Julmarknad i Mariebergsskogen

Av vissa förklarliga anledningar så var det ett antal år sedan jag besökte en hederlig julmarknad men i år tyckte vi att det var dags. Nu är vi ju på hemmaplan och allt är "som vanligt" igen. Sagt och gjort, på julmarknad skulle vi gå! En av de återkommande julmarknaderna är den i Mariebergsskogen. En park som idag innehåller ett antal olika naturupplevelser, motionsspår samt ett antal gamla byggnader. En perfekt plats för en julmarknad. Nu var det inte bara vi som tänkt tanken utan en stor del av Karlstads befolkning verkade ha fått samma ljusa idé så det tog sin lilla tid innan alla tagit sig in genom grindarna.

Det är i och för sig i många fall bra att vi går mot ett kontantlöst samhälle, men just i det här fallet, med krånglande kortautomater och swischande som inte förberetts i kön utan görs väl framme vid luckan, då kan det ta tid, och det gjorde det!

Väl innanför grindarna så var det så där som julmarknader är mest, det säljs allt och lite till. Lite som en vanlig hederlig marknad med korvar, ost, strumpor, mössor, trasor, godis och en massa annat man liksom har svårt att leva utan.

Nu finns det ju faktiskt julsaker också, annars vore det ju ingen julmarknad. Det vill säga julkransar och små tomtar och annat smått och gott. Naturligtvis kan barnen besöka tomten också. Nu tyckte vi väl kanske inte vi behövde prata med tomten så vi struntade i den kön och vandrade vidare. Det var inte bara till tomten det var kö, det var även lite väntetid för den som ville ha något ätbart i form av korv eller hamburgare.

Ville man däremot ha en hederlig kolbulle så var kön kortare. En kolbulle är gjort på en smet av vatten och mjöl som hälls över små saltade fläskbitar och steks över öppen eld och här såldes som "Värmländska kolbullar". Om de skiljer sig från kolbullar från andra ställen i vårt avlånga land ska jag låta vara osagt, men kanske är det så.

Hur som helst så var det ett trevligt besök även om det alltid blir mer julstämning och myskänsla om det finns lite snö på marken, men den kommer väl den också...

Saint-Paul de Vence

En av byarna i bergen på franska rivieran är den kända konstnärsbyn Saint Paul de Vence. Att den är känd som konstnärsby beror troligen på att det var här kända konstnärer gömde sig under andra världskriget då Frankrike ockuperades. Jag läste någonstans att om inte det varit för alla kända konstnärer som hittat hit så skulle inte den här byn varit något speciellt jämfört med övriga byar i bergen.

Om det nu stämmer så kan jag säga att det är nog tur att de kom hit då, för visst känns den lite speciell. Runt själva kärnan ringlar sig en mur och innanför den finns det gott om vindlande smala kullerstensbelagda vägar. Här fanns 2010 cirka 3500 invånare och något säger mig att de under högsäsong får trängas med rätt många fler turister som kommer för att besöka deras mysiga by.

Redan innan man kommer innanför muren så samlas de boulesugna för att inta planen som ligger precis framför en restaurang där man kan inta en måltid eller lite kaffe och samtidigt som man beundrar de skickliga boulespelarna. Och visst kan man fascineras över hur de beter sig för att få det där klotet att hamna precis där de vill, det ser så lätt ut, men så himla enkelt är det ju inte om man säger så...

Efter att studerat dessa precisionskast ett tag var det dags att kliva innanför murarna. Vi var här i november och det var inte speciellt mycket turister så vi behövde absolut inte trängas trots att gränderna verkligen är smala. Här trängs konstgallerier, cafeer, restauranger och små butiker och jag kan tänka mig att det kan bli lite trångt under högsäsong.

Från kyrkogården som agerar viloplats för en del kända konstnärer, bland annat Chagall har man en vidunderlig utsikt över bergen.

Det är lätt att förstå att den här byn lockat många. Att vakna här och sätta sig på verandan för att inta sin frukost med den här utsikten måste vara helt fantastiskt.

Saint Paul de Vence är även en plats där många kändisar har haft eller har sommarhus. Bland annat så hade Roger Moore ett hus här men vilket hus det var, eller om man kan se det över huvudtaget, vet jag inte, men visst finns det stora hus som man kan se uppe från själva stadskärnan.

Att avsluta vår rundtur i bergen med ett glas rosé och njuta av utsikten var helt fantastiskt och jag kan absolut tänka mig att komma tillbaka hit för tid att utforska den mysiga byn mer ordentligt.

