torsdag 19 mars 2015

Fotoalbum och lite skyltar

Jag tillhör de som har en hel hög fotoalbum liggandes, album som är väl märkta med var och när det som finns på bilderna hände. Så om det börjar diskuteras när olika saker inträffade, sådana där saker som man inte kan googla sig fram till, då går Marina och hämtar ett fotoalbum så är det löst!

Det vill säga, fram till ungefär år 2000 då digitalkameran gjorde sitt intrång i mitt liv. Sedan är det inte fullt lika bra ordning! Plötsligt finns alla bilder på datorn, eller på en extern hårddisk någonstans och det tar mycket längre tid att hitta det som efterfrågas. med andra ord, digitalkamera på gott och ont. Fast mest gott är det nog ändå. Inga filmer som ska framkallas och man kan ta hur många bilder som helst utan att filmen tar slut, plus att det inte blir en massa negativ liggande som man inte riktigt vet var man ska göra av. Om man dessutom, som jag, kör med både hängslen och livrem, det vill säga att bilderna är sparade både här och där, så funkar det väl bra det med.

Nu har jag dessutom börjat att tillverka fotoböcker över nätet. Ett mycket tidsödande projekt när man inte har full koll på var bilderna är, men vad kul det är när böckerna är klara! Men är det något jag har gott om just nu så är det väl tid, så varför inte... Och på något vis så känns det ändå bättre när man kan bläddra bland fotona "på riktigt".

Nu är det ju så, att när jag sitter och klickar mig fram bland alla bilder (som har hunnit bli rätt många om man säger så), så dyker det ju upp en massa bilder som egentligen inte ska användas till just det pågående projektet, men som kanske kan användas till något annat, till exempel ett blogginlägg.

Skyltar är alltid tacksamt, så här kommer helt enkelt ett litet axplock ur den "skyltmapp" som finns att gräva ur:

Frågan är hur man tänkte här!!!

För den som tänkt sig en framtid som mygguppfödare är Singapore inget bra land!

Det är hyfsat vanligt att man i Asien blir påmind om att man inte får stå på toalettsitsen och varje gång blir jag lika fascinerad av att det faktiskt finns de som kan göra det! Jag som till och med har svårt att sitta på huk på släta marken!!

De flesta toaletter här omkring är försedda med en dusch bredvid toan, men det gäller att komma ihåg vad den är avsedd för, och det är inte fötterna!

Undrar hur nära...!?

tisdag 17 mars 2015

Graverande böjelse

Frågan är vad det är för fel när man fascineras av gamla gravplatser? Jag vet inte om det är helt normalt att tycka det är intressant att gå och läsa på gamla gravstenar och fundera över vad det var som hände, varför personen i fråga avled, och hur livet tedde sig innan... Ja, jag vet, alla har vi våra mer eller mindre konstiga sidor!


Här finns gott om gamla gravplatser, såväl kinesiska som muslimska och kristna och överallt finns det gott om historia att fantisera kring.


En mycket speciell sådan plats är den gamla kristna kyrkogården i Fort Canning Park (platsen där Mr Stamford Raffles slog sig ner då han hittade till Singapore), här fanns nämligen en gång Singapores första kristna kyrkogård.


Mellan åren 1819 och 1865 begravdes här mer än 600 personer, men då man kom på att det var för nära inpå byggnaderna slutade man. I slutet av 50-talet grävdes gravstenarna upp och det byggdes två murar av dem. Murar som idag omgärdar det som heter Fort Canning Green och är en stor grönyta på vilken det bland annat anordnas utomhuskonserter.


I ena hörnet finns de lite större gravstenarna bevarade på plats, de som berättar om lite mer betydelsefulla personer som en gång begravdes här.




I murarna däremot finns stenarna efter de mer "vanliga" och här kan man gå och fundera och fantisera kring de som en gång begravdes. Vad var det som hände då de båda döttrarna D'Almedia avled med bara en månads mellanrum?


Eller vad var det som gjorde att James bara blev 11 år?


Sedan finns det även stenar som inte lämnar så mycket åt fantasin, utan berättar hur det gick till, som till exempel i Peter Parks fall.


