Tillbaka till den "vanliga semestern"

Nu är vi tillbaks igen och det kinesiska nyåret är över för den här gången. Jag tänkte först använda mig av någon rubrik typ "tillbaka till vardagen igen", men visserligen är det vardag här också, men inte på ett sådant där vanligt vardagligt vis, så lite semester har jag ju hela tiden även om jag nu är tillbaka hemma igen.

Vi har haft det toppenbra och resan gick fint. Det blev en rätt lång resväg eftersom flyget tog drygt tre timmar och sedan var det taxi närmare en timme och efter det en två timmar lång färjetur plus ytterligare en liten taxiresa innan målet var nått. Men visst var målet värt resan! Vilket vatten! Helt fantastiskt!

Appropå resa, så flög vi för första gången med Cebu Pacific då vi åkte hem tillbaka, och tydligen finns det många olika sätt att försöka vinna kunder på... Just det här bolaget kör med flygplansquiz! Plötsligt hoppade alla flygvärdinnor fram och började vifta med färgglada pennskrin och bad resenärerna vara uppmärksamma och vifta med sina händer i luften, för nu minsann kunde man vinna de här vackra pennskrinen! Jag kan ju bara säga som så, att om det hela är ett drag för att ragga fler kunder så lyckades de inte med mig. Nej, jag vill inte leka quiz mitt i natten när jag flyger, det vill jag inte!

Hur som helst så ska det sorteras bilder idag och förhoppningsvis kommer det hela att mynna ut i några inlägg om vår minisemester och har ni tur kanske det till och med kan bli lite läsvärt! (hoppas kan man ju alltid...)

Gong Xi Fa Cai

På torsdag är det dags igen - då kliver vi in i getens år och här pågår förberedelserna för fullt! Det är så mycket som ska hinnas med för de som firar denna högtid. I Singapore firas ju de flesta högtider, men just Chinese New Year är den största och den som man märker av mest som utomstående. (Eftersom det har blivit rätt många inlägg om just den här tilldragelsen genom åren så har jag den här gången valt att förskona er som läst om allt det här tidigare genom att bara länka till tidigare inlägg, så ni som blir lite nyfikna kan bara klicka er vidare och läsa mer)

Det är lite svårt att undgå då affärerna dignar av saker man "måste ha", till exempel ett jätteupplag med apelsiner. Apelsinerna är ett måste eftersom man ska "idka byteshandel" med dem under firandet. För att inte glömma de timslånga köerna som uppstår då alla tålmodigt väntar på att få köpa rätt fläsk...

Ja, det kinesiska nyåret för med sig mycket och det är fantastiskt kul att få ta del av det, men att göra det lite sådär på avstånd är ingen nackdel då det känns som om det är ett sjå som till och med överstiger våra förberedelser inför julen. Man ska sopa ut det gamla, vilket förutom att det ska städas även innebär att man helst ska köpa nya saker hem och man ska ha nya kläder. Gissa om det här innebär att alla affärsinnehavare kan frossa i stigande försäljningssiffror? Åtminstone känns det som det är så med tanke på folkmängden som rör sig i affärstäta områden den här tiden på året.

Chinatown är naturligtvis inget undantag, här är det i vanlig ordning totalt hysteriskt under veckorna innan firandet. Hela stadsdelen dignar under pyntet och är klätt i rött och guld och naturligtvis är det i år getterna som dominerar det hela. Den röda färgen är av mycket stor betydelse, och om man skulle vilja veta varför, så är det legenden om Nian som ligger bakom det hela.

Det finns fler "måsten" och mer eller mindre mysko traditioner (sagt av undertecknad som tycker det är helt ok att hoppa runt ett lövförsett kors och låta som en groda en gång om året...), och många handlar om mat. man får till exempel inte dela maten innan det är dags att äta, därför säljs fiskar och ankor hela. 

En annan viktig tradition som man håller på med flera veckor innan, det är det där med att "tossa mat", att man slänger en vackert arrangerad hög med mat upp mot taket med och samtidigt önskar sig något inför det nya året. Torkade melonkärnor finns i alla möjliga kulörer och är väldigt bra, inte minst om man vill ha många barn. Mer om det finns här.

