Kaos och svenskhet

I mitt liv råder just nu ett "allmänt kaos". Det är mycket som händer och sker, och som kommer att ske inom mer eller mindre snar förestående framtid. I det här kaoset ryms såväl bra som mindre bra händelser (egentligen, om jag tänker efter, så är det fler bra än mindre bra, men det är ju så att de mindre bra har en tendens att ta över). Mitt i allt försöker jag ju även tillförskaffa mig ytterligare poäng att lägga till min nuvarande "utbildningsmässiga poänghög".

Just det är ju faktiskt en av de bra kaosartade företeelserna, men ändå något som liksom ligger som ett hinder som måste klivas över. Och ja, jag håller på och kliver hela tiden, även om det där eländiga hindret då och då flyttas framåt utan att jag har hunnit kliva, men det är väl smällar man får ta... Idag har jag ägnat mig mycket åt "främlingskap och identitet", och hittade en kul och mycket tänkvärd text som jag tänkte dela av mig av. Den handlar om vår normala svenskhet, den som är som det ska vara, eller...?

Texten är hämtad från boken Frihet Jämlikhet och främlingskap av Järtelius. Här beskriver han hur en afrikan vid sin återkomst till sin hemby berättar om Sverige:

Det var ett väldigt exotiskt land med djurälskande invånare. Några dagar i början av solperioden dyrkade de med stor iver sina fjäderfän. De smyckade sina hem med hönsfjädrar och bilder av kycklingar, de förtärde ägg av olika konsistens, de klädde ut sina barn, tände eldar och smällde av raketer. Det var någon slags ond gudom de försökte skrämma bort.
    Senare på året, när solen som de alla dyrkade, stod högt på himlen, klädde de en stång med blad och blommor och reste den mot skyn. Sedan dansade de runt och sjöng sitt lands vemodiga sånger. Jag minns särskilt hur de härmade grodornas rörelser och ljud. När kvällarna blev mörkare, flockade sig människorna kring enkla ljuslågor. Nu hade de vuxna haklappar och små mössor på sig. De djur som de nu hyllade var var små dyra skaldjur som de åt tillsammans med de starka drycker som detta folk älskar.
    Det hemskaste hände mig då nätterna var som allra längst. En natt öppnades min dörr och en mängd kvinnor i vita, fotsida klädnader trängde in. En kvinna hade ljus kring sitt hår, och allesammans sjöng om hästar och talade om katter. I detta land var det sällan jag hörde någon tala om sin gud. Men jag fick vara med och se när de firade den stora grisfesten. De anrättade grisen på många olika sätt, och när de på första dagens afton hade ätit - då kom deras gud.
    Ja, de sa ju aldrig att det var så, men jag förstod nog. han liknade vår gamle medicinman - med mask framför ansiktet och med underliga kläder. Han hade dyrbara gåvor med sig till människorna som blev glada och lyckliga. Sedan försvann han igen. De sa att han brukade komma till dem en gång om året. Det är ett mycket underligt och exotiskt folk.

Som sagt, svenskhet då den är som allra mest normal!

Och jag, tja jag fortsätter väl framåt dit vägen bär...