Singapore och Feng Shui

Att det inte finns många helt fyrkantiga byggnader i den här stan, det är ett som är säkert. Det är rundningar, trekanter och alla möjliga och omöjliga formationer. Till stor del så beror detta på den otroliga genomslagskraft som Feng Shui har här i Singapore, övertygelsen om att vi "får det som vi har det", eller hur man nu skulle kunna uttrycka det på något klämkäckt svenskt vis.

Feng Shui bygger på att de fem elementen trä, eld, jord, metall och vatten, i kombination med färger, styr energiflödet, eller "qi", och våra livs utformning. Omgivningen ska vara i balans med naturen och inte störa harmonin. Det är en slags gammal kinesisk naturvetenskapsteknik och här styr den väldigt mycket, allt för hälsa, framgång och välstånd.

Det finns de som, i egenskap av feng shui-experter, blir inkallade när någon ska köpa hus eller lägenhet för att kontrollera om det är en bra eller dålig feng shui i det tilltänkta boendet. Minst lika viktigt är det att kontrollera detta innan ett företag flyttar in i nya lokaler. Är det en dålig feng shui kan det aldrig löna sig att driva en affärsrörelse i den byggnaden.

Sedan har det naturligtvis betydelse hur möblerna placeras, vilka färger man kan ha på vilka platser, i vilket väderstreck man kan ha sitt skrivbord och så vidare (så visst är det en hel vetenskap, alltid...)

Det finns flera exempel på hur feng shuin styr byggnationen, eller i vissa fall avsaknad av byggnation! Det finns ett stort obebyggt område, där det med Singapores mått mätt skulle kunna få plats massor med byggnader, men på grund av att grannhusen av någon konstig anledning byggts med väldigt vassa hörn, så finns det ingen som vill bygga på den gröna ytan, för det skulle innebära väldigt dålig feng shui. Och detta trots att huset brevid är en väldigt vacker byggnad med vackra rundade kanter. Men mellan dessa byggnader, är det alltså en hyfsad stor obebyggd yta.

Ett exempel på ett bygge med bra feng shui däremot, är Marina Bay Sands, där de tre pelarna står för "luck, prosperity and longevity". Till höger om byggnaden finns Singapore Flyer, som snurrar medsols för att ösa in positiv energi till landet och till vänster ligger Art Sciense Museum, lotusblomman som genererar stabilitet till tillväxten. Inte nog med detta, mitt emot finns ju ett vattensprutande merlion som vaktar och ser till att ingen "bad qi" tar sig in i landet. Så att det här bygget ska ha positiv inverkan på Singapore, råder det ingen som helst tvekan om.

Sant eller inte? Tja, det är man väl kanske inte helt överens om, men det är klart, i egenskap av en "sådan där skrockfull person", så har jag full förståelse för de som tycker att "det är dumt att chansa"...

Kennedys hjärna

Jag har läst många böcker av Henning Mankell och när Wallander-böckerna kom så slukade jag dem verkligen. Sedan dess har vi mött herr Wallander så många gånger, gestaltad av så många olika personer  att man på något vis har börjat tröttna på honom.

Det här är ingen Wallander-historia, det är över huvud taget ingen polishistoria i vanlig bemärkelse. Visserligen är det ett dödsfall som är upprinnelsen till det hela, men det ska väl också vara det enda "polisiska" i den här berättelsen.

En kvinna hittar sin ende son död i sin lägenhet och vägrar tro på polisens förklaring att det är ett självmord. Kvinnan, som blir mer och mer förvissad om att sonen varit något mycket känsligt och hemligt på spåren försöker, genom att följa ledtrådar, resa i sonens spår. Detta för henne till olika platser i världen, men avgörandet finner hon i Afrika, där hon upptäcker det fruktansvärda som sonen upptäckte och som kanske ledde till hans död.

Det är en helt ok bok. Ingen som jag känner att jag inte hade klarat mig utan att ha läst, men absolut värd att läsa. Det är hemska scenarier som målas upp, och tyvärr inte helt osannolika. Däremot känns kanske inte huvudpersonen helt trovärdig, det blir nästan lite för mycket av det osannolika hon lyckas med under sitt sökande.

Sedan kan jag väl tillägga att jag funderar fortfarande vad det egentligen är Mankell vill säga med Kennedys försvunna hjärna, men det är kanske det som är meningen...

Mer bilder från det "engelska alplandskapet" - Cameron Highlands

I vanlig ordning blir det så mycket bilder så jag måste "göra av dom någonstans", och i vanlig ordningär den där "någonstans" här på bloggen. Och som alltid, så är det ju mest för min egen skull och för att jag ska "sätta in mina bilder i fotoalbumet"...men om ni vill är det klart att ni är välkomna att kika!

