söndag 27 april 2014

Sepilok rehailiteringscenter


Utanför Sandakan ligger Sepilok Orangutan Rehabilation Centre. Här arbetar man sedan 1964 med att återanpassa föräldralösa eller tillvaratagna orangutanger så att de ska kunna klara ett liv i djungeln på egen hand. Det är ett område på 43 kvadratkilometer där det idag finns ca 60-80 orangutanger som tränas för att kunna klara sig själva. Dessutom finns ett "nursery" där man tar hand om de riktigt unga föräldralösa eller sjuka som behöver tillsyn.


Som besökare får man följa en "boardwalk" genom en bit av området där man bland annat kan få vara med när orangutangerna matas. På bestämda tider varje dag förses de med bananer och att det bara bjuds på bananer är medvetet så att de ska tycka att det blir enformigt och börja leta mat på egen hand. För hur det är, så är det inte så vanligt att det kommer någon med bananer varje dag i den riktiga djungeln... Det var väldigt speciellt att stå på plattformen och spana upp mot trädtopparna för att se om det dök upp någon hungrig orangutang, och riktgt känna hur spänningen steg när det började gunga bland grenarna - och där kom de!




Vi var ju inte speciellt ensamna om att bevittna utfodringen, utan det var många som ville beskåda dessa underbara djur när de dök upp i trädtopparna. Eftersom vi blivit varnade för en ung hanne vid namn Toby som uppenbarligen sparar på kameror och mobiltelefoner, så vågade jag inte ta med den stora kameran in. Jag tänkte att om han nödvändigtvis ska sno min kamera så ska han minsann får den lilla! Men med facit i hand kunde jag ha tagit den andra, det var ingen fara, alla orangutangerna höll sig på behörigt avstånd, så även tydligen Toby.




Att se dessa "skogsmänniskor" (orang utan betyder nämligen "människan i skogen") komma klättrande på så nära håll var helt enormt! Även om bilderna inte är speciellt bra, så var vi nära och vi såg dem riktigt bra. Det är ju trtos allt ingen garanti att man får se några alls, men vi fick se riktigt många. Och det var ju tur, för några vilda orangutanger lyckades vi aldrig få syn på.


Det är tragiskt att det överhuvud taget ska behöva finnas ett rehabilteringscenter för de här djuren, men med tanke på hur läget är så är det underbart att det finns och vi kan vara glada för varje orangutang som räddas. För tiotalet år sedan fanns det ca 27000 exemplar och idag är summan nere i runt 15000. En stor bov är naturligtvis skövladet av regnskogen, plus att de övergivna ungarna gärna fångas för att bli sällskapsdjur. Idag är det olagligt att döda eller fånga orangutanger och i januari i år utdömdes det första fängelsestraffet för dödandet av en orangutang.

Här finns även några exemplar av "the sunbear" som ska rehabiliteras. Det är världens minsta björn och även det är en djurart som hotas av utrotning. Den lever i Sydostasien och dödas ofta för att den äter böndernas grödor. De exemplaren som finns här är björnar som omhändertagits för att de fångats som husdjur, vilket dels är olagligt och dels så är det inte så himla enkelt att ha en vuxen björn hemma som husdjur även om den är hälften så stor som en brunbjörn.

Eftersom det inte är alldeles enkelt att se, kan jag berätta att det här är en Sunbear, och att den heter så beror på en ljus fläck på bröstet, vilken enligt legenden ska symbolisera soluppgången.

En park väl värd ett besök om man är i krokarna och de som arbetar med det gör ett fantastiskt arbete. Det är bara att lyfta på hatten för dessa människor och alla deras pälsförsedda skogssläktingar och önska dem all lycka i sitt kommande liv utanför parkens gränser. Och som sagt, av rädsla för att Toby skulle lägga beslag på min kamera modell större, blev väl bilderna sådär, men det är smällar man får ta...


16 kommentarer:

  1. Tur att det finns såna här ställen (även om det som sagt är tragiskt att det behövs). Fantastiskt att få se aporna såhär också. Apor är så fascinerande, antagligen för att man känner igen sig i dem ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan troligen ha rätt stor betydelse...

      Radera
  2. Jag såg i veckan en TV-intervju med en dansk kvinna som vigt sitt liv åt att rädda orangutanger. Hon hoppade av sitt jobb som flygvärdinna och startade ett rehabcenter för orangutanger på Borneo. Är det möjligen detta rehabcenter eller finns det flera?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mer än jag vet, men det är mycket möjligt att det finns fler. Det får jag ta och kolla upp!

      Radera
  3. Vilken fantastisk utflykt. Det måste varit magiskt att se och vara nära så många orangutanger på en gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var det. Spännande att se dem på så nära håll utan att de befinner sig i burar på ett zoo.

      Radera
  4. Tragiskt att det skall behövas denna typen center men fantastiskt att de finns och kan hjälpa till.
    Jag blir så ledsen när jag hör talas om regnskogsskövling. Dessa skogar som har så stor betydelse för vår planet och som ersätts kanske med biffkor eller någon annan ensidig gröda.
    Rajan var en engelsman och varför han kom till Sverige minns jag inte men han bodde ett bra tag hos några goda vänner till min familj. Det var ett par som hade en enormt stor villa ute på Särö. Villa Gövik hette den och jag tror att till och med någon kunglig person brukade besöka den. Senare flyttade rajan och parets kvinna till Nya Zealand. Hon hade skilt sig vid det laget. Litet spännande med sådana mäniskoöden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med, det kan vara riktigt spännande att följa olika människoöden.

      Radera
  5. Suverän utflykt och helt underbart att se att man tar an sig djuren. Sedan kan jag hålla med Anne-Marie: visst är det tragiskt att sådana centra behövs...

    SvaraRadera
  6. Intressant ämne. Där hade jag gärna varit med. Samtidigt är givetvis grundorsaken till att de finns där sorglig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det, väldigt sorgligt, men nu känns det ändå som om det finns visst hopp för de hotade arterna på Borneo.

      Radera
  7. Som sagt det är tragiskt att det skall behövas denna typen center men det är fantastiskt att de finns!
    Apor är fantastiska djur.
    Kram!

    SvaraRadera