Samtidigt måste jag erkänna att jag är en förespråkare av minneslundar, men det innebär ju att det blir ingen "kyrkogårdshistoria" efter våra och kommande generationer, fast det kanske inte är något problem egentligen, man får väl leta historia på något annat ställe än på gravplatser...


...och jag måste ju säga att jag tycker det är rätt härligt att de som en gång begravdes här numer får vara med om allehanda härliga konserter och teatrar och här är det verkligen fråga om att "dansa på någons grav".

måndag 16 mars 2015

Åsså lite golf


Eftersom jag tillhör de där som ibland försöker ägna mig åt det där som någon av mina bloggbekantskaper kallade "primitivt jordbruk" (ni vet den där sysselsättningen då man med hjälp av en klubba försöker få en liten boll i ett hål), så får det nu bli ett litet inlägg i den andan.


Om någon sagt till mig för ett antal år sedan att jag skulle tillhöra den skaran, hade jag troligen bara hånskrattat och idiotförklarat personen i fråga. Och jag hade troligtvis grimaserat stort om denne någon dessutom sagt att jag skulle uppskatta att gå omkring på en golfbana i 30-gradig värme och titta på spektaklet.


Precis det gjorde vi förra helgen och det var - tro et om ni vill eller ej - riktigt kul. Det var en stor tävling för golfande damer och det är ju alltid kul att se på de som har något(?) större koll än undertecknad på vart bollen kommer att landa efter att den blivit träffad av klubban.


Tävlingen gick av stapeln på ön Sentosa där även Universal Studios går att hitta. Och lite häftigt är det ju att titta på golf med Schreks slott i bakgrunden!


Nu får jag väl erkänna att även om jag tycker om värme, så är det i varmaste laget när termometern stiger mot 30-gradersstrecket, så det är ju en himla tur att det finns ställen att pausera på när golfspelandet bli för ansträngande. Och att det där finns parasoller och dessutom fläktar som det kommer vattenånga ur gör ju inte saken sämre.


Annars då det gäller golfandet i Singapore är det lite fascinerande att det i ett land som är 710 kvadratkilometer finns ett 20-tal golfklubbar och betydligt fler golfbanor. de tar ju som bekant lite plats! Och eftersom det här inte är på samma villkor som i Sverige, då alla faktiskt har rätt att promenera på golfbanorna, utan de är privat mark, så stänger det ju ute ett stort antal människor från en väldigt stor yta. Och med tanke på att golfen här är betydligt mer kostsam än hemma i Sverige, så kan jag förstå att diskussionen kommit upp om man ska använda några av banorna till annat i framtiden. Jag hittade en siffra från tidningen "Today", publicerad för tio år sedan, och då var antalet golfare i Singapore cirka 30 000, och med en folkmängd på mellan fem och sex miljoner kan jag förstå att det "pyr lite" här och där...


söndag 15 mars 2015

I farans riktning

Viveca Stens 6:e bok i serien om polisen Thomas Andreasson och hans barndomskamrat Nora Linde heter ”I farans riktning” och även här sker det mystiska dödsfall på ön Sandhamn i Stockholms skärgård.
En kall julhelg hittas en känd krigskorrespondent död på stranden utanför ett hotell i Sandhamn. Frågan är naturligtvis om hon frusit ihjäl eller dött av andra orsaker. Det visar sig finnas underliga omständigheter som gör att polisen fattar misstanke om att det rör sig om mord och spåren leder bland annat mot den främlingfientliga organisationen ”Nya Sverige”. Då en av de utredande poliserna, Aram, är flykting från Syrien blir det en utredning där det förutom rent polisarbete även är många känslor inblandade.

Utöver polisarbetet får läsaren även följa Thomas och Noras privatliv, men det känns som om Viveca Sten lyckas hålla det på en rimlig nivå. På något vis tar det inte överhanden, utan det är mordgåtan som är i centrum. Och till bokens fördel måste jag säga att det är en av få böcker i genren där jag inte hade lyckats gissa mig till utgången.

