Dempsey Hill

Om man gör en utflykt till Dempsey Hill kan man hitta en av Red Dots restauranger där man kan testa den där gröna monsterölen. Nu finns det en hel del annat man kan roa sig med här också, utöver att dricka grön öl alltså, till exempel besöka olika butiker och äta (ungefär som i övriga Singapore, med andra ord).

Här fanns en gång en plantage, Mount Harriet,  bestående av i runda slängar 1600 muskotnötsträd. Träden drabbades dock av någon slags sjukdom och 1860 såldes marken till brittiska armén. Eftersom britterna hade sitt huvudsäte väldigt centralt så kändes den här platsen med sitt avlägsna läge som en ypperlig lite undanskymd plats att husera på (i dag kan jag upplysa om att det ligger väldigt centralt!!). Följdaktligen byggde man här "Tanglin Baracks", 10 stycken baracker som inhyste 50 män var.

Dempsey Hill är uppkallat efter en general, Sir Miles Christopher Dempsey, som var Commanding Officer vid den berömda D-dagen 1944 och han ledde de allierade styrkorna i Sydostasien. Den här delen av världen var ju i allra högsta grad inblandade i andra världskriget, vilket jag erkänner mig ha varit rätt ovetande om (eller kanske ointresserad av?) tills vi hamnade här och jag av någon outgrundad anledning plötsligt började intressera mig för historia.

Efter Singapores självständighet 1965 började britterna lämna området och då den sista flyttat tillbaka hem, i mitten av 70-talet togs området över av Singaporianska staten, som även de använde området som militär bas. Om det berodde på att många av husen ansågs vara hemsökta, eller om de helt enkelt ville byta plats, förtäljer inte historien men i mitten av 90-talet lämnade militären Dempsey Hill.

Idag är det ett K-märkt område som inhyser massor med mysiga butiker och restauranger.

Vill man gå och dregla över diverse antikviteter och mysiga möbler innan man letar reda på en mysig restaurang så är det här ett perfekt ställe.

Det finns fortfarande några outnyttjade hus och områden som väntar på att någon ska komma på vad de ska användas till, men det är ju bevisligen under planering.

Som sagt, Dempsey Hill är ett område som fortfarande andas dåtid och ett väldigt mysigt ställe för lite flanering och mat, och man måste inte nödvändigtvis ta trappan upp till the Red Dot, även om den är väldigt inbjudande...

B-vitaminer med spirulina

Det är ju lite inne med hälsokost i olika varianter just nu och om man då tillhör de som tycker det är rätt gott med öl, så känns det ju bra att kunna känna att det är rena hälsodrycken...

Det kan säkert vara så, att det där med att öl är full med nyttigheter, typ b-vitamin är en myt, men ibland kan man tro på det man vill så det känns lite bättre, så nu väljer jag att tro på det. Om man då ser till att det utöver b-vitamin är en massa alger så måste det ju bara bli jättebra, eller hur?

Ett av Singapores flertal microbryggerier, Red Dot, har en specialöl "Monster Green Lager" som saluförs som "Green Spirulina infused Lager Beer with health benefit" och det låter väl inte så dumt? Om man dessutom kollar upp just det där med Spirulina så är det en nyttig alg med antiinflammatoriska och bakteriehämmande egenskaper som innehåller vitaminer, mineraler och antioxidanter, så vad mer kan man begära?

Om man tar allt det här i beaktning och dessutom lägger till alla b-vitaminer så var det en väldigt hälsosam lördagkväll ;) Och ja, den är godare än den ser ut!

Gran(t) på Orchard Road

För att fortsätta på jultemat så tänker jag idag ta er med på en gran(n) promenad utmed Orchard Road. Här duggar juldekorationerna tätt och efter mörkrets inbrott dignar hela gatan i ljus av allehanda mer eller mindre juliga ljusförsedda skapelser. Nu var det väldigt mycket ljus i förra inlägget, så idag bli det inga ljus, utan mer en slags studie i granar.

