Stamford Raffles, "the Father of Singapore"

Vid Singapore River står han med armarna i kors och spanar ut över "sitt land". På platsen där han sägs ha klivit i land första gången han kom hit, sir Thomas Stamford Raffles, "the Father of Singapore".

Redan vid dryga 20 år blev han stationerad i Malaysia och arbetade som sekreterare åt den engelska guvernören. Han återvände dock till England och hann med att bli änkeman, gifta om sig, skriva en bok och bli adlad innan han så småningom återvände till Asien efter att ha blivit utsedd till guvernör på Sumatra.

Han nöjde sig inte med det, utan fortsatte att leta efter något bra strategiskt ställe i Sydostasien att utgå ifrån. Och så en dag hittade han till den södra spetsen på den malaysiska halvön och 1819 klev han iland på det ställe som idag kallas "Raffles landning spot" i Singapore.

Raffles såg alla möjligheter som fanns här med det strategiska läget och efter bara några få år hade fiskebyn med sina cirka 1000 invånare förvandlats till en blomstrande engelsk koloni med den viktigaste hamnen i regionen. Landet fortsatte att växa och invånarantalet likaså, och resultatet blev en rätt häftig stad, fjärran från den plats han en gång klev iland på.

Herr Raffles blev inte så gammal, utan han avled 1826, bara 45 år gammal, men Singapore fortsatte utvecklas och förblev i Engelsk ägo ända fram till 1965 då landet blev självständigt. Men som sagt, statyn av sir Thomas Stamford Raffles står där och tittar ut över landet han en gång hittade, och vad han skulle säga om han såg det idag kan vi bara gissa oss till...

Vinter på riktigt!

Ja, jag vet att alla sociala medier svämmar över av vackra vinterbilder, men jag kan bara inte låta bli..

Det är minsann ingen överdrift att påstå att vintern anföll oss på bred front. Visst är det onödigt kallt för när utomhustemperaturen sammanfaller med den som är i frysen, då känns det lite väl kallt om nosen. Visst tillhör jag de där som glatt har uttalat orden "det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder", men vissa delar av kroppen är det svårt att skydda mot kyla, typ nästippen.

Om man nu vågar sig ut så är det ju bara så vackert! Jag blir alldeles lyrisk av att se snön glittra i solskenet. Dessutom har det plogats upp vägar på isarna i stan (det finns ju en del vatten i Karlstad) där man kan åka skidor, skridskor eller bara promenera. Det är ju lite häftigt att ha såväl skidspår som naturis för skridskoåkning mitt i stan.

Här och där finns också fastfrusna saker som väntar på våren. Nu är det säkert många fler som väntar på våren, men den kommer, det gör den alltid även om den kan kännas långt bort ibland.

Även bostäder står och väntar på våren och nya hyresgäster. Det är ju lite småkyligt i vissa hus under vintermånaderna...

Vi är säkert många som tycker att det är onödigt kallt, även om jag vet att de som bor i norra Sverige har det betydligt kallare än vad vi har, men bara för att ni ska få tycka det är riktigt varmt så kan jag upplysa om att den andra februari 1966 visade termometern -52,6 grader i Vuoggatjålme. (Plötsligt känns de där ynka sjutton minusgraderna som rena värmeböljan) Om någon mot förmodan inte skulle veta var den här platsen ligger (det kan ju finnas någon!) så är det några stugor som ligger på Polcikeln.

Nåja, den här vintern kan nog ta slut fortare än vi anar, den brukar ju inte stanna så länge, tids nog blir det säkert "vanligt vinterslask" igen. Men visst är det härligt att alla pulkor, bobar, skidor och skridskor har fått plockats fram, åtminstone ett tag den här vintern.

Fler poäng eller inte...

Det är frågan, kommer det att bli fler poäng att lägga till samlingen eller inte. Jag har ju kommit på den ypperliga idén att försöka studera på distans kommande termin. Idén i sig är det väl kanske inget fel på, det är ju bara det att det hela inkluderar en dator som måste fungera och som jag måste förstå! Tanken är att jag ska läsa till mig några poäng i ämnet "Svenska som andraspråk" och förhoppningsvis kan det bli många intressanta frågeställningar och intressant litteratur.

