Världens bästa shopping

Orchard Road i Singapore har världens bästa shopping! Den utmärkelsen har gatan förärats av den franska konsult- och marknadsfirnman "Presence Mystery Shopping" enligt en artikel i SvD 31/1 tidigare i år.

De har tittat på 30 klassiska shoppinggator som turister uppmanas besöka och genom att bedöma renlighet, service, atmosfär samt bemötandet av andra människor, använt sig av ett poängsystem där maxpoängen var 100. Orchard Road knep alltså förstaplatsen med en poängsumma av 89.

Är jag förvånad? Nej, egentligen inte alls. Med tanke på alla shoppingcentra som finns, det ena lyxigare än det andra, så var det väl kanske ingen högoddsare. Stora lyxiga byggnader, med våning på våning såväl uppåt som nedåt med affärer,  kantar ju denna gata och jag vet inte hur lång tid som skulle behövas om man ville gå igenom alla.

Himla tur att just jag hamnat i detta shoppingparadis, jag som verkligen utnyttjar det till fullo...eller inte...! Men jag antar, att för den som uppskattar denna typ av shoppingkomplex är Orchard Road säkert ett helt fantastiskt ställe att spendera tid på. För egen del föredrar jag lite lugnare stråk med små mysiga butiker om jag nu nödvändigtvis ska ut på shoppingexpedition.

1. Orchard Road, Singapore, 89

2. Avenue de la Liberté, Luxemburg, 85
3. PC Hoofstraat, Amsterdam, 83
4. Bagdat Avenue, Istanbul, 83

5. Oscar Freire, Sao Paolo, 82

6. George Street, Sydney, 82

7. Mariahilferstrasse, Wien, 80

8. Avenue Louise, Bryssel, 78

9. Ginza Line, Tokyo, 78

10. Bond Street, London, 77

11. Aleksanterinkatu, Helsingfors, 77

12. Passage Victor Emmanuel, Milano, 76

13. Ströget, Köpenhamn, 75

14. Wangfujing Avenue, Peking, 75

15. Alvear, Buenos Aires, 71

16. Champs Elysées, Paris, 71

17. Drottninggatan, Stockholm, 71

18. Apgujeong-dong, Seoul, 71

19. Karl Johan, Oslo, 70

20. Calle Serrano, Madrid, 69

Världsnyhet?

Jag antar att det inte har undgått någon vid det här laget, att sverige har fått en ny kunglighet. En liten bebis som fötts in i offentlighetens värld, vare sig hon vill, eller inte.

Det är ju liksom inga svårigheter att hålla sig ajour med det som händer långt där borta på andra sidan jorden numer. Jag kan ju läsa alla svenska tidningar på nätet, så det som händer i Sverige har jag rätt bra koll på. I alla fall händelser som får sådana jätterubriker som detta, är lite svårt att undvika.

Nu är det dock så, att i just det här fallet hade jag vetat det ändå, för hör och häpna - det var en lång artikel i "Today", en av singapores dagstidningar, igår om den svenska prinsessefödseln!

Sweden´s Crown Prinsess Victoria gave birth to her first child early Thursday, a baby girl who will be groomed to one day become the country´s queen. 


Även här finns alla mått, längd och vikt, samt Daniels uttalanden om hur mysigt den lilla prinsessan sov på sin mors bröst när han lämnade rummet. Dessutom kommer en tillbakablick om hur victoria mötte denne "vanlige man" och gifte sig för att sedan bli gravid. Det står också lite om hur de ibland går ut och går i parken "precis som vanliga människor", och naturligtvis, skandalen då det påstods att den svenska kungen gjort "seedy night club visits".

Det som fascinerar mig mest, är att händelsen faktiskt tar upp en rätt stor plats i tidningen, och det när det gäller ett litet land, som jag tror att de flesta i det här landet inte har så där jättestor koll på var det ligger och det man kan om Sverige handlar om "ABBA, Ikea, Volvo och Ljungberg"...

