Juletider?

Jag är inte mentalt förberedd för julen än! Möjligen en liten kula här och där, eller lite ljus på sina ställen kan väl vara ok bara för att få en mjukstart på det hela, men inte då! Nu har jag landat i värmen, bland blommor och blader, kokospalmer och andra exotiska växter - och julen!!

Inte nog med att det är julgranar överallt det strömmar julmusik ur högtalarna i affärerna också men som sagt, jag är inte klar för julen än!!

Här är det ju mer eller mindre (mest mer!) hysteriskt det där med jul, och jag kommer säkert att berika er tillvaro med fler rena julinlägg med div julesaker och annat som har med denna högtid att göra. Men just det här inlägget är en liten mjukstart på det hela bara för att jag måste dela med mig lite av den julchock som infann sig efter min första "nu-är-jag-här-igen-promenad" då jag fick min beskärda del av julgranar blandat med palmer och andra gröna växter.

Nåja, min promenad innebar faktiskt lite annat också då jag drog mig undan från de värsta julstråken och begav mig mot gamla kända fotomotiv.

Och visst finns det gråskalor här också, skillnaden är väl att när ovädret väl brutit ut varar det inte så länge och sedan kommer solen och det är lika varmt igen...

Det där med att flyga...

Jag tycker inte om att flyga! Jag vet att det statistiskt sett är säkrare än att åka bil, jag vet att det är en mikroskopisk risk att det ska hända något, men den finns ju, eller hur?

När vi gjorde vår första resa till Singapore "för att kolla in läget" innebar det mitt livs första långresa med flyg. Jag som aldrig varit utanför Europas gränser och som tyckte det där med att flyga var sådär. Den resan var naturligtvis lite extra pirrig, jag skulle ju ändå spendera 12 timmar i luften. resan gick bra och det kändes ok. Nu sitter jag här dryga 20-talet långresor senare den som tror att jag skulle ha vant mig vid det hela och tycka det går bättre och bättre har helt fel!

På något vis blir det istället svårare och svårare, och det där med att lyfta är värst! Är det dessutom ett av de där mastodontstora planen kan jag aldrig låta bli att fundera över hur i himlens namn piloten ska få upp det i luften varje gång som motorerna börjar rusa och farten ökar. När det sedan väl lättar från marken så känner jag hela tiden hur det plötsligt kommer att vända nosen nedåt istället för uppåt. Om man dessutom har sett ett antal av alla dessa filmer som handlar om flygplanskatastrofer så vet man ju att planet kan tappa motorerna, så det gäller att verkligen lyssna efter konstiga ljud!

Eftersom jag innan avgång försökt få en skymt av piloten och försäkrat mig om att han inte ser ut att vara självmordsbenägen, så känns det ändå rätt ok när skylten med säkerhetsbältet slocknar och flygvärdinnorna börjar servera den dryck jag så väl behöver på de här flygningarna. Då inträffar det som absolut inte ska inträffa i min värld - den nyss nämnda skylten tänds igen, piloten upplyser på knagglig engelska om att det kommer att bli "a little bumpy", flygvärdinnorna upphör med serveringen och spänner fast sig igen och det där med "a little bumpy" är minst sagt ett understatement. En lång bumpig timme senare kommer serveringen igång igen och jag kan äntligen slappna av.

Som tur är händer inte det här varje gång, men på en 12 timmars resa händer det ändå alltför ofta i min värld. Annars är det rätt ok när planet äntligen planat ut och håller sig där uppe och man nästan glömmer bort att man befinner sig i ett flygplan. Naturligtvis gäller det om man bortser från att man oftast sitter helt inklämd och ska försöka sova halvsittandes i en rätt obekväm flygplansstol intrasslad i en filt och med en kudde bakom huvudet som har en tendens att hela tiden halka ner bakom ryggen.