Problemet är dock att det inte är sådär himla enkelt att förstå var man ska hitta alla "rum" där saker och ting ska ske. Inte nog med att jag har svårt att hitta i en vanlig korridor, inte sjutton blev det enklare på datorn. Jag lovar att man kan gå vilse där också! Den stora skillnaden är att när jag äntligen hittat rätt plats i en riktig korridor så är jag i alla fall framme och stannar där. När det gäller datorn så kan jag ju råka trycka på fel knapp någonstans och vips så är jag utslängd ur det nämnda rummet och måste börja leta igen! Och just det här tar aningens mycket tid och energi...

Ja, ja, det är helt självvalt och jag lovar att jag ska försöka! Den här veckan har jag börjat med att lyssna på olika föreläsningar, och det är ju rätt bekvämt att välja själv när man vill lyssna. Och om något händer kan man ju alltid trycka på paus och fortsätta när det passar. Lite värre blir det väl kanske då det är dags för det där som kallas seminarium. Då jag ska lyckas koppla upp mig en bestämd tid i ett bestämt "rum" tillsammans med alla andra. Det ska bli mycket intressant att se om det lyckas.

Som sagt, det är ingen annan som har bestämt åt mig, så det är helt frivilligt och visst ska det bli intressant bara allt fungerar. Och visst är det fascinerande med en teknik som gör att man kan läsa samma kurs oavsett var i världen man befinner sig.

Fish Head Curry

Ytterligare något på temat "typiskt singaporianskt" är maträtten "Fish Head Curry". Mat är något oerhört viktigt över huvud taget i Singapore, och en av de olika lokala rätter man kan hitta är just curryrätten med ett fiskhuvud som huvudingrediens.

Rätten har funnits i sin nuvarande form i drygt 50 år, då den först serverades på en liten indisk restaurang. Att servera fiskhuvud i curry var restaurangägarens sätt att försöka tillgodose den kinesiska befolkningens önskemål och med en blandning av indiskt och kinesiskt så blev resultatet en typisk singaporiansk rätt, nämligen "fiskhuvudscurry".

Det är precis vad det låter som, ett fiskhuvud i sås. Det serveras oftast tillsammans med ris. Glöm nu inte att curry i det här fallet innebär en stark sås med massor av olika kryddor, inte alls som vi svenskar tänker oss curry (så glöm alla associationer med  "kyckling i curry", det är en helt annan smak).

Det finns förvånansvärt mycket kött på ett fiskhuvud. Man börjar med att skrapa ur kinderna, fortsätter att skrapa av resterande kött tills bara det bästa av allt återstår på den här gastronomiska upplevelsen, nämligen ögonen!

Jag har ätit rätten ett antal gånger och ja, det är gott och det är absolut något man bör testa om man är här. Nu måste jag erkänna att jag har svårt för mat som tittar på mig, och jag har inte riktigt förstått tjusningen med att tugga i sig ögonen, men man måste ju inte ta till sig alla seder...

Små svarta lögner

Årets första utlästa bok blev en deckare/thriller av, en för mig okänd författarinna, Sharon Bolton. Baksidetexten lovar spänning: "Vad är det värsta din bästa vän skulle kunna göra mot dig? Det var visserligen inte mord. Ett ögonblicks ouppmärksamhet, en tragisk olycka och två barn är döda. Dina barn. ---- Vad är det värsta du skulle kunna göra mot din bästa vän?"

Handlingen utspelar sig på ett kargt Falklandsöarna. En liten plats där alla känner alla och kan varandras historia. Handlingen berättas i tur och ordning av de tre huvudpersonerna, Catrin, Rachael och Callum. Catrin, som drivs att ett oerhört stort hämndbehov mot sin före detta vän Rachael som genom obetänksamhet orsakade Catrins söners död. Rachael som dras med fruktansvärda skuldkänslor på grund av det som en gång skedde, samt Callum, en man som lider av sviter efter Falklandskriget.