En bra bladvändare, klart läsvärd.

fredag 13 mars 2015

Nakenbad efter 60?

Jag har förstått att det mer eller mindre börjar likna något av sommarvärme i Sverige! Jag förstår också att det är en härlig känsla som infinner sig i och med detta. Däremot kan det kanske vara lite panikartat att det hände så fort. Jag menar det är ju då man upptäcker att man inte hunnit med det där man borde ha gjort inför beach-säsongen.

Nu pratar jag inte om den där extra lilla kroppsdetaljen som har en tendens att pysa över bikinitrosornas övre kant, den har jag insett att den förblir där, nej, jag pratar om allt extra hår som finns både här och där. Det där som åtminstone på mig täcker väldigt mycket av kroppen. Vintertid är det ju ingen större fara, men plötsligt blir det varmt och då ska ju valda delar av det vintertäckta exponeras på ett helt annat sätt, och det är vid den tiden varje år som jag brukar upptäcka hur luden jag egentligen är...

Nåja, nu kanske det inte behöver vara ett problem, i alla fall inte om man ska leva efter den där artikeln jag hittade i aftonbladet för ett antal år sedan. Jag har skrivit om den en gång tidigare, men jag tycker den är lite kul så ni kan få se det en gång till. (Så det här är lite av en repris från ett gammalt inlägg)

Det gjordes alltså en undersökning bland 2000 brittiska kvinnor mellan 18 - 65 som fick tycka till om när de ansåg att vi borde upphöra med vissa saker, och ska man tro på dem så är bikinieran over and out för egen del! Fast det är klart, om det är dags att näcka, då ska det väl rensas ändå mer ;)

Så här såg resultatet ut:

Bikini, 47 år
Kortkort, 35 år
Tubtopp, 33 år
Stilettklackar, 51 år
Navelpiercing, 35 år
Knee high boots, 47 år 
Gympadojjor, 44 år
Läderbyxor, 34 år
Leggings, 45 år
Ugg (stövlar), 45 år
Baddräkt, 61 år
Genomskinlig chiffongblus, 40 år
Långt hår, 53 år
Hästsvans, 51 år

Tänk nu på detta alla som börjar närma sig 35 och vill sätta en ring i naveln, nu är det dags att skynda på! Och man kan ju fundera lite på vad det är som händer det året man fyller 46 eftersom det plötsligt inte går att ha Uggs, eller vid 52 - bär inte stilettklackarna längre då, eller?

Ok, stilettklackar har aldrig varit min grej, naveln har jag väl inte tänkt att pierca, läderbyxor kan jag tänka att avvara och jag kanske inte behöver använda någon genomskilning chiffongblus. Sen kan jag väl erkänna att iklädd en tubtopp påminner jag nog mest om en boaorm som just svalt sitt byte, så den kan jag väl också leva utan. Men resten...

Dessutom börjar jag förstå att det är dags att göra slag i saken som jag så länge sagt, att "när jag blir stor ska jag skaffa mig en frisyr"...

torsdag 12 mars 2015

Changi Museum och the Asian Holocaust



Det finns gott om olika museer att besöka här, precis som i andra storstäder, och trots att det gått ett antal år sedan vi kom finns det hela tiden fler att upptäcka. Changi Museum är ett av de där jag inte varit tidigare, och det var en minst sagt omtumlande upplevelse.


När jag hör talas om andra världskriget så får jag automatiskt associationer till nazityskland och judeutrotningen. Annat som kan ploppa upp är Pearl Harbour och atombomberna över Japan. Att Japan var inblandat är klart att jag visste, men kanske aldrig har förstått i vilken omfattning. Så vitt jag kan komma ihåg så har jag inte hört om deras framfart sådär väldigt mycket under historielektionerna (eftersom historia aldrig var något favvoämne så kan det kanske möjligen vara så att jag inte lyssnade så noga just den lektionen, men bara kanske...), men efter besöket på Changi förstår jag att deras framfart var av rätt stor betydelse.