Guidad tur till Batam

Vad kan två singaporianer, fem filippinskor och två svenskor ha gemensamt? Jo, de var samtliga på samma guidade tripp till Batam!

Batam är en indonesisk ö, belägen bara 20 km ifrån Singapore och kan nås efter ca en timme med färja. Om man ska tro den siffra som förekommer mest när det gäller storlek, så är ön något större än Singapore till ytan, 715 kvadratkm, att jämföras med Singapores 710. (Nu är det så, att det finns olika siffror när det gäller Batams ytstorlek, men på ett ungefär som Singapore i storlek) Dock finns det "något färre" människor här, men folkmängden uppgår ändock till ca en miljon.

Jag har besökt den här ön tidigare, då med avsikten att spela golf, men nu hade jag bestämt mig för att se någon annan del av Batam och att göra det via en "guidad gruppresa", och så blev det!

Det blev en intensiv dag som kanske inte höll allt vad broschyren utlovade, men kul och annorlunda blev det!

På den indonesiska sidan blev vi välkomnade av guide och chaufför, käckt klädda i lysande orange, så att vi till äventyrs inte skulle lyckas tappa bort dom. Vi stuvades in i en minibuss för att köras till det efterlängtade utlovade "freshly brewed coffee and sample bakrery". Nja, kaffe fick vi ju i alla fall, och de där "sample bakery" var verkligen samples, det minsta i kakväg jag har sett, men vi tror att de var väldigt goda...

När vi övertalat souvernirförsäljanrna som var med in i bussen att vi inte ville ha varken motorcyklar eller fruktkorgar, var det dags för tempeltur. Enligt uppgift ett av Sydostasiens största tempel, Maha Vihara Duta Maitreya. Stort var det ju, men största...!? Hur som helst så var det annorlunda. Det var ett modernt tempel! Inte alls sådär som jag vill att ett Buddhistiskt tempel ska vara, lite murrigt och fullt av färger. Nej, det var stort, luftigt, ljust och gav ett nästan kalt intryck. Här passerade det människor av alla åldrar i en jämn ström för att be lite för "hapiness and harmony".

Sedan var det dags för lunch. Den intogs på en jättestor fiskrestaurang vid kusten.  Här fick vi en lunch bestående av soppa, ris, chilicrab, squid, fisk, grönsaker och dessutom någon variant av skaldjur som jag tyckte påminde oroväckande mycket om en eremitkräfta. Det var ett snäckskal, ur vilket man med en tandpetare skulle pilla ut innehållet, som visade sig ha en klo i ena änden... Gott? Nja, inte speciellt, men resten var jättegott!

Efter lunchen hann vi också se en show av det mer udda slaget. Här fick vi bevittna hur man skalar en kokosnöt med tänderna, samt äter glas och brinnande kol...

Eftermiddagen bestod av shopping och massage. Eftersom vi avstod massagen, fick vi tid att promenera runt lite i centrum också. Här hittade vi många spännande affärer och marknader. Efter att ha blivit omkörda flera gånger av en pappa och dennes glatt vinkande två barn på moped, insåg vi att i just den här delen av världen har vi nog lite ufo-stämpel. På hela dagen såg vi nämligen inte till en enda västerlänning...

Efter hemresan med färjan, som kanske inte riktigt levde upp till orden "Luxurious high-speed air conditioned ferry", var vi något möra, men väldigt nöjda med dagen.

Trehjulig taxi

En taxi behöver i nödvändighetens namn inte vara en bil. Nej, det går bra med en cykel också. Här kallas den typen av taxi "Rickshaw" och är en trehjulig cykel med passagerarsäte.

Den har funnits i Singapore sedan slutet av 1800-talet, fast i början var det inte med hjälp av en cykel som man tog sig fram, utan någon sprang med den. Då, och flera år framåt, användes rickshaw som taxi och ett fortskaffningsmedel av många och ett viktigt sådant. Faktum är att den enda transportstrejk i Singapores historia handlar just om dessa fordon. 1934 var det en tre dagar lång rickshawstrejk och eftersom de flesta tog sig fram på det viset, lamslog den stora delar av landet.

