Finshopping och upplysande växter

Jag har en bestämd känsla av att det blivit nämnt någon gång tidigare, det där med att Singapore är shoppings Mekka. Att ha satt mig mitt i ett sådant är lite av att kasta pärlor för svin för det där med "serious shopping" är väl inte riktigt min grej. Ok, jag kan visst gå och skrota omkring i affärer, men jag gör det hellre i små mysiga butiker i mysiga områden jämfört med i stora shoppingkomplex. (Det kan ha att göra med rädsla att aldrig hitta ut igen, men det är en annan historia...)

Nu finns det ju både och i den här stan, och man borde inte förvånas över något, för det finns verkligen allt. De som gillar märkesbutiker borde få sitt så det räcker och blir över. De butikerna finns att hitta på många platser, men en av de mest originella är nog den Louis Vittion som ligger i vattnet ute vid Marina Bay. Som med det mesta annat, så är det väl någon som kom upp med en briljant idé om att bygga en affär i vattnet, det fanns ju inte här tidigare, så varför inte... Frågan är var nästa butik kommer att placeras.

För egen del får jag väl erkänna att jag inte har varit där inne! Först ska jag försöka lära mig uttala namnet som det ska med rätt franskklingande accent, det låter inte riktigt lika exklusivt då det sägs med värmländsk betoning, om man säger så...

Nej, istället för att besöka den butiken när man befinner sig vid vattnet kan man med fördel njuta av de vackra lotusblommor som finns i dammen utanför muséet.

Lotusblommor finns det gott om här och de är en av Buddhismens viktigaste symboler. Deras sätt att ha rötterna i gyttjan och växa upp genom det grumliga vattnet för att sedan sträcka sig mot ljuset och slå ut och blomma symboliserar vår resa mot upplysning. Lotusblomman är av samma släkte som vår egen näckros, men skiljer sig på så vis att blomman inte stannar vid vattenytan, utan kämpar sig uppåt och blommar en bra bit ovanför ytan.

Den finns i många olika färger och varje färg har sin betydelse. Den vita blomman står för renhet, den  blå symboliserar visdom, den röda är passionens blomma och den rosa symboliserar gudomligheten och det är anledningen till att Buddah ofta ses sittande på en rosa lotus.

Alla de här vackra lotusblommorna med Singapores skyline i bakgrunden är troligen ytterligare ett av alla motiv som fotograferats ett oändligt antal gånger, och det är säkert minst lika intressant att studera alla olika försök att hitta den perfekta vinkeln och den bästa posen som att vandra omkring och studera märkeskläder i en flytande butik.

Underbara smaker

Det asiatiska köket är helt underbart med alla smaker och dofter! Naturligtvis har jag inte smakat all asiatisk mat och det finns säkert undantag, men nu vill jag gärna generalisera och tro att det är så. Det gäller åtminstone mycket av den mat som finns i den här delen av världen. Maten är något jag alltid saknar under perioderna jag är på hemmaplan. Visserligen går det att få tag i det mesta i smaksättningsväg även i Sverige numer, men det blir inte riktigt samma sak.

Singapore är lite speciellt, för här kan man få tag i det mesta och den singaporianska maten är någon slags blandning av "många länder i ett". Den är oftast fantastiskt smakrik och det finns så mycket som är så himla gott! Några av Singapores egna paradrätter är dels Chilikrabban som är en underbart smakrik krabba som man helst ska vara inplastad när man äter. (Mer om historia, bilder och hur den tillagas finns här) Sedan har vi naturligtvis "Fish head Curry", rätten där ett fiskhuvud med underbett och stirrande ögon kikar upp ur en underbar sås. Även om jag har lite svårt för mat som tittar på mig, så får jag erkänna att den här är väldigt god, och man måste ju inte ha ögonkontakt med maten...(Lite mer om denna rätt och bild finns här)

Ok, allt är inte sådär enormt smakrikt. Något som alla singaporianer älskar och som man har total stenkoll på var den bästa finns, är "Chicken rice". En rätt man uppenbarligen inte kan leva utan i det här landet. Vad det är? Jo, kycklingbitar och ris med någon sås över och om ni frågar mig så smakar det precis likadant överallt och egentligen inte mycket alls. Men där har vi kanske lite olika åsikter singaporianerna och jag...