Den här tiden på året är det minst sagt rätt gott om julgranar i Singapore och om jag skulle försöka fota dem alla skulle jag inte få göra så mycket mer, så nu får ni faktiskt nöja er med att kika på skapelserna utmed den största shoppinggatan här, nämligen Orchard Road.

Tanken var att enbart bjuda på olika varianter av julgranar, men ibland är det lite svårt att undvika alla övriga julkreationer, så några sådana blir det också, som till exempel delar av den vackra och juliga(?) "Underwater Christmas". Men det är klart, vad vore en jul utan sjöhästar?

Eller kaniner för den delen, just julkaniner fyller en stor funktion såhär i juletider, eller?

Nej, nu återvänder vi till granarna som även de är mer eller mindre juliga om ni frågar mig. I år ska det tydligen vara nallebjörnar i granen och det kan väl vara gulligt kanske...

Eller varför inte en massa kakor, bullar och glass?

Lite choklad?

Godisgran kanske?

Julgran på temat musik kan även det vara gångbart.

Blåpyntade granar med rosetter är också en variant.

Ja, som ni förstår finns det granar i alla varianter och det går inte att gå många meter förrän man stöter på julen i någon form. Men den vackraste granen av dem alla är den som man hittar mitt i  shoppingcentret Ngee Ann City, och som sträcker sig tre våningar upp och är lika pampig varje år.

Den är fantastiskt vacker och pryder absolut sin plats, men visst kan man väl få ifrågasätta pyntandet lite? Det där med nallar i granen är nog inte riktigt min grej, men det kanske helt enkelt är så att tomtens släde dras av björnar i år, vem vet?

Det är helt ok att kalla mig bakåtsträvare, men på något vis ska det bli skönt att komma till Sverige, dra på mig lite mer kläder, plumsa ut i ett eventuellt snöslask, ta en promenad till torget och titta på julgranen, pyntad med helt vanliga ljus.

Christmas Wonderland

Nu får det vara bra med öde öar och mystiska hus för ett tag. Bara så ni inte ska glömma bort var vi befinner oss så ska jag återgå till ordningen ett tag vilket i det här fallet innebär mer jul, ljus och en himla massa folk.

Nu har årets Christmas Wonderland i Gardens by the Bay inletts. Det innebär en 57 000m² stor yta som man fyllt med bland annat 60 olika ljusskulpturer, en mindre variant av nöjespark, några marknadsbodar, ett antal bodar som säljer mat och dryck, samt ett ispalats. Dessutom är det olika uppträdanden på scenen, allt ifrån körsång till populära grupper.

Det är väl synd att påstå att "nöjesfältet" var så mycket att hänga i julgranen, det var inte så mycket mer än radiobilar, men däremot så fanns det massor med ställen där man kunde försöka vinna diverse priser genom att kasta bollar, fiska eller träffa hårt med en slägga.

Antagligen drog ispalatset mer folk, en slags byggnad där man kan åka skridskor, leka i "snö" eller åka pulka. Naturligtvis kan man även hitta "Santa's Cottage" där barnen får sitta i tomtens knä och bedyra att de varit riktigt snälla hela året. Och som sig bör så kan man naturligtvis ta familjefoto tillsammans med tomten som man sedan kan köpa för att få ett riktigt "family memory".

Nu behöver man inte ge sig in i ispalatset för att få uppleva "snö". Nej då, tre gånger varje kväll är det snöstorm i den 20 meter höga ljusformationen "Spalliera".  Och det var det minst sagt många som anammade - så mycket folk! Mycket skratt och förtjusta miner när "snön" kom sprutandes. Som tråkig nordbo kan man ju inte låta bli att tänka att "ni skulle bara veta", det är inte riktigt så här det känns att vara ute i en snöstorm. Nej, svetten rinner faktiskt inte utefter ryggraden då och ja, riktig snö försvinner utan att man behöver plocka bort den ur håret.