Numer skulle jag tippa på att det är väldigt få Singaporianer som utnyttjar detta transportmedel, utan det handlar troligen om att till största delen köra runt turister.

Den här typen av forskaffningsmedel förekommer i många länder runtom i världen och även om de ser olika ut, är ju idén den samma. En del har motor, en del drivs av pedalkraft och en del springer man med. Fast även om de är på ingång även i Europa i olika utformanden, så får man väl säga att vädret talar väl inte så mycket för åretrunt-användning där...

Ombord på Titanic

Nu har jag, i egenskap av den belgiska nattklubbssångerskan Miss Berthe A Mayné, varit ombord på Titanic!

På ArtSciense Museum, den där vita byggnaden som är byggd som en lothusblomma, är det just nu en utställning om Titanic. Vid lösandet av biljett får man ett boarding pass tillhörande en av de personer som var ombord, den där ödesdigra natten för nästan 100 år sedan.

Det är precis som att vara ombord på skeppet, här finns hytter i första och tredje klass, man kan stå vid relingen på däck och se stjärnhimlen, och här finns den stora tjusiga trappan. Det är nästan så man förväntar sig att Leonardo DiCaprio ska komma gående nerför...

Det är en nästan besynnerlig känsla, att se alla de föremål som har hittats efter så många år, långt där nere på 4000 meters djup. Föremål som någon har använt ombord på fartyget innan det krockade med isberget och resan slutade med en katastrof som ledde till döden för 1500 av de 2200 ombord. För att man ska förstå hur kallt det var i vattnet, kan man känna på ett stort isblock - och det är kallt!

Som avslutning på utställningen finns samtliga namn på de som var ombord på Titanic då hon lämnade hamnen i Southhampton den 10:e april 1912, man kan också se vilka som åkte vilken klass och vilka som överlevde då båten sjönk natten den 14:e april. Det känns rätt skönt att veta, att just Miss Mayné var en av de 700 överlevande.

Visste ni förresten att efter engelsmän och amerikaner, så utgjorde svenskarna ombord den största gruppen passagerare. Så det är väl ingen slump att det är "Sven" som förlorar sin båtbiljett till Jack Dawson i filmatiseringen av "Titanic"...

2007 släpptes passagerarlistorna och finns att läsa på diverse olika sidor på internet. Här är en över de svenskar som fanns ombord, om någon skulle vara lite nyfiken på att se namnen och veta lite mer om människorna bakom:

http://www.spogardh.se/titanic/titpass.htm

Zlatan - ett omoget jätte-ego

Nu har jag läst Jag är Zlatan Ibrahimovic, skriven av spökskrivaren David Lagercranz. jag kan tillstå att jag var ingen jättefan av Zlatan innan jag började läsa och jag är absolut inte någon större fan efter avslutad läsning - snarare tvärtom!

David Lagercranz gör ett fantastiskt jobb, det är Zlatans språk rakt igenom, och det kunde lika gärna varit så att han stått brevid och berättat. Boken är fylld av beskrivningar av allt som Zlatan har hatat och fortfarande hatar, ifrån skolan som liten och sina första tränare, till journalister, agenter, spelare och tränare han mött som mångmiljonär.

Som sagt, det är som att höra denne egotrippade och omogne person berätta om sitt liv på ett "typiskt Zlatanspråk" och även om boken höll på att reta gallfeber på mig, var jag tvungen att läsa klart, och det är väl kanske just det som gör att det har blivit en sådan storsäljare.

Efter första delen om hur han lyckades ta sig till Holland som proffs, blir det många kapitel på samma tema, Zlatan vill byta klubb, han förhandlar hårt och tufft och väntar med spänning på sista datum, han blir såld för jättesummor, det blir problem i nya klubben (dåliga resultat för att han är orättvist behandlad, han kommer inte överens med tränare och lagkamrater, han är missförstådd...), det kommer en vändning och efter en utdraget beskriven del där målen beskrivs, gör Zlatan de avgörande målen och hyllas som en hjälte, varefter "stadion kokar".