Samtidigt som Rachael planerar sin fruktansvärda hämnd så försvinner barn på ön. Frågan är vem som för bort dem och varför.

Jag var inte stormförtjust över boken. På något vis lyckades den aldrig ta tag i mig sådär som man önskar att böcker ska göra. Det blev kanske lite väl mycket upprepningar, även om det kan vara spännande att uppleva samma händelser ur olika personers synvinklar.

Det var dock intressant att få lite Falklandshistoria, eftersom jag inte visste något innan och till bokens fördel måste sägas att det är en bok där det är väldigt svårt att förutse slutet.

Fransk avspark på nya året

Det blev ett snabbt omsadlande på packningsfronten efter att nyåret firades in med skidkläder. Vi gjorde nämligen bara en snabbvisit i hemmet för att byta innehållet i väskorna och styra kosan till Frankrike och Cannes! En flygresa som inkluderar häftiga vyer över alperna innan planet når sitt mål.

Där var det betydligt varmare vill jag lova. Till och med så varmt att lunchen kunde intas utomhus. Visserligen i ytterkläder, men ändå...

Cannes är en av flera orter utmed Franska Rivieran. Här bor cirka 70 000 invånare och det antalet ökar betydligt under turistsäsongen. Inte minst de veckor då någon av stadens festivaler går av stapeln av vilka förmodligen den stora filmfestivalen är mest känd. Den har funnits sedan 1946 och infaller numer i maj varje år. Troligen innebär det betydligt mer flärd och glam än vad man kunde uppleva i den forna fiskeby som det en gång var.

Faktum är att det var inte speciellt dött ens i januari. Det mesta verkade vara öppet och det var folk i farten. Visserligen ingen badare, men det satt människor lite här och där på den långa stranden och solade sig litegrann de stunder den där runda gula visade sig. Och det är absolut något visst med stränder då det inte är högsäsong.

Sedan var det även lite mysigt att flanera på bryggorna och titta på båtarna modell större som låg och guppade i vattnet. Lite(!) annorlunda jämfört med småbåtshamnen på hemmaplan...

En annorlunda och mycket trevlig start på det nya året och mycket god mat på flera av de mysiga restauranger som ligger utmed "flaneringsgatan" La Croisette blev det...

Nyår på skidor

Det var en väldigt massa år sedan sist och frågan var om takterna satt i. Det handlar alltså om skidåkning och en nyårshelg i Sälen.

Vi har alltid (mer eller mindre) spenderat en vecka varje år med skidåkning, företrädelsevis utför. De senaste åren har det dock, av rätt förklarliga anledningar, inte blivit något, men i år äntligen skulle det bli av. Och ja, takterna fanns där, i alla fall rätt hyfsat om jag får säga det själv. Vädret var inte sådär optimalt som man kan önska med sol, några minusgrader och massor av gnistrande snö, men det var helt ok ändå! Snömängden var inte större än på den värmländska hemmaplanen, men det fanns konstsnö i backarna så att i alla fall hälften av systemet höll öppet.

Naturligtvis innebär en nyårsafton i skidbacken i Sälen med bara hälften av normal kapacitet rätt mycket kö, men med dagens enorma liftkapacitet är det helt ok ändå. Det handlar aldrig om sådär riktigt långa väntetider. Om det dessutom finns åtta sittplatser i en stollift så rullar det på rätt bra!

Med sina sju skidanläggningar med olika kapacitet är Sälen norra Europas största alpina skidområde. Om man dessutom lägger till en hyfsad sommarturism så kommer området upp i cirka tre och en halv miljon besökare varje år. Inte så illa för en kommun med ett invånarantal på ungefär 10 000 personer.

Det är något visst med det där med skidsemester. Att vara ute hela dagen och sedan komma in och få drälla omkring i långkallingar och bara vara. Och den där ölen man kan öppna efter en dag i backen smakar alltid så himla bra...