"Welcome to my paradise..."

...så lyder titeln på den "typiska gililåten". En reaggelåt spelad av, det inte alltför välkända bandet i vår del av världen,  Steven Coconut Treez. Men jag lovar, att har man en gång hört den i den miljön, så sitter den och kommer för alltid att bli förknippad med sol, hav, sand och allt annat som hör till...

Jag ska avsluta giliserien med ytterligare lite kontraster och bilder, och börja med något så talande(?) som en mur! Utmed vägen byggdes nämligen plötsligt en mur. En mur utan öppningar som skar av bungalows från deras restauranger, stängde in tvätterier och affärer och plötsligt började folk bygga trappor av mursten för att kunna ta sig hem.

Det visade sig vara någon slags "styrkedemonstration" från regeringen. Här finns en öhalva där det tvistas om ägandet och vad gör man då, jo, då bygger man helt enkelt en mur! Vi pratade med några, och det verkade som om förvåningen inte var så stor, utan man hoppades på att det var något övergående, och jag måste säga att det hoppas verkligen jag med! Helt vansinnigt!

Gili är till största delen muslimskt, vilket innebär att det finns en stor moské med tillhörande böneutropare. De högtalarna var det sannerligen inte något fel på! För övrigt en ganska mystisk blandning, när den taktfasta gungande reaggemusiken blandas med de inte fullt så gungande böneutropen samtidigt som någon bar i närheten kan spela någon helt annan musik.

Ja, kontraster är det som sagt ingen brist på, det där med att hitta en bankomat mitt ute i ödemarken känns också lite spookey, men varför inte, liksom...

Hur som helst så hoppas jag verkligen att Awan, Eddie och alla de andra som bor och arbetar på Gili Trawangan får behålla sin ö hyfsat intakt så att de kan fortsätta driva sina små barer och butiker och att muren rivs för allas trevnad. För visst är det härligt med ett ställe där alla kan vara sig själva och inte försöka leva upp till något de inte är!

Så jag säger som Steven Coconut Treez: Welcome to my paradise