Ok, jag vet att han är en oerhört duktig och talangfull fotbollsspelare och att han har lyckats med saker som ingen tidigare gjort. jag vet att han är den utsatte invandrarkillen ifrån Rosengård som hade det svårt, men lyckades ändå. Jag vet också att han har gjort en jätteresa och fått revanch på allt och alla.

Men jag är också fullt medveten om att han är en stor förebild för så oerhört många unga fotbollsspelande killar och frågan är vad det är för budskap som skickas ut i den här boken? Det är ok att inte göra som man blir tillsagd, för annars är man en mes och kommer ingenstans. Det är ok att sno cyklar och annat, bara det finns en behjärtansvärd orsak. Det är ok att köra i 200-300 km i timmen, bara det beror på att man måste för man behöver adrenalinkicken. Det är ok att skalla motspelare på plan, för att sätta dig i respekt. Det är ok att inte be om ursäkt för då visar man att man är svag. Nej, jag är inte helt säker på att det är ett föredöme att se upp till...

I mina ögon är Zlatan fortfarande ett stort ego och ett stort barn som beter sig på ett sätt som inte är ok! Om han verkligen hade velat visa att han ömmar för de utsatta och de svaga i samhället, varför inte donera inkomsterna (åtminstone till viss del) från denna jättesäljande bok till något väl valt ändamål? jag har en bestämd känsla av, att själv har han så han klarar sig...

Metta school

Singapore är ett elittänkande land, inte minst när det handlar om skolan. Barnen börjar drillas tidigt och för de bästa finns det elitskolor från tidig ålder. Något jag funderat på är om det finns plats för de som inte hänger med, barn med inlärningsproblem och barn med förståndhandikapp.

Dessa funderingar ledde till att en kompis och kollega till mig på Svenska skolan här i Singapore, och jag gjorde ett mycket intressant besök på Metta school.

Metta school är en skola för barn med MID (Mild Intellectual Disabilities)/autism. Den startades av den man som idag är chef för Buddha Tooth and Relic Temple och även idag är chefen för skolan en munk. Det buddhistiska synsättet märks bland annat genom att man förordar en vegetarisk kost.

Vi blev mycket väl emottagna och blev guidade runt av en kvinna som gärna berättade och svarade på frågor om verksamheten. Vi fick först och främst se arbetet med de yngsta eleverna, 4-6 år, som arbetade tillsammans med sina lärare i väldigt små grupper.

Tanken var väl från början att få se undervisningen för de äldre eleverna, men med tanke på alla olika språkförbistringar som kan uppstå, så får vi vara glada att vi fick komma över huvudtaget! Oavsett vilka elever vi fick möta, så var det väldigt spännande att prata om verksamheten och hur det fungerar i Singapore.

Många barn blir diagnostiserade i 2-3 årsåldern och ofta är det personalen på kindergarden som är initiativtagare till det. De här barnen kan sedan börja i någon av de specialskolor som finns. I januari 2010 fanns det 20 SPED-schools (Special Education) i Singapore, varav de flesta sträcker sig från 6-18 år och drivs av "Volutary Welfare Organisations"

Målet med undervisningen är att eleverna ska kunna fungera socialt och att de så småningom ska komma ut i arbetslivet.

Besöket på Metta gav bra vibbar, det kändes som om att alla trivdes, såväl stora som små, och att personalen var stolta över vad de gjorde.

Tyvärr finns det även en annan utväg, eftersom skolan inte är obligatorisk för de här barnen, och det är helt enkelt att hålla barnen hemma. En personlig reflektion här är, att jag tror tyvärr inte att detta är helt ovanligt. En anledning till det, kan nog vara att man skäms över sina barn. Att man "drabbas" av detta är ett slags straff för något man gjort (eller inte gjort).

En av mina mycket tidiga funderingar när jag kom hit, var just var alla förståndshandikappade var, man ser dom nämligen inte ute. Men i ett land med fem miljoner invånare måste de ju finnas, eller? och nu vet jag att de gör det.