Hua Hin, golf och nyår

Tillbaka igen efter ytterligare en helg på resande fot! En helg spenderad i Hua Hin i Thailand tillsammans med ett gäng härliga kamrater. Och en helg i glatt sällskap, med god mat och dryck, thailändskt nyårsfirande, härligt väder och så lite golf på det, så kan det bara bli bra.

Hua Hin ligger söder om Bangkok, på ett avstånd som tar mellan tre och fyra timmar att åka, beroende på fart och trafik. Här bor det ca 85 000 personer och det är mycket populärt bland svenskar att deltidsbosätta sig här. Det finns såväl svenskförening som svensk skola, så några stycken är det säkert som hamnat här.

Just den här helgen firades det thailändska nyåret, Sonkran, och det är ett tillfälle då det är svårt att gå omkring och vara torr på de thailändska vägarna. Egentligen så är tanken att man ska hälla lite(!) vatten på den som man vill välsigna, men verkligheten ser något annorlunda ut. Det hälls och sprutas vatten på allt som rör sig, så om man vill vara sådär torr som vi faktiskt förblev, så ska man forsla sig med bil och ha rutorna uppvevade. Så tråkiga var vi nämligen, men vi fick i alla fall se hur det gick till! Mycket vatten var det!

Jag får väl bekänna att huvudsyftet med resan var golf. Sedan får vi väl skylla på att boendet inte var mitt i smeten, och vi orkade inte forsla oss så långt när vi intagit all gudomligt smakande thaimat med lite god dryck till och sjunkit ner i stolarna där hemma på kvällen...då är det lätt att man blir sittande och bara njuter av att vara tillsammans.

För den som är intresserad kan jag berätta att vi spelade ett par mycket härliga banor (du som inte vill veta, kan ju bara sluta läsa här!) Den ena gick sådär vackert utefter havet och den andra, Black Mountain, var något i hästväg (om man nu kan uttrycka sig så om golf...) Så vackra vyer! Sedan att det var onödigt mycket vatten och sand på banan är en helt annat historia, men andlöst vackert var det!

För övrigt min första golfrunda där jag hade egen bil och egen caddie! sedan insåg vi ju att vi kanske inte reste riktigt ståndsmässigt. Hade bara någon berättat att det fanns möjligheter att landa helikoptern, så hade vi ju inte åkt minibuss...

Så blev det nyår igen!

Med risk för att bli tjatig - fast det är väl kanske smällar man får ta - så vill jag återigen säga att det är så härligt och intressant att ha möjlighet att ta del av så många olika kulturers festligheter, och inte minst alla olika nyårsfirande!

Här firar vi ju nyår flera gånger! Först och främst är det naturligtvis Chinese New Year som dominerar, eftersom vi är där vi är. Det firas ju så länge varje år, så det är lite svårt att undvika! Det är något jag känner att jag har ältat i flera år vid det här laget, så ni som följt med ett tag kan det säkert lika bra som jag. Men för "nytillkomna tittare" som skulle råka vara intresserade finns det lite här om det Kinesiska Nyåret, med möjlighet att klicka vidare till alla speciella seder kring denna högtid.

Sedan firar vi ju även hinduernas nyår i form av Deepavali, och nu ska jag även få uppleva thailändarnas nyår, Sonkran, på plats! Helgen som kommer firas nämligen detta, och enligt uppgift ska det vara väldigt festligt och speciellt! Jag har förstått att det handlar om en väldans blöt tillställning, och då pratar jag inte om invärtes väta, utan utifrån kommande vätska. Man sprutar tydligen vatten på allt som är ute och rör sig!

Vi har förmånen att få följa med några kamrater som har hus i Hua Hin för att tillbringa helgen hos dem, så ikväll bär det av och förhoppningsvis kommer det en rapport i början av veckan om hur det hela avlöpte!

Ha en riktigt bra helg allihop!

 

En man som heter Ove

Tack Fredrik Backman för fantastiskt härlig läsning! Boken "En man som heter Ove" är en av de där böckerna, där man saknar karaktärerna när man lägger igen boken efter att ha läst sista sidan. Man vill veta vad som händer sedan och man känner sig nästan lite övergiven.

