Tygaffärer och skräddare, söndagsträngsel i Bugis Village, vi har sett gamla vackra hus och "hälsat på" på den muslimska kyrkogården, fotmassage, orkidéer i störtregn i Botanic garden. Restaurangspectrat har sträckt sig från stekhus på Clarke Quay till "hål-i-väggen-restaurang" i Little India, från champange på Marina Bay Sands till öl på Newton Hawkercentre... jo, det känns väl som vi täckt in en hel del på kort tid!

Outgrundliga äro bloggens vägar...

Vem hade kunnat ana den där gången för ett och ett halvt år sedan, när "projekt bloggskrivande" startades, att det slulle ge så många nya bekanskaper världen över.

Det är ju just det som är så fascinerande, att det faktiskt känns som bekanta, de vars bloggar man läser. Än har jag inte träffat så många "på riktigt" (närmare bestämt två stycken), men en av de jag har träffat på detta vis är här i Singapore nu och det tack vare bloggvärlden.

Det handlar om Kim Kimselius, en författarinna som skriver historiska äventyrsböcker, som jag träffade över bloggen. Och nu är hon här hos oss. Hon har föreläst för oss lärare på Svenska skolan, och idag är det elevernas tur.

Sedan ska vi spendera helgen tillsammans, så vi får väl se om jag kan hitta några "käcka delar av Singapore" att visa upp. Jag tror väl inte att det ska bli några större problem, utan att vi ska lyckas hitta något att roa oss med!

Ha en trevlig helg allihop - det ska vi ha!

East Coast och Chili Crab

Så var det nästan lite "Monica Törnell-känsla igen", det vill säga att "det stora vemodet rullar in". Den känslan innfinner sig varje gång vi har haft besökare och de åker iväg och det är precis vad som hänt just nu.

Vi har haft några härliga dagar tillsammans med goda vänner ifrån Sverige och gjort en del av Singapore, precis som det ska vara.

Bland annat besökte vi East Coast Seafood centre, ett område på östkusten med ett helt gäng restauranger, varav den ena har den singaporianska Chili Crab som specialitet. Det är en krabba som kokas i en tjock speciell chilisås. Den ska ha kommits på av ett kockpar år 1950 som drev en restaurang i närheten av dagens seafood centre. Den är mycket god och till den äter man med fördel "bullar" som man doppar i såsen för att få upp "det gottaste".

Krabban går även att få på många Hawker centre och andra reatauranger, men visst är det lite speciellt att äta den med havet som granne. Även om horisonten täcks av de continerfatyg som väntar på att lossa eller lasta, men även det är ju en typisk del av Singapore.

Det finns även en variant av krabban, som heter "Black pepper crab" som i stället för chilisås kokas i en svartpepparsås. Den är torrare, vilket kan vara att föredra om man inte laddat väskan med servetter innan middagen. Den varianten ska ha funnits på menyerna sedan 1959 och enligt uppgift ska det vara restaurangkedjan "Long Beach Seafood" som har den som specialitet.

Nu verkar det dock som om Singapore har fått konkurrens i fråga om sin berömda chilikrabba!

Annars kan man ju fundera på vad italienarna har i sin mat med tanke på figurerna utanför...

Säga vad man vill om East Coast och restaurangerna, men visst är det speciellt att sitta där och se mörkret falla. Om man inte visste vad det är för ljus i horisonten, skulle man faktiskt kunna tro att det låg en stad där borta och inte en massa fartyg...