Visst, det är fantastiskt vackert med alla ljus, och det är himla trevligt att vandra omkring på en julmarknad i kortbyxor och linne, men det är tur att det hela tiden strömmar julmusik ur högtalarna annars är det svårt att förstå att det är just ett Christmas Wonderland. Jag kan inte hjälpa att jag har lite svårt för när det bara blir för mycket av allt! Men det är onekligen en upplevelse att vara med om det här också, men det blir liksom "inte på riktigt".

Som avslutning på det hela så var det en riktig färgsprakande "stjärnfalls-show" a la nyårsaftonsfyrverkeri med hjälp av lamporna i superträden och till ett potpurri med julsånger.
Sedan var det dags att åter knalla hem tillbaka i den neonupplysta Singaporenatten...

Coney Island

Det finns en hel del små öar runt Singapore, en del konstgjorda, en del naturliga, somliga väldigt exploaterade och vissa är rätt orörda. Coney Island tillhör de som är "naturliga och rätt så orörda". När det gäller just den ön kan man med gott samvete påstå att "kärt barn har många namn". Om man söker på Google maps så hittar man ön som "Serangoon Island" och om man hör någon referera till "Haw Par Island" så är det vad ön hette i sitt tidigare liv.

Före 2015 så var båt det enda sättet att ta sig hit (såvida man inte var en bra simmare och tyckte det var en bra idé för den ligger ju trots allt rätt så nära), men i oktober 2015 öppnade mean ön för allmänheten och till dess hade man byggt två broar, en i varje ände, så man kan ta sig dit torrskodd.

Det har även byggts upp stenpartier längs några av stränderna så man kan gå utan att behöva få sand mellan tårna om man skulle råka tycka det är läskigt, och det finns vägskyltar så man inte går vilse. Nu är inte ön speciellt stor, men somliga av oss (typ undertecknad) skulle säkert fixa det ändå.

Något annat som byggts är gömslen för fågelskådare eftersom det tydligen är en bra sysselsättning här. Jag är inte så bra på de olika arterna av fjäderfän, men om man är det så är det säkert en kul sysselsättning att kura där i grästunneln och vänta på att rätt art dyker upp.

Bortsett från detta så är ön orörd. Det finns inte en enda kiosk eller ens en automat att köpa dricka ur. Det finns en toalett, och den drivs på naturlig väg, regnvatten till att spola och tvätta sig med, samt solenergi till pumparna. Här finns fem olika små stränder, samtliga små trevliga sandstränder som får en att glömma att man befinner sig i en storstad för ett ögonblick.

På ena sidan ön ser man över till Malaysia och det är nästan inte längre än att man skulle kunna vinka till de som står på stranden på andra sidan.

Naturligtvis är inte ön helt obebodd. Här finns ett antal av de där små grå aporna som är så jättesöta på avstånd. Jag vill helst att de håller sig på lite avstånd om man säger så. Av någon outgrundlig anledning finns det de som matar dem vilket betyder att de tror att alla tvåbenta varelser som kommer vandrandes har mat till dem, men eftersom så icke är fallet när det gäller mig så är vi inte riktigt överens. Med andra ord så blev det ingen bättre bild på närmare håll för plötsligt bestämde sig hela klanen för att söka upp mig för att leta mat, så jag fick rätt bråttom därifrån...

Innan 50-talet så hette ön Haw par Island, och det beror på att i slutet av 30-talet köptes ön av bröderna Aw som byggde en strandvilla här. Bröderna Aw är upphovsmännen bakom tigerbalsamet och de ägde flera hus i Singapore, bland annat Haw Par Villa, där idag den där mycket bisarra och totalt helknäppa "statyparken" finns. Från början var det två byggnader, en mycket pampig huvudbyggnad på 600m² och en 100m² stor sidobyggnad.