Nu ska jag inte gnälla alls (bortsett från den där bumpiga timmen), för min senaste resa hit var med ett flyg som var väldigt glest besatt, vilket innebar att jag hade tre stolar alldeles för mig själv och om man som jag inte är sådär förtvivlat lång innebär det att jag i princip kan sträcka ut mig utan att sticka ut benen i gången. Detta betydde att jag sov gott(!) så gott som hela resan över och det var jätteskönt! Fast med facit i hand förstår jag nu att det finns en mening med att sätena är obekväma och att man ska sova dåligt. I och med att jag sov gott var min kropp fortfarande helt inställd på svensk tid och det är inte så bra med tanke på att vi här är sju timmar före... Det är inte så enkelt att försöka få kroppen att förstå att det är sängdags nån gång på eftermiddagen, men snart så är jag där den här gången också...

Hur som helst, när jag väl hjälpt piloten att landa planet genom att bromsa ordentligt med båda fötterna kunde jag bara konstatera ytterligare en gång att det där med att flyga går inte lättare med tiden, men lite får man ju offra...

I´m back!

Sådärja, så var jag tillbaka och allt är som vanligt igen! Eller ja, sådär vanligt som det är när jag befinner mig i den här tidzonen, i det här hemmet, här på andra sidan, eller åtminstone väldigt långt åt sydost.

Jag måste ju tillstå att oavsett hur trött man kan bli på den här fuktiga luften, så var det underart när den där 30-gradiga fuktridån slog emot mig när jag klev ut från terminalbyggnaden. För att inte prata på den härliga känslan att få komma hem och slita av sig strumpor, tröja och långbyxor för att hoppa i kortbyxor och linne innan det blev lite kall "välkommen-hem-dryck" på balkongen.

Jag är fullt medveten om att jag längtade till den klara svenska höstluften, men jag kommer också ihåg att jag bad någon påminna mig om att jag gjorde det när det väl blev november och mörkret sänkte sig över Sverige... I år sänkte sig verkligen mörkret över Sverige och jag blev verkligen varse hur hösten inte är sådär mysig hela tiden. Det känns som om jag fick en lagom del av mysigheten, och det känns rätt bra att vara tillbaka till värmen och fukten. Jag tror jag ska kunna stå ut med den i en månad!

Nu ska jag väl erkänna att man har en tendens att glömma det som inte är så bra när man är borta, oavsett vilket håll det handlar om. Till exempel må jag väl erkänna att jag kanske hade glömt litegrann det här med att Singapore är en enda stor byggarbetsplats. Nu har den krupit väldigt nära måste jag säga, rent utav onödigt nära, vilket innebär att det byggs på granntomten. Och när det byggs här byggs det högljutt och länge! Inga 7-16 tider här inte... Nej, det blir liksom aldrig tyst... Om man dessutom har en tvättstuga som är öppen så kan jag berätta att det blir en hel del, eller närmare bestämt väldigt mycket, smuts av ett dylikt bygge!

Jag antar att ni förstår att jag är tvungen att ta det lite negativa först så att ni inte ska tro att jag bara njuter utan även lider lite. Sedan kan jag naturligtvis inte undvika att nämna att det var väldigt mysigt att ta en igenkännande härlig promenad utmed floden och att avsluta den med ett glas uppfriskande iste på nåt fik efter vägen.

Och ja, det är härligt med värme i november och nej, jag lider inte så mycket utan jag tror att jag ska klara den här månaden rätt bra...

Nu får det vara nog med grått!

Det vet vi ju alla, att den sista som får överge ett sjunkande skepp är kaptenen, men nu tänker jag göra ett undantag från den regeln.

Jag har under hela hösten varit kapten och försökt styra ett skepp som sjunker så sakteligen. Det är inte enkelt att plötsligt inse att den som varit kapten i hela ens liv, och den man har vänt sig till när man behövt råd eller hjälp med vad det än må vara inte längre fixar kaptensrollen helt, utan bit för bit lämnar över det hela. Och om det dessutom är så, att det stora skeppet ska överges och bytas ut mot en mindre båt så innebär det att det stora skeppet dessutom ska tömmas på mycket av sitt innehåll...

