I förbudsskyltarnas förlovade land

Är det något det finns gott om i det här landet så är det förbudsskyltar. Och som jag har sagt tidigare någon gång, det är nästan så att det som inte är uttalat förbjudet, det är tillåtet. Klart att det finns behov för vissa skyltar, men ibland kan man fundera. Men det kanske är tur att det finns en skylt på bussen där man får reda på att man inte får slå chauffören (inte ens biljettkontrollanten får man ge en smäll). Jag menar, annars kan ju vem som helst få för sig att göra det... Fast det är ju bra om någon skulle få för sig att ge chauffören en snyting och får syn på skylten, då vet de ju att det är förbjudet och låter bli, eller...?

Om det nu är någon som inte vet vad förkortningen PDA står för, så ska jag upplysa er om det, det betyder "Public Displays of Affection" och är något så otrevligt som några som kelar offentligt, pussas och kramas och annat sådant där läskigt. Nu måste jag erkänna att jag har inte upplevt det som något större problem om man säger så, men någon har väl gjort det eftersom skylten finns.

Nu har jag i alla fall försökt kolla upp det hela, och det ska tydligen inte finnas något allmänt förbud mot det hela. Utan bötfälld kan man bara bli om man "visar de privata delarna offentligt". Med andra ord, ta inte av er byxorna offentligt om ni har tänkt er häråt ;)

Kranji War Memorial

Två mil norrut från stadskärnan hittar man ytterligare bevis för att andra världskriget även drabbade Singapore. Här finns Kranji War Memorial, en kyrkogård där de vita gravstenarna står i raka rader, ungefär som om det skulle vara soldater på led. Nu tror jag inte att tanken är den, utan kanske mer att alla skulle få plats, men visst är det lätt att få den associationen.

Här finns ungefär 4500 gravar som är markerade med stenar, en del med namn på och en del utan, där de som ingen visste vilka de var är begravda.

Det finns även en slags minnessten med 24000 namn, saknade personer, de som dog i kriget utan att det finns någon grav.

Från början fanns det gravplatser för krigsoffren på olika platser i landet, men eftersom det var svårt att hålla efter så beslutades det att alla skulle samlas på ett ställe. Det innebar att man flyttade alla till Kranji och i mars 1957 invigdes Kranji War Memorial officiellt.

Det där med kyrkogårdar är speciellt. Om det beror på någon slags morbid sida hos mig, eller om det beror på något annat vet jag inte riktigt, men jag kan tycka det är spännande att gå omkring och läsa på gravstenar och försöka fantisera lite kring vem som döljer sig bakom namnet på stenen. Det här är på något vis lite annorlunda. Det är en väldigt olustig känsla att gå omkring och läsa på gravar där så många är så unga, övervägande åldern på de som är begravda här är ju inte mer än runt 20 år. Plus så många stenar där det inte ens finns ett namn...

Om någon skulle vilja leta reda på någon speciell så finns ett litet "skåp" i vilket det ligger en bok med alla namn på de som finns begravda här.

Det är inte många gravar där det ligger blommor, men det finns undantag. Om det är någon vars släktingar finns kvar i Singapore, eller om det kan vara någon som har tagit reda på att det finns släktingar begravda här och rest hit för att hitta graven, det kan vi bara gissa oss till...

Offer åt Molok

Åsa Larssons femte bok om åklagaren Rebecka Martinsson som flyttat tillbaka till sin norrländska by Kurravaara utanför Kiruna heter ”Offer åt Molok” och som sig bör handlar den om mord omgivet av mystiska omständigheter.

Den här gången är det en kvinna som hittas död i sin säng. Hon har mördats med hjälp av ett stickvapen som huggits i kroppen ett flertal gånger. Kvinnans chockade barnbarn hittas utomhus och eftersom det inte finns någon i hans nära omgivning som kan ta hand om honom får han tills vidare bo hos Krister, en hundförare vid polisen.

 Efter att ha tittat närmare på dödsfallet inser Rebecka att det finns onaturligt många dödsfall i samma familj och frågan är om det är en tillfällighet, eller är de på något vis sammankopplade? Kan samma familj drabbas av så mycket otur, eller ligger det något annat bakom? Finns det dessutom någon koppling till de rester efter en människa som hittas i den björn som skjuts?