En biltur i franska bergen

Under novembers vistelse i Cannes så passade vi på att hyra bil en dag för att utforska de omkringliggande omgivningarna uppe i bergen. Här finns gott om mysiga små byar med medeltida stadskärnor, vackra trånga kullerstensbelagda gränder och murar precis som det ska vara. Vi fick tips om en bra rutt vi skulle kunna roa oss med under en dag så försedda med en liten söt hyrbil, passande för trånga vindlande bergsvägar och en karta med markerade stopp, gav vi oss iväg.

Det blev en resa med många smala mysiga bergsvägar med hisnande vackra vyer och ett antal stopp efter vägen.

Första stoppet blev i parfymstaden Grasse, 15 km från Cannes. Här har det sedan slutet av 1700-talet tillverkats parfymer och man kan besöka parfymmuseer och fabriker, få gratis guidade turer och till och med tillverka sin egen parfym.

Nu är väl inte jag någon stor "parfymkonsument", men jag har läst mig till att det finns i alla fall tre märken som tillverkas i Grasse: Fragonard, Molinard och Galimard. Inget sa mig speciellt mycket, närmare bestämt ingenting, men nu passade jag i alla fall på och fick med mig en doft hem som till och med jag tyckte om. Jag är ju liiite kinkig på den fronten. Jag är en sådan där som väldigt gärna vill ha en god parfym och passar på att testa på flygplatser och det slutar alltid med att jag hittar någon sötsliskig variant som får mig att må illa efteråt, men nu tror jag att jag äntligen hittat något som duger åt mig.

Nästa stopp blev den lilla söta byn Chateauneuf de Cannes för att stilla ett visst uppblossat koffeinbehov. Här blev vi varse en speciell parkeringsmodell a la France och konstaterade att det var en himla tur att vi hade semester. Ägaren till bilen kom i och för sig rätt snart för hon hade ju bara varit och köpt lite bröd, och då är det säkert ursäktat, för vad vore livet utan bröd?

Sedan blev det mer fantastiska vyer och vindlande vägar innan vi så småningom kom fram till den fantastiska  konstärsbyn St-Paul de Vence. Den var så mysig så den förtjänar ett alldeles eget inlägg...

Ekorrhjul och glögg

"Long time, no see..." - igen! Jisses vad tiden rinner iväg! Jag har precis konstaterat att november är slut, vilket i och för sig absolut inte gör någonting men frågan är var tiden tar vägen.

Jag har ju plötsligt, hastigt och lustigt, börjat jobba vilket i ärlighetens namn är ett tag sedan det hände senast. I alla fall "på regelbunden basis" och plötsligt kommer jag ihåg hur man känner sig när man masat sig ur sängen sådär okristligt tidigt hela veckan och mötts av det där kompakta mörkret utanför fönstret efter att ha vickat på persiennerna. Den känslan är inte sådär väldigt mysig, men det är väl bara att inse, nu är vi tillbaka och jag ska försöka rätta in mig i ledet och skutta omkring i ekorrhjulet i alla fall i några år framöver, eller...?

För första gången på många år är vi på plats lagom till det är dags att ta fram ljusstakar, stjärnor och andra adventiga saker. Så den här helgen ska vi kontrollera vad som finns och framför allt vad som fungerar. Ni vet den där känslan när man plötsligt kommer ihåg att man ställde in alla ljusstakar i januari med tanken att "jag kommer ihåg att lamporna var trasiga", för vem kommer ihåg det ett år senare? Inte jag i alla fall! med andra ord så är helgens mission utstakad.

Nu är det ju inte bara ljus som ska fram. Vi måste ju se till att vi har glögg också. Lite glögg och pepparkakor hör väl liksom till advent. Nu såg jag att årets glögg har smak av mango och det känns sådär, jag tycker nog ändå att glögg ska smaka glögg, så det så. Visste ni förresten att vi i Sverige dricker närmare sju miljoner flaskor glögg per år? Frågan är om det är så gott... Uppgiften har jag hittat på juligen.se och oavsett om siffran stämmer eller ej så är det väldigt mycket glögg som vi tömmer i oss varje år.

Som sagt, dags att göra ett djupdyk i kartongerna där ljusstakar, tomtar, glitter och kulor är nedstoppat lite lagom huller om buller för att se vad som kan vara värt att plocka upp för att lysa upp tillvaron fram till jul.

Lite novemberbilder från Cannes

Åter hemkomna till novembermörkret där vi möttes av isiga vindar och nederbörd som förtvivlat försöker likna snö, men som lika snabbt som den landat på marken övergår i någon slags grå sörja. Det är väl bara att inse att det är november, och det är precis så här november brukar vara... Jag hävdar fortfarande att just november är en av de där två stora plumparna han däruppe gjorde då han skapade världen (den andra är fästingen), den fyller liksom ingen som helst funktion... Men nu ska jag inte klaga, vi fick två härliga novemberveckor i Cannes och för att förgylla er murriga novembertillvaro ska jag dela med mig av några bilder från dessa veckor.