Det här var en av alla byggnader som fick ta lite stryk under andra världskriget då japanerna ockuperade Singapore och idag finns bara ruiner kvar. Allmänheten äger inte tillträde och den officiella versionen är att det beror på att villan finns i  ett mangroveträsk och tidvattnet kan orsaka livsfara. Många är ändå de som försöker ta sig dit för att fotografera. Den här gången var jag inte ända dit, men man vet aldrig, nästa gång kanske jag ska försöka få mig en titt, i alla fall på lite avstånd. (Med andra ord är bilderna på villan lånade på nätet)

Och återigen, visst är det skönt att det bevarats vissa delar och att det inte byggts restauranger och nöjesparker på alla omkringliggande öar. Tanken är att det så småningom ska bli fler ö-rapporter, det finns ju ytterligare några som inväntar mitt besök...

Huset som Gud glömde?

Det finns som bekant inte bara nya stora, höga och flashiga byggnader i Singapore. Det finns en hel del gammalt kvar också. Mycket av det gamla bevarade kan man förstå varför det finns kvar. Det är ofta väldigt vackra byggnader som K-märkts så att många ska kunna njuta av dem. Men frågan är varför man har sparat en byggnad mitt bland alla nya höga hus och shoppingkomplex, mitt i centrum vid Orchard Road, på en stor tomt vars värde uppskattas till mer än 400 miljoner SGD.

Så är det i alla fall. Mitt i smeten, helt insynsskyddad på en jättetomt, finns villan från 1930-talet som byggdes av en mycket framstående arkitekt och beboddes av en förmögen man vid namn Chee Guan Chiang, och således har gett villan dess namn "Chee Guan Chiang House".  Numer ägs huset av Lee Tat Development, ett fastighetsföretag, som 2008 stängde till den enda vägen man kunde ta sig intill huset för att titta på det. Dessutom finns tillträde förbjudet-skyltar som även upplyser om att den som trotsar förbudet kommer att straffas. Det enda sätt man på laglig väg kan få sig en titt är uppifrån något av de omkringliggande husen.

Naturligtvis omges detta hus av diverse myter och det anses även vara hemsökt. Från början var det tre byggnader på tomten men idag finns bara två kvar. Den tredje brann ner och det ska ha varit "Catherine" som på det viset begick självmord och brände sig själv till döds. Hennes ande ska finnas kvar och det hörs röster, samt nattetid doftar det av matlagning från köket.

Om man googlar på huset får man massor av napp med berättelser av människor som beslutat sig för att undersöka hur det ligger till och tagit sig in på tomten för att undersöka det hela. Jag lyckades doks inte hitta någon som löst mysteriet vad det beror på att det inte händer något med denna värdefulla mark, varför det inte byggs fler bostäder på tomten. Och vem vet, det kanske är "Catherine" som stoppar det hela...

Skugga

Axel Ragnerfeldt, Nobelpristagare i litteratur och en högt prisad arbetarförfattare, är en av huvudpersonerna i Karin Alvtegens ”Saknad". Han är mannen som har haft allt: ära, berömmelse, framgång, respekt och en familj som stöttat honom, eller?

Då en gammal och ensam dam utan några släktingar eller vänner avlider rullas en mörk historia så sakteligen upp. En historia där familjen Ragnerfeldt visar sig ha många dolda hemligheter av en sådan art att inte ens sonen, Jan-Eric som åker landet runt för att hålla föredrag om sin fars författarskap, har en aning om dem.

Här finns många moraliska frågeställningar, och man kan verkligen fundera över hur långt en människa är beredd att gå för ära och berömmelse eller för att rädda sig själv och sitt rykte.

Det här är inte någon deckare och jag vet inte heller om jag skulle vilja kalla den kriminalroman, trots att boken utsågs till bästa kriminalroman i Danmark 2008, utan om den absolut måste in i ett fack väljer jag nog enbart ”roman”.

Det är helt klart en bladvändare som går fort att läsa och trots att den har ett antal år på nacken så är den väl värd att letas reda på för att läsas.