Jesus i ny skepnad

En gång för sisådär 40 år sedan, fick två okända britter i 20-års åldern, Tim och Andrew, den geniala idén att skriva om Jesus sista vecka, och dessutom låta honom sjunga sig igenom den. Resultatet för de här unga herrarna blev en musikal som sattes upp världen över och med efternamnen Lloyd Webber och Rice så har de ju åstakommit en hel del mer genom åren...

För vilken gång i ordningen just Jesus Christ Superstar sätts upp vet jag inte, Det har säkert gjorts ett antal bra varianter och just den här versionen som vi såg på Göta Lejon i Stockholm under vår snabbvisit till storstan var inget undantag.

Med Ola Salo som Jesus, flankerad av sina lärljungar iförda skinnkläder, går allt i ett rasande tempo. Det sägs inte många ord under föreställningen, utan så gott som allt sjungs på sen och man får lite känslan av en slags parallell till idolhysterin inom musikvärlden med dyrkan och avundsjuka och allt vad det innebär.

Skådespelarna på scenen gör fantastiska insatser, för att inte prata om orkestern och ibland kan tanken slå mig, om man inte måste i princip vara elitidrottsman för att orka vara musikalartist.

Många skinnkläder med nitar och hårt sminkade lärljungar i en mycket dunkel och rapplig miljö, gör att kontrasten när Morgan Alling dyker upp på scen som Herodes i guldkläder nästan blir absurd. Men det är väl just den kontrasten som gör den scenen.

Texterna är omgjorda för att passa in i tid och miljö. Jag är helt övertygad om att Bruno Wintzell i den svenska uppsättningen ifrån 1971 inte bad sin omgivning att "klippa sig och skaffa sig ett kneg", inte heller sjöng Agneta Fältskog att hon alltid var "så cool och så sval", utan hon var mer "öm" i den ursprungliga svenska översättningen. Slutscenen är dock densamma, med Jesus upphängd på korset,  med orden "Min Gud! Min Gud! Varför har du övergivit mig?..."

Sammantaget en härlig kväll med några intensiva och fartfyllda timmar! Med tempot på scen är det nästan svårt att hinna smälta det som händer förrän långt senare, det behöver nästan gå ett antal timmar efter det att ridån fallit.

Och visst är det väl fantastiskt att de där herrarna Tim och Andrew en gång bestämde sig för att skriva musikaler, för jisses vad många fantastiska stunder de har bjudit många av oss på!