Ove är mannen som är sjävutnämnd ordningsman i bostadsområdet. Han skäller på de som kör bil trots förbudsskylt, han ser till att ingen ställer cykeln där den inte får stå, han har koll på allt som händer och anser i stort sett att alla, utom han själv, är idioter. Han kör bara saab, har sina skruvar sorterade i lådor, förstår inte vitsen med att dricka något annat kaffe än vanligt svart och anser att en dator måste ha tangentbord.
Han är butter, sur och grinig och håller sig för sig själv eftersom det i alla fall inte är någon idé att umgås med andra, det är bara besvärligt. Oves liv är inrutat och följer samma mönster varje dag, ända tills det plötsligt dyker upp personer i Oves liv som gör att tillvaron förändras och inget blir riktigt sig likt... eller en del förblir sig rätt likt...

Det är en underbar bok att ömsom skratta och ömsom gråta åt, eller bara njuta av. Visserligen har Ove begåvats med alla tänkbara stereotypa drag för "bostadsområdets gringubbe",  men om man tar det med en nypa salt, så finns det mycket att le igenkännande åt. Alla har säkert någon gång träffat på "kvarterets Ove" så visst finns det igenkänningskomik här.

Här finns glädje, sorg, värme, vänskap, åldrande och en hel del annat samlat i en bok att le åt och att sträckläsa!

I huvudet på en golfare

Ibland kan man fundera över vad som finns i huvudet hos golfare. Vad är det som gör att de, oavsett om det är 35 grader varmt och stekande sol eller 5 minusgrader och snöglopp, spenderar 4-5 timmar med att dra en vagn över en massa gräsmattor, svära över sand, vatten och missade slag och samtidigt hävda att det är kul? Om man ser det så, är det inte lätt att förstå vad som rör sig där innanför pannbenet...

Om någon sagt till mig för 10-15 år sedan att jag skulle vara en av "de där knäppskallarna", så hade jag toligtvis skrattat vedebörande rakt upp i ansiktet och sagt att det var det dummaste jag hört. Jag tillhörde nämligen kategorin som idiotförklarade alla golfare (inklusive maken) och kunde skaka i huvudet åt de som iklädde sig full regnmundering och klev ut på en golbana i hällande regn, istället för att kura ihop sig i ett soffhörn med en kopp te och en bra bok. Men man är väl aldrig sämre än man kan ändra sig...

Jag tillhör även de som hade väldigt svårt att förstå problemet med den här sortens spel. Jag menar, vari kan problemet ligga? Du får välja klubba helt själv, du får slå på en stillaliggande boll precis när du vill och det finns ingenting som får störa dig runtomkring. Plus att du ska få ner en yttepytteliten boll i ett hål som är mycket större än bollen. Hur svårt kan det vara?

Numer får jag erkänna att det är vissa problem att få det att fungera. Inte nog med det, jag har även nedlåtit mig till att ha sådana där fåniga "mössor" på klubborna plus en käck handduk som hänger och slänger på bagen. (Ibland kan man sjunka lågt...)

För övrigt är golfspråket ett språk för sig. Var annars kan du hitta "långa hål", eller att "en klubba för mycket" inte alls innebär att det handlar om flera klubbor, utan att det står fel siffra på den. En annan egenhet golfare har är att de tror att man kan få bollen att göra vissa saker genom att tilltala den. Varför vuxna människor tror att man kan få en boll att flyga längre genom att ropa "flyg" eller att stanna genom att ropa "stanna", det övergår egentligen mitt förstånd, men ibland ska man väl inte förstå allt...

För mig är golfen ett socialt spel. Dels har jag många kompisar sedan gammalt som spelar, och dels har den gett mig väldigt många nya underbara vänner. Man spenderar ju ändå ett antal timmar tillsammans när man spelar! Och tro det eller ej, det är ett härligt sätt att komma ut i naturen! Man kan faktiskt njuta av den samtidigt som man spelar (förutsatt att man kan göra två saker samtidigt), och med tanke på att man aldrig vet vad som kan dyka upp finns alltid kameran med mitt bland alla "måste-ha-saker" som har med själva golfen att göra.

