The Town

"The Town" syftar på Charlestown och är titeln på en film regisserad av och med Ben Afflek i huvudrollen. Det är ytterligare en film med en "charmig bad guy som vill dra sig tillbaka från brottsligheten och göra något annat och som är smartare än FBI-agenten som jagar honom", men en av dom bättre filmerna på det temat som om jag har sett.

Handlingen är förlagd till Charlestown, där många, på ett eller annat sätt, sysslar med sådant som inte ryms inom lagens gränser. Huvudpersonerna har växt upp tillsammans och är som bröder, fast ändå väldigt olika. De livnär sig på att råna värdetransporter, men det är väl inte alltid det går som planerat. (Om allt gick som planerat skulle det för övrigt finnas väldigt få filmer på temat...)

Filmen börjar med ett bankrån, där de blir tvungna att ta en gisslan, och det är den lilla detaljen som rör till det senare. Det visar sig nämligen att gisslan, en vacker bankdirektör, bor i Charlestown, och risken finns ju att hon känner igen rånarna!

I filmen finns det mesta: skurkar, FBI, kärlek, vänskap, svek, skottlossning, biljakt...ja, det mesta som behövs för att den faktiskt ska kunna tilltala lite olika smaker. Ben Afflek gör sin roll mycket bra och på ett sätt som gör att man kommer nära och lär känna rollfiguren väl.

Det som jag tycker är lite jobbigt med sådana här filmer, är att jag aldrig riktigt vet på vems sida jag står. Om jag ska hålla på den som egentligen är skurken, eller om jag tycker att han ska åka fast. Men vi vet väl alla hur det är, det blir väl skurken, för han är ju faktiskt både trevlig och charmig, och det är nog så att egntligen vill han nog inte hålla på med det han gör...

A typical Swedish name - IKEA

Vad ska man hitta på en disig lördag när det inte lockar sådär väldigt att gå ut, om inte att ta en tur till IKEA!! Himla tur att Ingvar har sett till att den möjligheten finns oavsett var i världen man befinner sig.

Dagens uppdrag var att investera i två hopfällbara stolar och ett litet bord till balkongen och det lyckades vi med på ett alldeles utmärkt sätt. Krukset var bara, precis som alltid när det handlar om ikea, att det blir ju inte bara det som var tanken ifrån början...helt plötsligt finns det hur mycket som helst som man bara inte kan förstå hur man har klarat sig utan så länge! Så det blev väl lite mer än bord och stolar till balkongen, i kassarna vi hade med oss därifrån fanns  lite div. köksattiraljer, någon käck plastanordning att samla alla soppåsar i, lykta att ställa på bordet på balkongen, mera ljus...tja, ungefär som vanligt alltså! Men vi köpte faktiskt varken servetter eller värmeljus! (Hade kvar sedan förra gången vi besökte detta utflyktsmål!)

Sedan ska vi naturligtvis inte glömma det bästa av allt när man är bosatt utomlands - affären på vägen ut med ät- och drickbart! Ni vet, salt godis, sill, kaffe och allt annat man helt plötsligt inte kan vara utan, fast det har gått väldigt bra fram till nu. Där fanns till och med blåbärste, men detta mycket typiskt svenska (?) kände jag att jag har klarat mig rätt bra utan i nästan 50 år förut, så jag kanske inte behöver det nu heller. Däremot blev jag plötsligt väldigt sugen på Mariestads öl, som vi vanligtvis inte brukar dricka så frekvent, men nu stor det ju här i hyllan på ikea, och då är det klart att jag måste ha det! Så nu har vi Mariestads öl, salta sillar, Ahlgrens bilar, svenskt kaffe och en massa annat man inte kan klara sig utan i skåpet, så allt är precis som det ska vara...

Däremot måste jag erkänna att vi inte stannade kvar och åt köttbullar och mos - där går gränsen för patriotismen!!

The Haze

Det skulle ha kunnat vara titeln på en skräckfilm, "The Haze", men det är det inte, utan det är namnet på det som lagt sig som ett lock över Singapore de senaste dagarna. Om vi hade varit i London gissar jag att det skulle ha hetat "smog" men här är det alltså dis.

Orsaken till det hela är tydligen indonesiska bönder som bränner sin åkermark, och röken av det sprider sig och täcker just nu delar av södra Malaysia och hela Singapore. Den här ön är ju inte så stor, så det är väl inte så svårt att täcka hela... Att det är något som brinner känns när man kommer ut, för det är en lätt branddoft som hänger i luften. Uppenbarligen så ska det vara förbjudet att anlägga dessa bränder i Indonesien, delvis beroende på att turismen blir lidande, men det verkar ju inte som om just den lagen följs så väl.

PSI står för "Pollutant Standard Index"  och är ett sätt att mäta luftföroreningar, det bygger på en skala från 0 och uppåt med olika gränsvärden för hur farligt för hälsan det är att vistas i detta. Igår kväll steg värdet här över 100, vilket är första gränsen för "unhealthy". Det känns väl lite sådär, för någon som inte riktigt är van detta, jag kan väl inte direkt påstå att vi lider av det hemma på våran gata i stan...