Här kommer de, vimmelbilderna ifrån Cameron Highlands:

Cameron Highlands

Inte trodde jag väl att jag skulle hitta England här i tropikerna, men jomenvisst, det är precis vad vi gjort! Ett besök i Malaysiska Cameron Highland med boende på "Ye Old Smokehouse" var precis som att besöka England, ett England med drag av alpvärlden. Det var nästan så att vi fick påminna varandra om att vi faktiskt befann oss i Malaysia, på helt andra breddgrader...

Cameron Highlands ligger 20 mil norr om Kuala Lumpur på ca 1500 meters höjd. Det är uppkallat efter Sir William Cameron som i slutet av 1800-talet sändes ut till området för att göra en karta. Det dröjde dock till mitten av 1920-talet innan man började undersöka området ordentligt, vad man kunde odla och om det var värt att bosätta sig här. Tydligen kom man fram till att det var det, och 1931 öppnades vägen uppför berget.

Det är ett område som till ytan är ungefär lika stort som Singapore, men en aning(!) mer kuperat. Vi flög till KL och körde därifrån och eftersom flygplatsen ligger en bit söder om staden så blev det en resa på ungefär 25 mil och de sista sex milen tog ungefär lika lång tid som de första nitton! (Lite överdrivet, kanske, men bara lite...)

Sista biten är nämligen en smal serpentinväg där det absolut inte går fort, såvida man inte tillhör lokalbefolkningen och vet precis i vilka kurvor man kan trycka lite extra på gasen, vill säga. Det var definitivt inte mycket plats för möte med större fordon, men det mesta går ju bara man vill...

Det är en väg med oerhört vackra vyer, och eftersom det inte går fort, hinner man ju se sig omkring (i alla fall om man inte sitter bakom ratten!). Väl framme vid hotellet var det absolut värt varenda meter av resan! Ett helt underbart hotell, byggt i engelsk Tudoriansk stil.

Här fanns allt; en mysig lounge där man kan inta afternoon tea med hembakade scones och en pubdel med tunga skinnmöbler där man på kvällen kan sjunka ner framför den sprakande brasan efter en dag fylld med utflykter. Till och med vädret kändes engelskt. Lite fuktigt och småkyligt. Helt fantastiskt!

Här finns tre "städer", Ringlet, Tanah Ratah och Binchang. Många i området livnär sig på odlingar av något slag, och de två stora grödorna är te och jordgubbar. Det finns ett antal teplantager dit man kan åka och inta en kopp te, samtidigt som man kan njuta av de underbara vyerna. Tebuskarna utgör ett vackert och annorlunda inslag med sina skiftande gröna nyanser på bergssluttningarna.

De två högsta topparna i området är Gunung Brinchang och Gunung Irau, varav den sista är högst med sina nästan 2000 möh. Man tar sig nästan ända upp på toppen med bil. Och om vi tyckte vägen upp till hotellet var smal och kurvig, så var det ingenting jämfört med vägen upp mot berget, men som sagt, det mesta går bara man vill... Och det var vackert där uppe, och ja, det var värt resan upp (den var ju på sätt och vis ett äventyr i sig).

Förutom att besöka teplantager och jordgubbsodlingar, finns här flera olika djungelstigar man kan gå om man vill. En tar en ända upp på toppen av det högsta berget. Vi bestämde att nästa gång (för det kommer förhoppnignsvis att bli en nästa gång) så ska vi ta med kläder för att göra en  sådan vandring. Den här gången blev det bara en av de kortare djungelstigarna eftersom vi inte var riktigt rustade för detta.

Inte heller hade vi golfklubbor med, trots att vi nästan bodde på golfbanan! (Kanske också kan bli nästa gång, vem vet), däremot åt vi lunch på golfrestaurangen - mycket gott och billigt! Det är ju lite lustigt att det oftast är så, oavsett var man är, att om man inte vet var man ska äta kan man ta en golfrestaurang, vilket för det mesta är ett bra val.

De indiska restaurangerna i Tanah Rata är kända för sina mycket goda nan-bröd och jag lovar att det var ingen överdrift! Förresten var det inte bara bröden, utan maten i övrigt var fantastiskt god och nästan osannolikt billig!

Vad ska man köpa med sig hem efter en sådan helg om inte te? Så nu har teförrådet fyllts på med lite olika varianter av Boh-te ifrån områdets största teplantage. Det kanske var tur att vi bara reste med handbagage, för det innebar att det inte gick att ta med så mycket, annars vet man aldrig hur det hade slutat...