Och är det något jag absolut inte ångrar idag, så är det att jag nedlät mig till att svälja stoltheten och blev "en av dem", de där fåntrattarna som går omkring och puttar bollar hela dagarna oavsett väder och vind...

För er som kanske funderar lite på detta, men inte vill komma ut på banan och se ut som nybörjare så kan ni träna på den typiska golfposén hemma i förväg. Det är nämligen ett måste på golbanan - i väntan på någon annan ska man luta sig litegrann med stöd av klubban och ha benen i kors, för så står en "riktig golfare"...

Rapport från en indonesisk ö

Området Rian Archipelago skulle förmodligen vara ett helt fantastiskt för en ö-luff med sina tusentals öar, av vilka troligen väldigt många innehar "paradisöstatus". Vi har väl inte angjort så många av öarna i just det området, men det vi sett talar för att det kanske skulle vara idé...

Helgen som gick spenderade vi på en av dem, Bintan. Det är en ö som är nästan tre gånger så stor som Singapore till ytan, men med sina ca 350 000 invånare är lite mer glesbefolkad. Den ligger på väldigt behändigt avstånt ifrån Singapore, tar man färjan så är man där innan man startade! (Lite "tillbaka-till-framtiden-känsla" över det hela)

Att ta färjan ifrån Singapore innebär ett kryssande mellan continerfartyg som ligger och väntar på att lossa eller lasta, och de är många! Kvällstid är det ett pärlband av ljus som täcker horisonten.

För singaporianer är Bintan ett enkelt och bra semestermål, och att det är flitigt besökt härifrån märks inte minst på att de flesta priser är i klass med priserna här och framför allt, att det är inte det minsta populärt att försöka betala med inhemsk valuta - nej, singapore-dollar ska det vara.

Det finns ett antal resorter på ön, varav de flera stycken ligger i närheten av någon av golfbanorna. Detta gör naturligtvis att det är många golfare som åker över dagen, eller sover över för att spela två dagar. Och det var precis det vi roade oss med helgen som gick.

Att köpa ett sådant "golfpaket", är verkligen att åka på semester utan att behöva tänka själv! Golfbagen blir omhändertagen på färjeterminalen för att sedan dyka upp "bara sådär" på plats, fastsatt på en golfbil och färdig för avfärd. Likadant när man åker hem, bagen lämnas på golfbilen, och så vips så finns den på färjeterminalen i Singapore!

Inte behöver man tänka själv vid passkontrollen på den indonesiska sidan heller, där står det någon och vinkar som tar hand om pass och landing cards och visa, sen finns allt bara i en påse på hotellet - himla käckt!

Golfbanorna är helt fantastiska! Något säger mig att man skulle kunna åka med utan att spela golf bara för att titta på omgivningarna och djurlivet! Apor, ödlor. ormar, vackra fåglar, blommor, ja, det finns så mycket att titta på. (Synd bara att man ska hinna spela golf också...)

Det här är inte ett ställe där man går in i skogen och letar efter bollen (om man numot förmodan skulle slå den dit), nej, skyltarna med "Beware of snakes" eller "Monkey zone" avskräcker lite från det. Här ska enligt uppgift finnas svarta kobror, och roligare kan man väl ha, än att möta en sådan kanske. Någon kobra såg vi inte, däremot en annan orm som tyvärr blev lite suddig på bild, men riktigt nära kändes inte ok att gå... Den kallas för "green tree snake" och enligt uppgift är det inte alls speciellt bra att gå för nära.

Men som sagt, vackra vyer är det och det kanske inte är för intet som just ett av golfhålen blev utsett till Asiens vackraste för ett antal år sedan.

Nu är det inte bara solsken att spela golf i tropikerna, det kan faktiskt regna också. Skillnaden mot det vanliga regnandet hemma i svedala är, att här fullkomligen tömmer det ner en timme sedan behöver det torka upp en stund, och då är vattnet borta och allt är som vanligt igen!

