Många djur har det varit...

Jag antar att vår familj är en av många där det har passerat ett antal djur genom åren. Det som började med de där små djuren i bur eller innanför glas växte med åren till att bli större och större fyrfota familjemedlemmar.

Det hela började med guldfiskarna som simmade runt runt i sina skålar ända tills den dagen de började simma ryggsim och det var slut på guldfiskperioden. Lika bra var väl det, för så himla roliga var de väl inte! Då var det dags för burdjur och det började med kanin. En dvärgvädur som fick namnet Pelle av sin lilla lyckliga matte. Han roade sig med att tugga av sladdar under sina utflykter på köksgolvet och var väl inte sådär fantastiskt social, men det var ett djur och alla var lyckliga. Men säg den lycka som varar för evigt, en morgon var lilla Pelle oroväckande stilla i sin bur och han skulle inte komma att röra på sig mer, så då var det dags för nästa fyrbenta varelse, vilket blev i form av marsvin.

Faktum är att jag måste säga att de var betydligt mer sociala än vad kaninen var, men att höra dessa enorma höga kärleksförklaringar varje gång man öppnade kylskåpet var väl sådär lagom kul i längden...

Förutom dessa varelser har det även passerat katter och hundar i familjen, och ja, jag har tyckt det varit mysigt med alla djur för egen del också. och ja, jag har bistått med skötsel, burstädning, matning, promenader och allt annat som hör till då man är djurägare, och jag har gladeligen hjälpt till. So far so good...

Men när yngsta dottern tog steget fullt ut och skaffade häst, då var det slut på assistansen. Där tog mammans vilja att hjälpa till slut. Eller i och för sig kanske viljan hade funnits bara de där varelserna inte varit så stora... Men andra ord är kanske inte hästar riktigt min grej, i alla fall inte sådär jättemycket!

Nu handlar det inte om de där jättestora hästarna, utan om de där lite mindre islandshästarna och de är jättesöta, och till och med jag har ridit kontinuerligt under några terminer och tyckte det var väldigt kul. men att från det ta steget till att ta hand om en sådan, där går gränsen.

Hur som helst så är det nu rätt många år sedan det hela startade och hon håller fortfarande på, så det som började med en liten orange varelse i en glasskål utvecklades till att numer vara betydligt större och fyrbenta. För egen del måste jag tillstå att jag ibland kan sakna en hund, något jag är uppväxt med och vi har haft i många år, men jag får väl inse att jag inte ska ha hund i nuläget. Med tanke på allt flängande ska jag inte ha något djur över huvud taget, inte ens en vandrande pinne...

Dessutom ska jag passa på att göra reklam. Dottern driver numer sin egen ridshopbutik utanför Norrtälje, så ni som söker något i hästväg och befinner er i Stockholmstrakten, passa gärna på och gör ett besök i hennes butik
 Grim Ridshop.