Simma med de druknade

”Simma med de druknade” är titeln på Lars Myttings roman om Edvard, en ung man som växer upp med sin farfar på en potatisgård på norska landsbygden efter att hans båda föräldrar omkommit i en olycka då Edvard bara var tre år. Exakt vad som hände då föräldrarna omkom har Edvard aldrig lyckats ta reda på då hans farfar aldrig velat tala om händelsen. När farfadern dör börjar Edvard nysta i händelserna som ledde fram till föräldrarnas död.

Efterforskningarna leder Edvard till Shetlandsöarna där han hittar många gömda familjehemligheter och dessutom en kvinna som kommer att spela stor roll för händelsernas utveckling. Edvard kastas mellan driften att stanna kvar och vandra i sina förfäders fotspår och att åka tillbaka till det liv han hade som potatisodlare i Norge.

Det här är en bok där krigshändelser spelar stor roll och de inverkningar kriget hade på de människor vars vägar korsades av kriget. Gamla familjefejder och de efterdyningar de leder till är även det en stor ingrediens, och inte minst trä och träsnideri.

En ok bok, men jag kan inte påstå att jag fick den där hisnande känslan som flera av de recensenter vars åsikter finns på baksidan, verkar ha fått. Författaren skildrar kargheten hos såväl naturen som hos människorna på Shetlandsöarna på ett mycket inlevelsefullt vis och visst är det spännande att följa Edvards resa, såväl utvändigt som invändigt, även om den inre resan kanske inte blir så påtaglig som det möjligen var tänkt. Sammanfattningsvis så är det en klart läsvärd bok även om jag på något vis upplever att den aldrig får det där riktiga lyftet.