Bak Kut Teh är ytterligare något som är väldigt populärt och ska vara fantastiskt gott. Om jag berättar att det handlar om mycket välkokta revben i någon slags mörk buljongsoppa smaksatt med olika kryddor får ni försöka bedöma smaksensationen själva. För egen del är det ingen stor sensation, utan en av de där "10 bör-testa-rätterna" som inte satt några djupare spår hos mig.

Ytterligare en paradrätt är "Dumplings". Ett slags knyten med ett innehåll som kan bestå av kött, grönsaker, fisk, skaldjur, kyckling eller sötsaker. Det är en rätt som i grunden är ganska likartad men kan varieras i det oändliga. Den är inte kryddstark i sig, men såserna till kan skilja mycket i styrka och smak. En rätt som kan ätas som den är, i soppa, till frukost eller middag, med andra ord lite hur som helst när som helst.

"Dim Sum" är ett slags samlingsnamn för dumplingarna och då serveras de oftast i en ångkorg tillsammans med te. En spännande smaksammansättning, men en helt ok lunch skulle jag vilja påstå!

Som sagt, maten här är fantastisk och jag skulle kunna fortsätta i all evighet eftersom vi har så många andra smaker här också. Jag tror det är svårt att hitta något kök som inte är representerat i restaurangväg i det här landet. Och eftersom det är så litet till ytan finns ju samtliga inom räckhåll!

Men det är väl precis som det ska vara i ett land där hälsningsfrasen lyder "Have you had your lunch yet"?

Många böcker blir det...

just nu är jag inne i en period då det blir väldigt mycket läst. det kan ju vara så när man har möjlighet att prioritera lite som man vill och göra det som känns bra just nu. (och det är ju faktiskt så, att det där med att sortera strumpor tar ju inte hela dagarna...)

Det här innebär alltså att just nu har det blivit många böcker, såväl i pappersformat som på "paddan". Det fungerar ju så jättebra det där med att låna böcker på iPaden så det blir ofta så att det är dubbla böcker på gång.

Sedan har jag ju bestämt mig för att skriva några rader om varje bok, mest för att jag ska kunna gå tillbaka och se vad den handlade om och för att hålla koll på vad jag läser. egentligen inte för någon speciell orsak alls, utan bara för att jag vill. Att det har blivit rätt mycket läst under en period innebär att jag "ligger lite efter" med mina bokåsiktsinlägg, så nu blir det fler på en gång, bara så att ni vet...

Leona Tärningen är kastad

”Leona Tärningen är kastad” är Jenny Rognebys debutroman. En deckare som handlar om polisen Leona.  Leona är en mycket speciell person som troligen har någon slags bokstavskombination och dras med traumatiska minnen från sin barndom.  Hon har svårt att komma överens med sin omgivning och hon har även problem att finna sig tillrätta i sin familjesituation.

Ett rån begås av en sjuårig naken och blodig flicka som efteråt är som uppslukad och inte går att finna. Rånet följs av fler och Leona sätts som ansvarig för att lösa fallet.   

En helt ok bok, men jag blev absolut inte stormförtjust. På något vis känns ingredienserna ”inne”, barn som far illa och någon med en slags diagnos som ska försöka fungera tillsammans med andra. Språket är korthugget (för korthugget för att det ska falla mig i smaken), troligen för att spegla Leonas personlighet men det blir jobbigt i längden.

Samtidigt som det är en bok med ”kända ingredienser” är den annorlunda och den tar oväntade vändningar. Om jag har förstått det hela rätt så är det planerat fler böcker om Leona, men jag är inte helt säker på att jag kommer att ge mig på dem, just nu känns det som om en räcker.