Vi har pysslat med lite diverse och fixat lite i lägenheten, i övrigt mest skrotat omkring och haft det jättebra. En riktigt lyxig tillvaro med andra ord.

I vanlig ordning blev det naturligtvis mycket god mat och dryck, vilket är halva nöjet med tillvaron där på franska rivieran. Att bara driva omkring och tillbringa ett antal timmar på någon restaurang efter stranden och njuta av såväl sol som god mat är aldrig fel. Och i just det fallet är det ju väldigt mysigt att ta seden dit man kommer, det vill säga att äta i flera timmar.

Ett antal njutbara morgonpromenader utefter stranden blev det också. Helt underbart! Det var inte sådär väldans varmt tidigt på morgonen innan solen kom fram ordentligt, men trots det så fanns det några tappra själar som var nere och tog sitt morgondopp. Nu tillhörde inte jag de som badade, riktigt så varmt kändes det väl kanske inte, men heller inte helt avskräckande.

Att dessutom vår favoritpub sände fotbollsmatchen mot Italien och att vi lämnade puben gladare är alla italienare (och alla andra som av någon outgrundlig anledning höll på Italien), gjorde ju inte saken sämre.

Förutom allt pysslande och skrotande så blev det även ett par utflykter, men mer om dessa kommer. Just nu blir det bara ytterligare ett par aptitretare så här en dag i november...

Tjejhelg med skratt och Lerin, och på väg söderut igen

En härlig helg går mot sitt slut och visst är det skönt att kunna konstatera att det, trots gråväder och regn, har varit en kanonhelg. Att umgås med ett underbart tjejgäng med kamrater man känt i en himla massa år innebär att det blir mycket motionerande av skrattmuskler, och det är något som känns väldigt bra när novembermörkret börjar omsluta oss.

Det har varit en helg som inneburit en hel del såväl bubbel som babbel, stand up-show med Claes Malmberg (ytterligare motionerande av skrattmuskler), en spa-dag samt ett besök på Lerin-museet, och trevligt restaurangbesök. Jodå, allt det där lyckades vi med i lilla Karlstad.

Lerin-museet innebär alltid en trevlig upplevelse och trots att jag varit där flera gånger tidigare så finns det alltid något nytt att upptäcka. Många läckra tavlor finns det! En av de läckraste är nog i alla fall den stora bokhyllan och jag kan inte låta bli att fundera över hur man över huvud taget kan komma på iden att måla en massa pärmar, tidskriftshållare och böcker som inte ens är vackra och lyckas få det till en fantastisk tavla.

Jag är också helt övertygad om att om jag skulle spika ihop en massa träbitar och sätta teckningar i hålen så skulle det troligen inte se speciellt vackert ut, men för vissa bara fungerar det...

Som sagt, en fantastiskt härlig och kul helg, men nu får det vara bra med novembermörker ett tag, nu blir det en ny tur till Cannes, om inte annat för att kunna jämföra novembervädret ;)

Vänd dig inte om

"Vänd dig om" är en bok av Tove Alsterdal som handlar om Eva som blir oskyldigt misstänkt på mord på sin före detta man Svante, som knivhuggs till döds en kväll på sin väg hem från affären. Det finns bara en person som skulle kunna rentvå henne, en utländsk kvinna som satt och tiggde utanför affären och som måste ha bevittnat det hela, men frågan är om Eva ska lyckas hitta henne i tid. För att få hjälp i sitt sökande kontaktar hon sin son som hon inte har haft kontakt med på väldigt länge och som dessutom kanske har sina sympatier på exmakens sida.

Parallellt med detta hittar några pojkar benrester i närheten av mordplatsen som visar sig kunna spåras till Beckomberga, det nedlagda mentalsjukhuset. Frågan är om det finns kopplingar och vad som en gång utspelats innanför de stängda dörrarna innan det lades ned och vilka hemligheter som gömmer sig där...

Det låter som en lovande intrig och här finns inlägg i samhällsdebatten då det gäller såväl mentalsjukvård som flyktingpolitik, men tyvärr måste jag erkänna att jag blev aldrig riktigt fast. Jag tyckte boken var rörig och jag kom aldrig nära någon av karaktärerna.

Med andra ord är det ingen bok jag skulle rekommendera, men eftersom Tove Alsterdal har skrivit fler böcker kanske jag kommer att ge henne ytterligare en chans, man vet ju aldrig.