Nåja, det går väl över, och det är väl bara att klä på sig något varmt och kliva inomhus ikväll för om vi bara sätter på oss något riktigt värmande kanske vi kan klara av både bio och en restaurang som ligger inomhus!

  

http://en.wikipedia.org/wiki/Pollutant_Standards_Index#PSI_in_Singapore

Gröna oaser

Här finns verkligen allt!! Naturligtvis finns allt man kan önska i en storstad och det mesta av det som finns, finns med råge: affärer, höga glashus, många människor, trafik, ljud av alla de slag (inte minst från byggen) etc.

Men något av det underbara med Singapore är att man på nolltid kan  ta sig till kontrasten - hav, palmer, blomsterprakt, stillhet, platser där man kan bara vara och nästan glömma bort att några minuters resväg därifrån finns staden med sina miljoner invånare och allt larm.

Vid ett besök i Botanic Garden är det svårt att förstå att på några minuters promenadvägs avstånd ligger Orchard Road!

 En tur till Chinese garden är lite av "manna för själen", här händer inget, man kan strosa runt i lugn och ro och fundera över det mesta i den takt det behöver funderas över.

 Här finns bonzaiträd i mängder - det ena mer fantastiskt än det andra!

Vet inte hur kul det är att konstatera att man är en oxe, men de kinesiska tecknen finns här allihop och man kan kontrollera vad det är för egenskaper man har, om man inte redan vet det!

 Sedan finns ju alla oaser vid havet (det är ju faktiskt en ö, och då bör det ju i rimlighetens namn vara vatten runt om, det inser till och med jag med mina begränsade kunskaper i geografi!). Här finns alltid någonstans att krypa undan en stund och filosofera. Märk väl att det är enklare att hitta total stillhet under veckorna. Det finns ju faktiskt några av de fem miljonerna singaporianer som inte vill shoppa på helgen!

 Dessa oaser är sköna andningshål för någon som i grund och botten inte är någon storstadsmänniska utan tycker om att sitta på en stubbe i skogen...

                                                          

MRT

Mass Rapid Transit, eller MRT, är namnet på tunnelbanesystemet i Singapore. Ett fantastiskt väl fungerande transportmedel som verkligen gör skäl för sitt namn!

Som de flesta sådana här system går det till största delen under mark, men man får aldrig riktigt känslan av att vara på väg ner i underjorden som man kan få i andra städer. Här finns inga rappliga rulltrappor, inga murriga gångar med doft av fukt och mögel, och jag har väldigt svårt att tro att jag skulle kunna få se en råtta springa omkring på spåret! Inte heller finns ett enda tuschstreck någonstans!

Istället för unkna dofter och känslan av instängdhet så möts man här av att det luktar badhus (de flesta rengöringsmedel  som används här innehåller säkert sådana mängder av klorin så det skulle räcka för att rena ett helt badhus!) och ljusa, skinande, rena kakelväggar. Golvet är naturligtvis också ljust och skinande rent - skam vore det väl annars!! En morgon har jag faktiskt lyckats komma innan det hade hunnit städats på "vår" station, och då fanns det faktiskt lite skräp på golvet... Väl nere vid tågen möts man av glasdörrar som stänger till runt spåren. Enligt rykten beror det på att det inte ska gå att ramla/hoppa ner på spåret. Och det är klart, det skulle väl bli väldigt jobbigt om det hände, för då skulle tidsschemat ruckas!

Var tredje minut under rusningstid (som verkar vara en stor del av dagen) strömmar en käck jingelmelodi ur högtalarna som förkunnar högt och tydligt att "Train is coming, train is coming, start quing now" och det är ju en himla tur, annars kanske man skulle missa att tåget kom... (När det inte är rusningstid kan man faktiskt få vänta upp till hela fem minuter på nästa tåg!) När tåget stannat öppnar sig glasdörrarna och det går att kliva på. Under rusningstid kan det vara väldigt trångt, och men tanke på Kiasu-moralen så vill gärna singaporianen på först, men konstigt nog är det aldrig fråga om något knuffande, och på något vis får oftast alla plats! Och visst går det att klämma in en kärra i en full tunnelbanevagn, bara man vill nog gärna...

Väl på tåget klingar den käcka jingel-rösten ur högtalarna igen men nu med  uppmaningen att lämna platsen "to those in need". Förutom den, så talar också en röst om vilken station som tåget närmar sig plus att det står med rullande neontext i tågvagnen, så det är svårt att missa var man ska gå av. På tågen roar sig de flesta med sina telefoner, i-pods, i.pads och alla andra tekniska prylar man kan tänka sig, om de inte sover förstås och det kan man göra både sittande och stående!