Naturligtvis blev det en stund på massagebänken också! Det är ju så skönt och det är ju med svenska mått mätt väldigt billigt i den här delen av världen. Det som dock gör mig lika förundrad varje gång är hur, de ofta så små och tunna, tjejerna har den kraft de har i händer och armar - för det har de! Och om det jag utsatte mig för var en "relaxing golf massage", är jag inte helt säker på att jag skulle vilja prova en "hard massage", närmare bestämt så är jag helt säker på att jag inte vill prova på det...

Som sagt, en "helt ok golfhelg i tropikerna"!

En ny liten resa...

Ibland, eller egentligen rätt ofta, måste jag stanna upp och nästan nypa mig lite i armen för att kontrollera att det här verkligen händer. Att jag är där jag är och gör det jag gör! Lite osannolikt känns det ju, att lilla jag skulle hamna här och få de här möjligheterna att vara med om allt det här och uppleva allt jag gör.

Nu har jag i alla fall nypt klart för den här gången och har konstaterat att jag är här och nu, så nu är det dags att packa igen! Inte så mycket den här gången, men litegrann. Vi tänker nämligen åka till Bintan, en indonesisk ö som ligger 45 minuters båtfärd ifrån Singapore, och roa oss med lite "mental träning" över helgen.

Mental träning i formen av att försöka få en sådan där liten, liten boll att hamna i ett stort stort hål med hjälp av en massa olika klubbor - med andra ord så ska vi åka till Bintan och spela golf. Och ja, ibland är det en väldigt bra form av mental träning... Margareta Krooks sammanbitna yttrande "Jag är fullkomligt lugn" är en väldigt användbar fras i vissa lägen.

Det bästa med att packa för att resa i den här delen av världen är att det går så himla fort - inga tröjor eller extra byxor för "omutifallomatt", och hur skönt är inte det! Tänk er själva, inga funderingar över hur kallt det kan bli om det blir mulet, om man behöver extra tröja och överdragsbyxor eller regnkläder, eller framför allt hur många extra tröjor som behöver packas ner.

Jag lovar att jag njuter så länge det varar och försöker ta tillvara det så mycket det bara går. och den dagen vi inte har det så här kommer vi ju att ha kvar våra minnen av alla upplevelser och de är jag helt säker på att man kan leva länge på...

Fallvatten

Jag har inte läst något av Mikael Niemi sedan "Populärmusik från Vittula" någon gång i början av 2000-talet, men nu funderar jag över varför jag inte gjort det.

"Fallvatten" av just denne författare, är en skildring av en svensk tsunami som drabbar Lule älv och människorna som bor runt omkring den.

Läsaren får följa ett antal mycket olika individer som drabbas av tsunamin och som kämpar för sitt eget och andras liv. Här finns mannen som inte vill dö trots att han befinner sig i sin älskade saab, den unga kvinnan som precis ska till att berätta för sina föräldrar att hon är gravid, den frånskilde mannen som bestämt sig föra tt ta sitt liv, men istället kommer att försöka rädda sin före detta hustru och hennes älskare. Vi får även stifta bekantskap med den mycket specielle dammarbetare, vars idéer och tankegångar kanske inte är som alla andras, en mors kamp för att hinna hem till sin dotter och flera andra personer som drabbas av flodvågen.

Det är många mycket speciella personbeskrivningar och många olika öden som skildras. Det går med en himla fart och just på grund av det hinner man inte lära känna personerna så speciellt bra, men det kanske är det som är meningen.

Hur som helst, så är det en bra och lättläst bok, där man gårna vill veta hur det går för alla inblandade, så det är svårt att lägga den ifrån sig. Alla klarar sig inte, men det är inte lätt att avgöra vem som ska klara sig och vem som inte gör det, här gäller nämligen inga regler som att "den gode går levande ur katastrofen". Lite signikativt är det kanske, då Niemi låter "sommarboken Populärmusik från Vittula spolas bort av vattenmassorna"...