Samtidigt som de bombade Pearl Harbour så invaderades Malaysia och bomber föll över Singapore och Hong Kong. I februari 1942 gav Singapore upp och japanerna kunde ta över. De krigsfångar de tog hamnade i Changi Prison och det är precis det som museet idag berättar om.


Japanerna hade en idé som i mångt och mycket liknar den Hitler hade, men istället för judar så skulle de undanröja kineser, speciellt de "intelektuella". Under turen på museet hade vi en helt fantastik guide som berättade historier med sådan inlevelse så vi bara gapade. Jag kan ha lite svårt för guidade turer på museum, men den här var fantastisk.


Han berättade till bilder och brev om det som hände i krigets Asien. Det finns ett uttryck, "the Asian Holocoast", som syftar på japanernas dödande av kineser. Det finns inga säkra siffror, men man uppskattar att det dödades upp mot 20 miljoner civila kineser (siffror som varierar beroende av källa). Ett stort antal kvinnor fick tjänstgöra som "tröstekvinnor" åt de japanska soldaterna vilket innebar regelbunden våldtäkt och misshandel.


I Singapore genomförde man något som fick namnet "Sook Ching Massacre" mellan 18/2-4/3 1942 då "japanfientliga element" skulle rensas bort. Alla män mellan 18-50 år samlades ihop till en screening där man helt enkelt märkte de som inte gick igenom kontrollen med en triangel och de fördes senare till någon av landets stränder, radades upp och sköts ihjäl.


Hur många som dödades är inte helt klart, men någonstans mellan 50 000 och 100 000, beroende på vem man frågar. Klart är det i alla fall att utefter stränderna har man hittat ett antal massgravar där de som dödades under massakern begravdes.


Som sagt, en mycket uppskakande och samtidigt väldigt intressant utflykt och för er som råkar hamna i området så är det ett museum väl värt ett besök.

onsdag 11 mars 2015

Lyx av det mer hårdhänta slaget

Igår unnade jag mig ännu mer lyx! (Nu börjar det där lyxlivet bli en oroande vana) Igår blev det nämligen en 90 minuters helkroppsmassage - så skönt...eller??

Jag tillhör de där som alltid säger att "jag borde se till att gå och få massage regelbundet", men det är väl synd att påstå att jag gör. Regelbundenheten skulle väl i så fall vara sisådär en gång vart sjunde år eller så. Undantaget är väl de gånger jag befinner mig på en strand i något av våra asiatiska grannländer där det är en mycket överkomlig lyx det där med massage.

Nu hade jag lyckats komma över en "massagevoucher" på ett ställe här i stan. och det var inte ett av de billigare ställena som finns om man säger så, vilket gjorde att det kändes ändå mer lyxigt att gå. Här fanns såväl hårnät som papperstrosor om man tyckte att man inte ville söla ner sina egna med olja. Nu vet jag ju inte om det är anledningen till att man ska ikläda sig dessa pappersvarianter, eller om det är för oss som har så mycket tyg i trosorna så att det blir lite jobbigt för den som masserar  att vika ner kanten, men oavsett vilket, så bestämde jag mig för att behålla mina egna!

När jag så lagt mig till rätta efter konstens alla regler och blivit anvisad hålet där ansiktet ska klämmas ner av denna lilla försiktiga kvinna som skulle utföra massagen, då är jag helt säker på att hon blev utbytt! In måste det ha kommit en stor 100-kilosmassör som hängde sig över mig och klämde till! Och tro inte att det fanns en enda chans att vända på min lekamen för att kontrollera det hela. Nej, sedan satt jag som i ett skruvstäd och ansiktet blev mer och mer nedklämt i det lilla hålet.

Ok, efter ett tag avtog det hela och när den första attacken avklingat blev det riktigt skönt. Eller i alla fall ibland, emellanåt är det skönt men stundtals så plågsamt. Så ligger man ju där och inbillar sig att det är bra för kroppen så låt henne hållas, förr eller senare blir det skönt igen...

Nåja, det är skönt efteråt, fast jag måste ändå erkänna att idag känns det som om jag någon gång under gårdagen blev överkörd av en ångvält. Men det kanske är så, att man borde göra det mer regelbundet, kanske vart femte år eller så...