Vart tog de vägen?

När jag var liten fanns de överallt, de där tanterna och farbröderna, som på något vis har upphört att existera. Mammorna till mina kamrater tilltalades med "tant Ulla", "tant Ingrid", "tant Solveig" och papporna således likadant, fast då med ett litet "farbror" framför namnet. Sedan att dessa tanter och farbröder troligen var av de aktningsvärda ålderna av 25-35 år eller så, det spelade föga roll för tanter och farbröder, det var de minsann ändå.

Idag har jag själv passerat det ålderstrecket med god marginal, men att titulera mig tant, det tror jag inte! Jag vet inte riktigt vad som ska till för att det skulle kunna kännas bra, i ärlighetens namn tror jag aldrig att det kommer att kännas bra.

Ibland kan det vara lite svårt att veta hur man ska referera till sig själv, "tjej" är ju ett rätt gångbart ord, men kan man vara det hur länge som helst? Om inte, när slutar man vara det? När går man från tjej till kvinna eller tant?

Vad kan det nu vara som förnaleder dessa mycket viktiga(?) frågeställningar en solig sepembermorgon? Ja, inte vet jag. Ibland behövs det inte så mycket för att tankarna ska snurra iväg åt något håll och fyllas med mer eller mindre intressanta funderingar.

Jag vet inte vad ni säger och vad ni tycker, men jag har en bestämd känsla av att jag en dag kommer att sitta på hemmet tillsammans med mina andra "tjejkompisar", oavsett hur gamla vi blir. Frågan är om inte själva "tantbegreppet" mer eller mindre kommer att försvinna med generationen före oss, eller så kanske det kommer att bli populärt igen i sann vintageanda med generationen efter, vem vet...