Eldvittnet

Paret Andohril har under psedonymen Lars Kepler skrivit ett antal böcker om polisen Joona Linna, en polis som lyckas se det andra poliser misslyckas med och löser mordfall på sitt eget vis. I ”Eldvittnet” är han ett fall för internutredningen och avstängd för tjänstefel. Men inte ska det hindra en duktig polis, nej då, han lyckas nästla in sig trots att han bara är med som ”observatör”.

Jag har tidigare bara läst den första boken i serien om herr Linna, ”Hypnotisören”, och känner igen vissa ingredienser som bestialiska mord, utsatta barn och lite övernaturligt. Att det hela känns bekant i kombination med en schablonartad polis och en bok med 560 sidor borde kanske framkalla lite ”tycker inte så mycket om-känslor”, men det gör det inte - jag tycker om!

Boken inleds med två mord på ett behandlingshem för omhändertagna flickor. Det finns inga vittnen och allt pekar på att morden begåtts av den flicka som samtidigt rymt från hemmet. Parallellt med polisutredningen försöker en kvinna livnära sig som medium, och efter att ha sett nyheten om morden inser hon att det kanske även går att tjäna pengar på att ”hjälpa” polisen.

Kapitlen är väldigt korta, genomgående 2-3 sidor, vilket gör att det är väldigt lätt att tänka ”bara ett kapitel till” och det gör att det är en ”tegelsten” som man läser väldigt fort, för visst vill man veta hur det går i nästa kapitel. Jag antar att det är meningen att man som läsare ska förstå hur det hänger ihop i ett tidigt skede bara för att det ska bli lite mer nervkittlande (Alternativt har jag läst för många deckare och det är dags att byta genre helt…), för det var precis det jag gjorde.

När det sedan plötsligt på slutet dyker upp en Hannibal Lecter-typ innebär det nog att jag tänker ge mig på nästa bok också, jag måste ju veta vad som händer med det som inleds de sista sidorna…