Apelsinträden finns överallt och säljs i mängder. Körsbärsblommor och någon slags "jättevide" pryder också många hem de här dagarna. Lucky bamboo är ytterligare något som pryder hemmen till nyåret.

Ja, det är mycket att tänka på inför bytet av djur, och i det här fallet getens ankomst! Att ha sett och upplevt det här på nära håll så många gånger har verkligen varit jättehäftigt, men vi gör i år som vi gjort ett antal år tidigare. Vi "rymmer" härifrån under själva firandet och den extra ledigheten. I år går färden till Filippinerna så imorgon kväll sitter vi förhoppningsvis på en strand på en filippinsk ö och tittar på havet. och det känns som ett helt ok alternativ till att stanna här och äta hel fisk och tugga på melonkärnor...

Gong Xi Fa Cai

Getens tur

Det slutade inte med hästens år, det blev ytterligare ett djur till samlingen! Det är alltså dags att fira nyår igen, och nu är det getens tur att ta över efter hästen. Det betyder att nu finns det getter i alla varianter att inhandla och pryda sitt hem med. Och inte bara getter, det finns även en massa får också. Vet inte riktigt hur det hänger ihop, men det kanske är någon som kom på att de är sötare, så de också skulle få vara med...

Det här med de olika djuren i den kinesiska zodiaken är fortfarande viktigt här. Det är säkert så, att man är fullt medveten om att det egentligen kanske inte spelar så stor roll, men det är klart om man kan välja så vill man nog gärna få barn i drakens tecken...

Som sagt, nu stångar sig i alla fall geten in på banan, och en get är kanske inte så dumt det heller. Det är en vänlig person som är väldigt omsorgsfull och välvillig. Den längtar efter det perfekta och vill väldigt gärna få till en ultimat lösning. En konservativ person som vill ha ordning och reda omkring sig och som tycker om att inreda, städa och att ställa till fest för sina vänner.

Ni som inte har koll på vilket djur ni är kan kolla det här om ni skulle vara nyfikna. Sedan finns det naturligtvis en berättelse om hur de 12 djuren i zodiaken valdes ut, den har jag berättat om tidigare, så för den som vill veta, finns den här.

Jag trodde ju att vi det inte skulle bli något mer "kylskåpsdjur" till vår samling, men ack vad jag bedrog mig - så nu finns även geten på plats!

Eldvittnet

Paret Andohril har under psedonymen Lars Kepler skrivit ett antal böcker om polisen Joona Linna, en polis som lyckas se det andra poliser misslyckas med och löser mordfall på sitt eget vis. I ”Eldvittnet” är han ett fall för internutredningen och avstängd för tjänstefel. Men inte ska det hindra en duktig polis, nej då, han lyckas nästla in sig trots att han bara är med som ”observatör”.

Jag har tidigare bara läst den första boken i serien om herr Linna, ”Hypnotisören”, och känner igen vissa ingredienser som bestialiska mord, utsatta barn och lite övernaturligt. Att det hela känns bekant i kombination med en schablonartad polis och en bok med 560 sidor borde kanske framkalla lite ”tycker inte så mycket om-känslor”, men det gör det inte - jag tycker om!

Boken inleds med två mord på ett behandlingshem för omhändertagna flickor. Det finns inga vittnen och allt pekar på att morden begåtts av den flicka som samtidigt rymt från hemmet. Parallellt med polisutredningen försöker en kvinna livnära sig som medium, och efter att ha sett nyheten om morden inser hon att det kanske även går att tjäna pengar på att ”hjälpa” polisen.

Kapitlen är väldigt korta, genomgående 2-3 sidor, vilket gör att det är väldigt lätt att tänka ”bara ett kapitel till” och det gör att det är en ”tegelsten” som man läser väldigt fort, för visst vill man veta hur det går i nästa kapitel. Jag antar att det är meningen att man som läsare ska förstå hur det hänger ihop i ett tidigt skede bara för att det ska bli lite mer nervkittlande (Alternativt har jag läst för många deckare och det är dags att byta genre helt…), för det var precis det jag gjorde.