Parallellt med den utredning som pågår i nutid får man läsa om den lärarinna som kom till byn 1914 och hennes kärlekshistoria. Och det finns naturligtvis samband som knyter ihop säcken på slutet.

Jag tycker om Åsa Larssons böcker. Visst är det många stereotyper, men det är ok här. Det här är, som så många andra kriminalromaner, en lättläst bladvändare där man verkligen vill veta hur det går för de inblandade, inte minst för den lille pojken. Hundarna spelar en stor roll i boken och författarinnan får verkligen läsaren att ta till sig dessa fyrfota djur, och frågan är om man inte lär känna dem mer än några av de mänskliga karaktärerna. Visst kan slutet anses vara lite förutsägbart, men inte helt och hållet, och här inträffar något så ovanligt som en händelse som, i alla fall hos mig, etsade sig fast lång tid efter att jag slagit igen boken, och så brukar inte vara fallet då det handlar om kriminalromaner.

Några dagar på en strand

Så har vi gjort det igen, spenderat några härliga dagar på en strand någonstans... Det är bara att ödmjukt tacka för möjligheten ytterligare en gång. Inom en rätt snar framtid (så är det!) kommer möjligheten att åka på en kortsemester till en asiatisk strand att bli betydligt mer begränsad. Det är ju kanske inte riktigt det man gör från Sverige direkt...

Den här gången styrde vi kosan mot en thailändsk ö där jag inte varit tidigare, nämligen Koh Samui. Det här är en hyfsat stor ö (cirka 25x20 km) med fler än 60 000 invånare, och det finns gott om stränder. Vi hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen, men efter ett antal goggle-sökningar beslutade vi oss i alla fall för att skippa de två största stränderna, Chaweng och Lamai, då vi kände att vi ville ha något mindre och lugnare. Valet föll så småningom på Bophut Beach, vilket vi inte alls ångrade.

Stranden ligger i norra änden av Koh Samui, precis vid den lilla byn "Fisherman's Village".

Det var ingen finkorning kritvit strand och det var inte heller kristallklart vatten, men det fanns ett varmt hav att bada i och en bra strand att tillbringa några dagar på. Om man inte har planer på att bygga ett droppslott på stranden så måste jag säga att jag föredrar lite grovkornigare sand eftersom inte den biter sig fast så väldigt. Det är liksom enklare att bli av med den varianten (om man inte vill ha en konstant semesterpeeling förstås...) efter en dag på stranden.

Vi blev lite fundersamma efter att ha läst en hel del recensioner om att det inte gick att bada för där var så många båtar precis vid byn, men det var ingen större fara alls. Det var i princip ingen båttrafikk alls och longtailbåtarna lyste helt med sin frånvaro.

Vill man ha lite klart vatten och en annan typ av stränder så går det alltid att göra dagsutflykter och en sådan med lite snorkling, kajakpaddling och "trappbestigning" roade vi oss med en av dagarna. I väntan på båtens avfärd fick vi alla en liten "frukostpåse", och med tanke på att den innehöll en banan och några stycken yttepyttekakor till kaffet så var det rätt skönt att vi hunnit förse oss med frukost innan vi åkte. När alla väl fått sina olikfärgade band runt handlederna, så man vet till vilken grupp man hör och inte kommer bort, så var det dags för avfärd.

Efter den turen måste jag erkänna att nu vet jag vad det innebär då reseledaren upplyser om att "de som är rädda för stora vågor bör inte följa med"...!!! Vågade gjorde det och väldigt blöta blev vi, men blöta skulle vi ju vara ändå och vi konstaterade att så länge besättningen inte sätter på sig flytvästar är det nog rätt lugnt...

Färden gick till Ang Thong Marine Nationalpark, ett område bestående av 42 öar. Ett sådant där härligt område där det känns som om stenarna vuxit upp ur havet och bara finns där ståtligt betraktande omgivningen.

