Hav utan botten

Jag har precis avslutat boken "Hav utan botten" av Mikael Ressem, vilken var en ny bekantskap för mig. Det här är tredje boken om den drogberoende ambulansföraren Erik och hans två vänner: den ordentlige polisen Patrik samt Tomas som lider av panikångest.

Erik har precis kommit tillbaka efter en drogavvänjning och börjar få ordning på sitt liv då hans ex flickvän Sara en dag dyker upp från ingenstans och påstår att hon blivit tvångsintagen på psyk mot sin vilja och behöver Eriks hjälp. Innan han hinner få någon närmare förklaring på det hela dyker polisen upp och tar Sara med sig. Det här vänder upp och ner på Eriks tillvaro och det förflutna kommer ifatt honom på ett mycket brutalt vis. Det dyker även upp ett lik med en hälsning till Erik målad med tusch på kroppen och på något vis verkar allt hänga ihop, frågan är bara hur...

Det här är en bok som väldigt tydligt ifrågasätter lagen om psykiatrisk tvångsvård och skulle kunnat ha blivit riktigt intressant och spännande. Idén är bra och sammansättningen av huvudpersoner är absolut annorlunda, vilket i sig är lite kul, men tyvärr så var det ingen bok jag tyckte speciellt mycket om.  Det var alldeles för mycket detaljer för min smak. Allt broderades ut i all evighet. För min del räcker det kanske med att få veta färger på möbler och kläder, vad det är för märken och var de är köpta spelar kanske inte så stor roll, i alla fall inte varje gång något nämns. Det kan vara bra med "textbroderier" men inte hur mycket som helst.

Dessutom blev det för många stereotyper som betedde sig väldigt förutsägbart, så tyvärr måste jag säga att jag inte kommer att läsa någon av de två tidigare böckerna i serien.