När det sedan plötsligt på slutet dyker upp en Hannibal Lecter-typ innebär det nog att jag tänker ge mig på nästa bok också, jag måste ju veta vad som händer med det som inleds de sista sidorna…

Lotus feet

Jag har skrivit om det tidigare, men det kanske tål att upprepas, det där med att Askungens syrror faktiskt kan slänga sig i väggen! Visst var det säkert lite synd om dem när morsan lät skära av deras tår och hälar så att blodet sprutade, bara för att de skulle kunna klämma in fötterna i den vackra glasskon och de skulle få prinsen och halva kungariket. Nu var hon ju inte först om att göra det, och hon var inte tillnärmelsevis lika grym som sina föregångare.

Apropå boken "Snowflower and the magic Fan", så kan jag inte låta bli att ägna ytterligare ett inlägg åt just det här med att klämma in fötter i för små skor. I den boken är det här med den urgamla kinesiska seden med "footbinding" väldigt precist beskrivet. Och det var verkligen en tradition så grym så det egentligen inte finns ord för den!

Ju mindre fötter en kvinna hade, desto vackrare ansågs hon vara och desto större chans till bra giftemål. Obundna stora fötter innebar gifte i den absolut lägsta klassen, eller till och med inget giftemål alls!

Bindningen startade innan fötterna utvecklats klart, så benen i foten fortfarande var mjuka, oftast i åldern 6-9 år. Fötterna bandagerades hårt, med tårna innåtböjda så att de så småningom bröts av så de kunde förbli ur vägen. Bandageringen byttes ofta och varje gång drogs den åt hårdare. Det absolut bästa resultatet var om fötterna blev 7-8 cm, så kallade "Golden Lotus", det som då garanterat innebar erotiskt (?) utseende och ett perfekt giftemål.

Det här förbjöds 1911 i Kina, men fortsatte ändå rätt länge och om någon är mer intresserad av de här hemskheterna så kan man söka på "bound feet" så finns där ett antal bilder där man kan se resultatet av behandlingen (och då kan ni ju bedöma själva hur erotiskt det ser ut!).

Under en resa till Melaka hittade vi en affär där de tillverkade skor som skulle passa perfekt på ett par Golden Lotus. Mycket vackra skor i och för sig, men med mina 37:or till klumpfötter så är det väl ett under att jag över huvudtaget lyckades hitta någon att gifta mig med...

Snowflower and the Secret Fan

Lisa See blev inspirerad efter att ha läst ”Aching for Beauty”, en bok om fotbindning i 1800-talets Kina, och just denna smärtsamma tradition har en central roll i hennes bok ”Snow Flower and the Secret Fan”

Boken utspelar sig på landsbygden i Kina under 1800-talet och i centrum står två kvinnor, Lily och Snowflower. Vid sex års ålder blir de utsedda till varandras lao tan, vilket innebär en livslång vänskap. En vänskap som varar hela livet och är starkare än den äktenskapliga gemenskapen.

Flickorna växer upp i en isolerad kvinnovärld som domineras helt av kinesiska traditioner. De får sina fötter bundna samtidigt, en process som beskrivs mycket ingående i boken. Läsaren får sedan följa de båda kvinnorna genom livet. Hur deras lao tan sätts på prov, inte minst genom att de båda flickorna gifts bort i olika samhällsskikt.

Det är en intressant och mycket välskriven bok om stark vänskap som övervinner allt, men även om missförstånd och svek. Den beskriver det gamla kinesiska samhället med seder och traditioner, av vilka ett flertal fortfarande lever kvar i Kina idag. En lite annorlunda bok som berörde mig på många vis. 

Shoppingens förlovade land

Det sägs att singaporianerna äter och shoppar mest hela tiden och det kanske ligger en del i det. Är det något det finns gott om här så är det ju restauranger och affärer. Om vi ska prata om shoppincenter så är det lite svårt att hitta en aktuell siffra, men antalet överstiger i alla fall 100 med marginal. Och av dessa 100 så har många fem, sex våningar ovan jord och säkert tre under - det blir många affärer det...