Snorklingen var helt ok, kanske inte en sådan där fantastisk upplevelse, men fiskar fanns det och vi simmade runt lite och kikade på det som fanns. Det är ju lite svårt att rå på vädrets makter och så länge det blåser riktigt mycket blir ju inte vattnet sådär helt klart. Även kajakandet blev lite av en utmaning just på grund av blåsten, men det är väl inget större fel att plocka in ett träningspass på semestern!

Träningspass blev det även när vi skulle "bestiga de 150 meter (mycket branta!) trappor" som ledde upp till utsiktsplatsen över Emerald Lake och delar av nationalparken.

Efter alla träningspass var det väldigt härligt att kasta sig i det ljumma vattnet och njuta av lite tid att bara vara på den fantastiskt fina stranden. Vi hade sådan tur att vår båt var den sista hela tiden, så det blev aldrig sådär mycket folk som det ibland kan bli på de här guidade turerna.

Fisherman's Village är för övrigt en gammal fiskeby, men numer är det glest mellan fiskebåtarna. I stället är det turismen som sätter sin prägel på såväl byn som på stranden. Butiker, restauranger, och hotell avlöser varandra men på något vis kändes det ändå rätt lugnt.

Undantaget visade sig vara fredag kväll då det tydligen är stor marknad. Gatan som leder genom byn stängs av och fylls av diverse stånd som säljer allt man kan komma att tänka på.

Det var även gott om stånd där det lagades mat på gatan, såväl mat som lockade mycket och sådan som kanske lockade mindre...fast även om vi fegade ur och inte smakade så konstaterade vi i alla fall att med tanke på åtgången så var troligen gräshopporna godare än larverna.

Sedan är det bara att konstatera, att även om maten tyvärr har blivit väldigt turistanpassad, så är det thailändska köket helt fantastiskt. Och att avnjuta en god middag på en restaurang vid strandkanten är en väldigt härlig upplevelse.

Vårt hotell låg lite undan i ena änden av Bophut Beach. Ett inte alltför stort hotell precis vid stranden. Väldigt lagom för några dagars "bara vara" och avkoppling...

Grand Hotell för vovven

Nu har jag hittat det - Grand Hotell för lilla (eller stora) vovven eller kissekatten.

Under en sådan där "måfåpromenad" hittade vi byggnaden med skylten "The Wagington - Luxury Pet Hotel Singapore". En sådan skylt kan ju liksom inte bara gås förbi utan att ta reda på vad det här kan vara, så väl hemkommen letade jag genast reda på hemsidan.

Och vilken hemsida sen! Det skulle lika gärna kunna vara hemsidan för just Grand Hotell.  Det handlar om ett 5-stjärnigt husdjurshotell som öppnade 2014. Här finns allt! Rum, allt från dyra sviter till de lite billigare, mindre utrustade alternativen. Men om önskan finns så kan man hyra in vovven i sviten, och där får han en handgjord ortopedisk läderklädd bädd och en "syntetic grass potty", vilket jag antar innebär en slags toalett på rummet.

För att det inte ska bli för varmt så finns luftkonditionering såväl inomhus som utomhus och så att det inte ska bli något knasigt med små vovvemagarna så får de bara filtrerat vatten att dricka. (Bara så ni vet så dricker jag ofiltrerat kranvatten och det går så bra så). Om så önskas kan man ha födelsedagskalas för de små liven och man kan även få någon spa-behandling utöver de vanliga bad- och klippbehandlingarna. Vad sägs om en 45-minuters lerinpackning, det kunde kanske vara något?

Om man vill kan man även beställa ståndaktig skjuts fram och tillbaka i form av en limosinservice. Det kan ju kanske vara nödvändigt om man vill ha dagisplats, vilket man också kan ha här, och inte vet hur man ska kunna skjutsa dit och hem utan att vovvarna ska känna sig förorättade på något vis.

Nu är väl inte det här helt gratis då, och om man vill ha en svit så får man betala runt 1000 svenska kronor per natt, och vill man ha något utöver till lilla älsklingen så får man väl punga ut med ytterligare några kronor. (Vad en "dagisplats" kostar orkade jag faktiskt inte ta reda på)

Nåja, vi har vare sig katt eller hund som behöver något hotellrum och även om vi hade haft det är jag inte helt säker på att vi hade hyrt in den här, men behovet finns förmodligen eftersom hotellet finns där...