Britt-Marie var här

Efter sina två första böcker om Ove och mormor så har Fredrik Backman en hel del att leva upp till.  Han lyckas till viss del, men inte riktigt fullt ut.

”Britt-Marie var här” handlar om Britt-Marie, som man möter redan i ”Min mormor hälsar och säger förlåt”, men som nu skilt sig från sin man och efter att ha varit hemmafru i alla år nu måste skaffa sig ett arbete. Hon är den typiska ”gnällkärringen” som måste ha allt från besticklådan till vecken på kjolen i minutiös ordning och det som inte går att fixa med bikarbonat går inte att fixa över huvudtaget.

Det enda arbete som en före detta hemmafru på 63 år kan få, finns i den mer eller mindre bortglömda orten Borg. Här finns inte mycket mer kvar än några fotbollsälskande maskrosbarn och gamla människor som inte tagit sig härifrån. Britt-Maries jobb blir att sköta den nedläggningshotade fritidsgården, och det är väl inte helt enkelt om man inte haft speciellt mycket kontakt med yttervärlden tidigare i sitt liv.

Precis som de tidigare två så är även det här en bok som är underfundig, rolig och sentimental på samma gång. Det är gott om karikatyrer av speciella människor som man lär sig älska. Jag tycker fortfarande om Backmans sätt att skriva, men som sagt, jag tyckte bättre om de två första böckerna och jag kanske skulle ha önskat lite mindre förutsägbara händelser. Men trots detta så tyckte jag om boken och jag kommer att läsa nummer fyra när den kommer ut!

Kyssar på Manhattan

David Schinklers ”Kyssar på Manhattan" gavs ut redan 2001 men jag har inte upptäckt den förrän nu. Det är en bok som, när den gavs ut, marknadsfördes med orden ”Sex and the City-episod TV aldrig skulle våga visa”. Eftersom jag aldrig har sett ”Sex and the City” kan jag inte svara på om det stämmer, men det är en mycket speciell bok, så mycket kan jag säga.

Det är ett antal korta berättelser om mer eller mindre udda figurer, varav några flätas ihop med varandra. Här finns kvinnan som i alla år badar sin man varje kväll, den missförstådde skådespelare som tvingas spela mus, den bittre man vars bror blev dödad av en kille i guppydräkt på ett nöjesfält och som på grund av detta inte kan ha något normalt förhållande, den stammande revisorn som öppnar sitt hjärta i en hiss varje natt och många fler.

Som sagt en annorlunda bok som skildrar mer eller mindre (fast mest mer!) bisarra levnadsöden. Smårolig, speciell och helt ok läsning.

Blodläge

”Blodläge” är Johan Theorins tredje bok som utspelas på Öland. Precis som i de tidigare finns det mystik och det bygger mycket på folktro och gamla sägner. Den här gången är det älvorna och trollen på Alvaret som har stor betydelse för utvecklingen i boken.

Bokens huvudperson, Per Mörner, har ärvt en liten stuga i närheten av ett gammalt stenbrott. Dit åker han på sommaren tillsammans med sin son under tiden som dottern vårdas på sjukhus för en allvarlig sjukdom. Samtidigt får han ta hand om sin gamle far som han inte har haft speciellt mycket kontakt med under sin uppväxt. Fadern, Jerry Mörner, har arbetat inom porrindustrin och det visar sig finnas en hel del dolt under ytan.

Naturligtvis uppdagas det fler hemligheter hos de inblandade karaktärerna:  sommargästerna, de nya grannarna i de stora nybyggda villorna samt de som bott och levt vid stenbrottet och Alvaret i hela sitt liv.

Jag tycker om Theorins böcker och en anledning kan nog vara att det inte handlar om samma karaktärer, utan det är helt fristående läsning utan någon annan gemensam nämnare än just Öland.