Det här har tagit väldigt mycket energi under hösten och nu är det så, att om den nya kaptenen ska orka vara kapten längre fram så krävs det en paus. Därför tänker den här kaptenen lämna det sjunkande skeppet, för att sedan kunna återvända med nya krafter och ro båten iland.

Med andra ord tänker jag lämna den grå svenska novembermånaden och fara mot värmen under en månad. "Hem" till Singapore, till värmen och maken som befunnit sig där sedan början av augusti. Det ska bli underbart att få se lite ljus och bli varm igen, för nu börjar jag tröttna på gråskalan här, även om den kan vara vacker på sitt sätt, men då ska det vara i rimliga mängder...

Evita på Göta Lejon

Första gången jag såg musikalen Evita var en nyårsafton i London och då med Elain Paige i huvudrollen. Det var där, högt upp på en balkong långt från scenen dit föreställningens billigaste biljetter tog oss, som jag lärde mig älska låten "Don´t cry for me Argentina". Jag är inte helt övertygad om att jag då förstod vad det hela egentligen handlade om, men jag minns att vi tyckte den var fantastiskt bra.

Musikalen, som är en i den långa raden skapade av radarparet Andrew Lloyd Webber och Tim Rice, har nu spelats på svenska i några år, först i Malmö och nu i Stockholm med Charlotte Perrelli i rollen som Evita. Eftersom vi nu spenderade en helg i Stockholm passade vi på att besöka Göta Lejon för att se den.

Evita var den fattiga kvinna, med dopnamnet Eva, som 15 år gammal tog sig från landsbygden till storstaden Buenos Aires där hon så småningom träffade översten och ministern Juan Peron. De båda gifte sig 1945 och med hjälp av sin fru blir han Argentinas president. Eva blir de fattigas välgörare och folkets favorit och det är av dem hon får namnet "Evita". Hon avled i cancer endast 33 år gammal och blev efter sin död mer eller mindre helgonförklarad.

Det här är inte en musikal där man sitter och glatt trallar med i alla låtar som framförs på scenen. Nej, det är en stor och mäktig upplevelse. Många musikstycken bygger på just "Don´t cry for me Argentina" men även om tongångarna är kända, så rycker det inte i "tralla-med-tarmen", utan det är mer en häftig helhetsupplevelse.

Det är en fördel att ha berättelsen om Evita klar för sig för att följa med i handlingen. Sedan kan man naturligtvis diskutera sättet hon framställs på. Frågan om hon var en karriärstörstande kvinna som gick över lik för att nå dit hon ville, eller om hon gjorde det hon gjorde enbart för den goda sakens skull. Svaret på frågan lär vi inte få, men så mycket kan man ju säga att hon var en fantastisk stark kvinna som gjorde mycket för Argentina och som gick i bräschen för kvinnors möjligheter att föra fram sin talan.

Som sagt, jag tyckte om musikalen den där gången i London då sjuttiotalet övergick i åttiotal, men med lite mer kunskap om vad det var som hände i Argentina då det begav sig, blev den ännu bättre. Och visst gör Charlotte Perrelli en fantastisk insats i rollen som Evita, men min favorit var nog ändå Patrik Martinsson som på ett helt fantastiskt sätt håller ihop det hela som "berättaren" Che.

Stockholm i novemberskepnad

En härlig Stockholmshelg är till ända. Jag har haft fantastiskt trevligt och har umgåtts med såväl vänner som familj. (Eftersom döttrarna finns i de där krokarna gäller det ju att passa på!)

På något vis känns det som om det är många platser som blomstrar upp riktigt på sommaren och mer eller mindre går i dvala under vinterhalvåret. Stockholm är troligen inget undantag från den regeln, även om det naturligtvis är skillnad en klar och kall januaridag när snön gnistrar sådär vit och fin, jämfört med en grå novemberdag då mörkret aldrig lämnar plats för ljuset över huvudtaget. På något vis så får man en känsla av att staden är övergiven, och att parkbänkarna står där och väntar på våren.

