Cameron Highlands

Inte trodde jag väl att jag skulle hitta England här i tropikerna, men jomenvisst, det är precis vad vi gjort! Ett besök i Malaysiska Cameron Highland med boende på "Ye Old Smokehouse" var precis som att besöka England, ett England med drag av alpvärlden. Det var nästan så att vi fick påminna varandra om att vi faktiskt befann oss i Malaysia, på helt andra breddgrader...

Cameron Highlands ligger 20 mil norr om Kuala Lumpur på ca 1500 meters höjd. Det är uppkallat efter Sir William Cameron som i slutet av 1800-talet sändes ut till området för att göra en karta. Det dröjde dock till mitten av 1920-talet innan man började undersöka området ordentligt, vad man kunde odla och om det var värt att bosätta sig här. Tydligen kom man fram till att det var det, och 1931 öppnades vägen uppför berget.

Det är ett område som till ytan är ungefär lika stort som Singapore, men en aning(!) mer kuperat. Vi flög till KL och körde därifrån och eftersom flygplatsen ligger en bit söder om staden så blev det en resa på ungefär 25 mil och de sista sex milen tog ungefär lika lång tid som de första nitton! (Lite överdrivet, kanske, men bara lite...)

Sista biten är nämligen en smal serpentinväg där det absolut inte går fort, såvida man inte tillhör lokalbefolkningen och vet precis i vilka kurvor man kan trycka lite extra på gasen, vill säga. Det var definitivt inte mycket plats för möte med större fordon, men det mesta går ju bara man vill...

Det är en väg med oerhört vackra vyer, och eftersom det inte går fort, hinner man ju se sig omkring (i alla fall om man inte sitter bakom ratten!). Väl framme vid hotellet var det absolut värt varenda meter av resan! Ett helt underbart hotell, byggt i engelsk Tudoriansk stil.

Här fanns allt; en mysig lounge där man kan inta afternoon tea med hembakade scones och en pubdel med tunga skinnmöbler där man på kvällen kan sjunka ner framför den sprakande brasan efter en dag fylld med utflykter. Till och med vädret kändes engelskt. Lite fuktigt och småkyligt. Helt fantastiskt!

Här finns tre "städer", Ringlet, Tanah Ratah och Binchang. Många i området livnär sig på odlingar av något slag, och de två stora grödorna är te och jordgubbar. Det finns ett antal teplantager dit man kan åka och inta en kopp te, samtidigt som man kan njuta av de underbara vyerna. Tebuskarna utgör ett vackert och annorlunda inslag med sina skiftande gröna nyanser på bergssluttningarna.

De två högsta topparna i området är Gunung Brinchang och Gunung Irau, varav den sista är högst med sina nästan 2000 möh. Man tar sig nästan ända upp på toppen med bil. Och om vi tyckte vägen upp till hotellet var smal och kurvig, så var det ingenting jämfört med vägen upp mot berget, men som sagt, det mesta går bara man vill... Och det var vackert där uppe, och ja, det var värt resan upp (den var ju på sätt och vis ett äventyr i sig).

Förutom att besöka teplantager och jordgubbsodlingar, finns här flera olika djungelstigar man kan gå om man vill. En tar en ända upp på toppen av det högsta berget. Vi bestämde att nästa gång (för det kommer förhoppnignsvis att bli en nästa gång) så ska vi ta med kläder för att göra en  sådan vandring. Den här gången blev det bara en av de kortare djungelstigarna eftersom vi inte var riktigt rustade för detta.

Inte heller hade vi golfklubbor med, trots att vi nästan bodde på golfbanan! (Kanske också kan bli nästa gång, vem vet), däremot åt vi lunch på golfrestaurangen - mycket gott och billigt! Det är ju lite lustigt att det oftast är så, oavsett var man är, att om man inte vet var man ska äta kan man ta en golfrestaurang, vilket för det mesta är ett bra val.

De indiska restaurangerna i Tanah Rata är kända för sina mycket goda nan-bröd och jag lovar att det var ingen överdrift! Förresten var det inte bara bröden, utan maten i övrigt var fantastiskt god och nästan osannolikt billig!

Vad ska man köpa med sig hem efter en sådan helg om inte te? Så nu har teförrådet fyllts på med lite olika varianter av Boh-te ifrån områdets största teplantage. Det kanske var tur att vi bara reste med handbagage, för det innebar att det inte gick att ta med så mycket, annars vet man aldrig hur det hade slutat...