Veckan som kommer ska jag lämna storstadslivet och istället ligga på en sandstrand under en palm. Tillsammans med ena dottern ska jag nämligen tillbringa några dagar på Thailändska Koh Samui. Rapport kommer!

Inte bara höga glasbyggnader

Alla byggnader i Singapore är faktiskt inte 30 våningar höga, även om det ibland kan verka så. Befinner man sig mitt i stan är det svårt att förstå att det finns andra områden också, men allt syns ju inte. Speciellt om man stannar de 2,5 dygnen som genomsnittsturisten gör, så är det svårt att hinna med något annat än det som nämns i turistguiden Nu tänkte jag ge er en liten tur genom det område som är klassat som "Singapores finaste".

Uppifrån så ser man tydligt det område utan stora höga hus som ligger lite undanskymt men ändå relativt nära den stora shoppinggatan Orchard Road. Här hittar man 30-talet av Singapores cirka 7000 bevarade och k-märkta byggnader från 20- och 30-talet, och jag lovar att det är fascinerande att ta en promenad här och titta på husen där den ena överglänser den andra i storlek.

Nu är det väl kanske inte vem som helst som kan skaffa sig ett hus här, priserna är väl inte direkt för alla om man säger så...

Det finns några hus ute på marknaden just nu  och om man skulle vilja hyra en "liten bungalow" i området, så finns en som mäter cirka 1000m² med fem sovrum och sju badrum (det kan ju vara så att det sover två i några av sovrummen som behöver gå på toaletten samtidigt!) utannonserad för ungefär 200 000 sek/månaden. Intresserad någon?

Om ni istället skulle känna för att investera lite och köpa ett hus, så finns ett till salu med samma kvadratmetermått, men här finns det sju sovrum och nio badrum (för säkerhetsskull alltså...), och om någon hostar upp 217 miljoner sek så är huset ert.

Som sagt, inte riktigt för vem som helst, men kul att det faktiskt bevaras lite gamla hus från kolonialtiden och att inte hela ön består av tätt hopträngda skyskrapor. Sedan är det ju lite kul att ta en promenad i området och titta. Nu vet jag inte exakt vilka hus det är som är ute som försäljnings- eller hyresobjekt, så bilderna har inget med just de husen att göra mer än att de ligger i samma område.

Den tredje rösten

"Den tredje rösten" är författarparet Cilla och Rolf Börjlinds andra bok i serien om Olivia och Tom. Olivia, en kvinna som efter att ha avslutat sin polisutbildning beslutat sig för att, istället för att arbeta som polis, börja studera konstvetenskap. Tom, en före detta polis som efter olika omständigheter slutat sitt arbete och efter en tid som uteliggare nu är på väg att arbeta sig upp tillbaka.

En tonårsflicka, kommer hem och hittar sin pappa hängande i en snara från taket någonstans i Stockholm. En kvinna hittas mördad, styckad och nedgrävd någonstans i Marseille. Två fristående händelser som inte verkar ha något samband, men det visar sig att sambanden är mycket starkare än någon ens kunnat drömma om.

Tom Stiltons vän Abbas, en före detta knivkastare på cirkus, reagerar oroväckande kraftigt på upphittandet av den styckade kvinnan och tillsammans åker han och Tom till Marseille för att forska vidare i kvinnans dödsfall. I Stockholm konstaterar man att mannen som hittades hängd inte begått  självmord utan det handlar om mord, och utredningen leds av polisen, och Olivias vän, Mette.

Man förstår tidigt att Olivia och Tom av någon anledning inte pratar med varandra. Det och mycket annat i inledningsskedet är troligen enklare att förstå om man läst Börjlinds första bok i serien, "Springfloden", vilken även gått som tv-serie. Det går absolut bra att hänga med ändå, men många detaljer blir troligen klarare om man vet bakgrunden.

Det är en spännande kriminalroman som belyser såväl problematiken med äldreboenden som drivs i vinstsyfte och gängbildning på internatskolor, som köp av direktsänd sex över internet. En bra och lättläst bladvändare med väldigt mycket dialog (kanske väl mycket bitvis), och om jag har förstått det hela rätt så kommer även den här boken att bli tv-serie.