Nu kom jag till Stockholm i torsdags, och jag kan ju säga att det var en dag då inte staden visade sig från sin bästa sida minsann! Närmare bestämt har jag svårt att tro att det finns någon sämre sida än vad som var då. Det snöade/regnade och var mörkt och kallt. Den snö som föll under förmiddagen hade under eftermiddagen hunnit bli till stora slaskhögar eller färdigsmälta vattenpölar modell större. Eftersom jag min vana trogen hade satt skodon på mig som minst av allt passade för denna väderlek och efter några timmars promenerande var allt annat än torra så blev det i alla fall ett butiksbesök den här vistelsen!

Även om det inte regnade hela tiden så var det sådant där typiskt novemberväder hela helgen. Det blev aldrig riktigt ljust utan det hängde regn och dis i luften hela tiden och det var en sådan där fuktig kyla som kryper innanför skinnet.

Men bortsett från detta, vilket faktiskt är sådant man får räkna med vid den här tiden i Sverige, så hade vi en kanonhelg! Vi har umgåtts, ätit och druckit gott, pratat och skrattat (med sju kvinnliga varelser innanför samma väggar i dagarna tre kan det bli en del sådant...) och sovit på madrasser a la "fotbollscupsmodell" och som sagt haft det mycket trevligt!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; kompisar ska man vara rädd om och vårda ömt för det är verkligen guld värt att ha riktiga vänner omkring sig. Och med så underbart sällskap kan även en grå novemberdag vara vacker.

Sista delen i ämnet Skåne

Här kommer så den sista delen om Skåne. (I alla fall för den här gången, för det finns ju trots allt en hel del kvar att se, så någon gång kan det ju bli fler delar...)

Efter en mysig promenad på en öde strand i Falsterbo förstår jag hur härligt det måste vara att kunna ge sig av till en havsstrand efter att alla turister försvunnit hem igen och bara njuta av omgivningen sådär alldeles ifred. Det är väl naturligtvis ljuvligt med tillgång till havsstrand när det är 25 grader varmt också, men det blir ju lätt lite trångt om saligheten då.

Det absolut mest underbara på den här stranden måste jag säga var alla färgglada badhytter som stod på rad utefter stranden - vilket underbart fotomotiv! Jag har en känsla av att det finns ett rätt högt antal foton som är tagna ur alla möjliga vinklar just på dessa små stugor.

Badhytterna får enbart ägas av personer som är bosatta eller äger fastighet i Vellinge kommun och årsavgiften för den lilla stugan är för närvarande 1000 kronor. Efter att ha försökt leta på nätet för att se vad en hytt kan kosta, så lyckades jag så småningom hitta en annons med ett par år på nacken, och då ville försäljaren ha 30 000 för sin lilla hytt. För hytter är det, om än väldigt mysiga. Jag kan förstå om det är bra att kunna ha sina badstrandsattiraljer på plats, men att sitta på verandan på en av de cirka 900 badhytterna som står sida vid sida...nja, det kanske är lite mer tveksamt...

Fast nu bor jag ju inte i Vellinge kommun, så jag behöver ju inte bry min hjärna vidare när det gäller den saken. Men mysiga var de!

Nu när jag äntligen trasslat mig till Skåne var jag ju tvungen att ta mig så långt söderut det bara går, vilket innebar ett besök i Smygehuk, Sveriges sydligaste udde.

Så nu har jag varit där, nu får det bli ett senare mål att nå den nordligaste punkten 1572 kilometer längre norrut, nämligen Treriksröset.

Avslutningsvis kan jag berätta att jag nu även smakat på den skånska specialiteten Spettkaka (Jag var helt övertygad om att det hette "Spettekaka" men jag antar att de vet bättre där nere på plats!). I ärlighetens namn ingen större smaksensation, men nu vet jag åtminstone hur det smakar.

Imorgon ska jag trotsa det utlovade ovädret och tro att SJ ska lyckas med bedriften att forsla mig till Stockholm där jag ska spendera helgen. En årligen återkommande hösthelg då vi är sex tjejer härifrån som hälsar på den sjunde som "utvandrat" till huvudstaden. Det brukar kunna bli himla livat och troligen är det inget undantag den här gången...