Till detta ska läggas alla små butiker och alla stora marknader, det blir ändå fler möjligheter till shopping det... Om man sätter detta i perspektiv till att undertecknad är föga intresserad av shopping, förstår ni då vilket slöseri det egentligen är att ha mig boende i Singapore i en massa år???

Nåja, jag kan tycka det är kul att driva omkring lite utan några speciella shoppinguppdrag, men då uppskattar jag mer marknader och små mysiga butiker. Mina utflykter brukar i alla fall sluta med att jag hamnar på någon uteservering och tittar på folk istället, det är så mycket roligare än själva shoppingen. När det handlar om de stora komplexen går jag ju alltid vilse och det tar så mycket extra kraft och energi att hitta ut igen. Dessutom kommer jag oftast ut på ett ställe där jag inte gick in eftersom de här byggnaderna har alldeles för många in- och utgångar, och då vet jag inte var jag är, vilket också är väldigt tidsödande.

Handlandet i sig kan vara lite påfrestande det också, det händer ju att det är något som faktiskt behöver inhandlas och när det gäller kläder är det i inte alldeles enkelt alla gånger. Storlekarna är ju inte riktigt vad man kan tro i den här delen av världen. Det har hänt mer än en gång att jag tagit med en skjorta eller något annat plagg med ärmar in i en provhytt och, efter att väl ha krånglat på mig plagget, upptäcka att armarna sitter fast. Den paniken, som börjar som en ilning i ryggraden och fortsätter stiga ända tills man trasslat sig ur plagget och kan dra en lättnadens suck för att inte sömmarna sprack, den är inte kul. Det hela slutar ofta med att jag försynt letar mig tillbaka till ställningen med de aktuella plaggen och lite diskret ser efter om den finns i XXL eller så.

Jag var på jeansjakt förra veckan, det är tydligen inte heller så där jätteenkelt. Med Europeiska mått mätt är jag inte sådär jättestor, men det är i den världen det... Åtminstone så har jag inte så långa ben! Nu borde det ju vara så, att jag skulle befinna mig i en sådan del av världen så att jeans med rätt benlängd vore "a piece of cake" att hitta, jag menar det finns ju ändå en hel del kortvuxna personer  här, så med mycket gott självförtroende började jag min jeansexpedition.

Rea på Levi's - kanon! De har ju tumstorlekar, kan inte bli bättre! Trodde jag... Första affären hade inte storlekar som var större än 28, nehej, nej det är ju klart, så stor kan ju ingen vara som vill ha ett par jeans, eller? Skam den som ger sig, jag hittade en annan likadan affär och de hade minsann stora byxor, ända upp till 31 i storlek! Alltså, inga problem, jag vet ju vad jag vill ha, så det var bara att hitta ett par med 28 eller 30 i benlängd - om det fanns? Nej, de benlängderna slutar naturligtvis på storlek 26, sedan har man ju längre ben. Så dumt att jag inte tänkte på det!

Sedan har jag lite svårt för de här expediterna som svansar efter mig överallt. Om jag tittar på ett plagg och råkar rucka det ur sin position kommer det genast en liten expedit efter och rättar till det. Om jag råkar titta lite längre på ett plagg så står hon genast där med sju likadana i olika färger och talar om att de finns. Men hallå - jag kan själv! Jag säger till om jag vill ha hjälp! Jag blir bara stressad och väldigt frustrerad av att det är på det här viset. Det finns säkert de som vill ha den här servicen (typ singaporianer) men inte jag!

Nej, det där med shopping är kanske inte riktigt min grej, men även jag kan tycka det är kul att bara strosa omkring utan något speciellt mål i sikte. Då kan jag ju faktiskt sjunka ner på en liten servering, suga lite på en kopp kaffe och studera alla målmedvetna shoppare och tycka det är väldigt skönt att inte vara en av dem.