Systemet består av fyra linjer, med tre nya på gång som beräknas vara klara 2020, det går tåg hela tiden med 3-6 minuters mellanrum från tidig morgon till runt midnatt och det är ca 2 miljoner människor som transporterar sig med hjälp av detta system varje dag - och detta på en yta som är mindre än Karlstad kommuns!!!

Det är i  alla fall ett fantastiskt transportsystem, det går hela tiden, det går snabbt och smidigt, inga trafikstopp och man lämnar alltid stationen glatt nynnande på någon trevlig jingel som har fastnat i huvudet "train is coming, train is coming..."

Kiasu och supersale

 Kiasu är ett uttryck som på hokkien betyder "att vara rädd för att misslyckas". Det är ett bra sätt att beskriva singaporianen i allmänhet. Han är jätterädd att misslyckas, att inte vara först, eller det värsta av allt; att missa ett erbjudande, det är nog en av singaporianens största fasa.

Kiasun går igen i många sammanhang. Den finns alltid där, oavsett om det gäller att kliva på tunnelbanan, att vara bland de första att köpa en nysläppt produkt, att alltid utnyttja affärens erbjudande (även om det innebär att du måste spendera £200 innan du får din rabatt!), att köpa en lott, eller i trafiken.

I trafiken märks det tydligt. Där är det jätteviktigt att vara först! Du behöver nödvändigtvis inte ha bråttom, men du ska vara först och absolut inte - och det är jätteviktigt - släppa någon före dig! Räkna med att om du vill byta fil så kommer bilisten bakom dig att göra allt som står i dennes makt för att förhindra att detta sker! 

Ytterligare ett tillfälle där det inte går att missta sig på den singaporianska kiasun är vid en "supersale"! I början av vistelsen här gjorde jag misstaget att försöka tävla med lokalbefolkningen om att hitta de bästa erbjudandena, men det var dömt att misslyckas! Tjorven skulle troligtvis ha uttryckt det i stil med att "Marina, du har inte rätta knycken", för något är det jag inte har! Jag har jättesvårt för att dyka ner i en klädhög och slita till mig plagget i botten för att konstatera att det inte var rätt och då slänga tillbaks det någon annanstans, och detta medan någon stackars förtvivlad expedit försöker hinna med och vika ihop plagg och lägga tillbaks i sin ursprungliga hög. (vilket naturligtvis är ett slags "mission impossible" för innan vederbörande ens hunnit tanken har nästa kiasuiska singaporian slitit till sig plagget i fråga!)

Nu har jag insett min begränsning och håller mig till vanliga normala reor där kläderna fortfarande hänger på sin plats, för så fort skylten med "supersale" kommer upp och kläderna läggs ut på ett bord, då håller jag mig undan!

Restaurang med D.I.Y.

Nu har vi varit på restaurang och lagat vår egen mat! Vi har ätit på "Steamboat" och vi hade inte en aning om vad vi gav oss in i, men bra blev det!

Det är ju något av en gyllene regel att söka upp restauranger som ser välbesökta ut, och precis en sådan hittade vi när vi var ute på vår kvällspromenad med siktet inställt på mat. Vi hittade en restaurang med väldigt mycket folk. Den såg helt ok ut så vi bestämde oss för att äta där. Det visade sig att vi skulle betala först, och sedan var det "ät så mycket du vill" som gällde, alltså en slags buffé. Men det skulle väl inte innebära några hinder, buffé har vi väl alla ätit förut...det var bara att här fanns det några små hinder att komma över. Det ena var de små (!?) språkförbistringar som kan uppstå, och det andra var naturligtvis att vi inte visste vad det var vi skulle äta! All heder ska den stackars servitören ha som fick på sin lott att försöka förklara för dessa lätt förvirrade varelser hur de skulle bete sig. Han fixade detta på ett ypperligt sätt, med en stor portion tålamod och ett leende på läpparna (fast det kanske fanns en anledning till leendet!).

Vi fick i alla fall klart för oss att vi kunde plocka till oss allt möjligt som vi sedan skulle ha i en soppgryta på bordet, vi kunde även ta kött av olika slag och få grillat. Detta gjorde vi, och insåg inte förrän det var för sent att det där med kött tog vi på alldeles för stort allvar. Det visade sig ju finnas precis hur mycket annan mat som helst! Det var alla möjliga sorters skaldjur, fisk, grönsaker, svampar, tofus, sushi, japanska fiskbullar av alla de slag, ris, nudlar, såser, efterrätter.....

Nåja, vi var hungriga och gjorde väl som vi brukar, tog till oss mat, hällde ner allt i soppgrytan och åt och njöt, för gott var det! Men eftersom vi åt som vi västerlänningar har en tendens att göra - för fort - så blev det stopp rätt snart! Det var alldeles för mycket godsaker som vi missade just på grund av detta. Men nästa gång, för fler gånger blir det, då vet vi hur vi ska göra, då minsann ska jag smaka allt det där som jag inte fick plats med den här gången...