Nyttiga rötter och frön

Det här med örter och hälsa är rätt intressant, speciellt med tanke på att vi bevisligen knaprar i oss mer piller än någonsin, och frågan är hur mycket piller som egentligen går att byta ur mot sådant som finns att hämta direkt från naturen. Efter att ha tillbringat en förmiddag med "Traditionell Indonesisk läkekonst" så ploppar det absolut upp en hel del tankar kring det här.

Vi var ett gäng som lyssnade på kvinnan som pratade om allehanda rötter, blad och frön som kan hjälpa kroppen med både det ena och det andra. Det finns väldigt mycket som tydligen ska vara fantastiskt bra, en del nytt men även en hel del som jag i och för sig redan visste, men det gör ju inget att få höra det igen då och då.

Något som vi i västvärlden har upptäckt på allvar under de senaste åren är ju ingefäran. En liten rot som har så mycket bra i sig så vi borde gå omkring och tugga på den hela tiden! Nu är det ju inte så, att ingefära bara är en ingefära. Det finns massor av olika arter av den, inte bara den där "gamla vanliga" som finns i grönsaksdiskarna på Ica och Konsum, nej det finns gammal och färsk, stor och liten, röd och gul...

Och den gula, Turmeric, är mycket speciell. Ur hälsoaspekt ska den vara helt enorm. Den ska bland annat höja immunförsvaret rejält, så att få i sig en daglig dos av denna rot skulle kunna hålla oss friska och det kanske kan vara ett bra tips då influensatiderna närmar sig med stormsteg.

Det finns något som heter "Jamu-juice" som bygger på just Turmeric och som är fantastiskt nyttig! Man kan blanda i olika ingridienser och om ni är intresserade av vad, och hur man gör, så sök på nätet där finns massor med bra tips och idéer, så att jag skulle ta upp det känns bara onödigt, det är så många andra som gjort före mig!

Om ni får för er att testa den, tänk då på att den är väldigt gul - och då menar jag väldigt gul! Det gula färgämnet är så starkt så det krävs nästan att den får en egen skärbräda och en egen mixer om man inte kan tänka sig att ha en gul nyans på det mesta (plasthandskar är heller ingen dum idé). Den finns ju som krydda också, och att den fått det svenska namnet "gurkmeja" känns lite svårt att förstå. Om jag lyckas komma på hur det gick till så återkommer jag i det ärendet!

Inte nog med att vi denna förmiddag fick testa Jamu-juice och göra te på diverse olika örter och kryddor, vi fick även göra en ansiktskräm. Krämen gjordes på rismjöl, gurkmeja, nejlika, kanel och fänkål (prata om att gå runt och lukta jul!) som sedan blandades med vatten. Jag gjorde den och den står här hemma i en burk, om jag testade? Nej, det är inte gjort än, jag är ju lite rädd att den gula färgen ska ta över även där (och i det här landet kan det ju vara lite svårt att avgöra om de som använt den fått en gul nyans i ansiktet eller ej...).

Däremot har jag dagligen gjort ett te på olika örter, vilket är väldigt uppfriskande. Så om jag har ett dagligt intag av eget gjort örtte plus en daglig dos av jamu-juice borde jag kunna hålla jag frisk och kanske till och med stå emot förkylningshotet när jag åker till Sverige över jul.

Tro nu inte att jag har inte gått och blivit någon slags "häslopredikant", det ligger liksom inte för mig. Och jag stoppar absolut i mig saker som inte är ett dugg nyttiga för kroppen, men det ena behöver ju inte utesluta det andra... Sedan vet ju jag också att det kanske inte håller så länge, men det kan ju vara värt ett försök! Och efter intaget av det nyttiga örteet kan det ju inte skada med en liiiten kopp kaffe!

Tracks

Jag hade aldrig hört talas om filmen "Tracks" som uppenbarligen hade premiär under året, än mindre om boken som filmen bygger på. Jag fick tipset av ena dottern och efter att ha läst den kan jag bara säga att det var ett fantastiskt bra tips!

Boken är skriven av "the Camel Lady", det vill säga Robyn Davidson, en kvinna som 27 år gammal vandrade genom den Australiensiska öknen, från Alice Springs till den Indiska oceanen med fyra kameler och en hund som enda sällskap.

Första delen av boken handlar om hur hon under två år befinner sig i Alice Springs för att försöka lära sig förstå hur kameler fungerar, och hur hon till slut efter oerhört mycket slit, och kanske mot alla odds, lär sig hantera dem och kan bege sig ut på sin dryga 270 mil långa ökenvandring.

Innan Robyn ger sig av träffar hon av en slump fotografen Rick Smolan som arbetar för National Geographic och han kommer med iden om att låta tidningen sponsra hennes vandring mot att han ska få skriva artikeln om den samma.

Efter viss tvekan accepterar Robyn eftersom hon behöver pengarna. Ett beslut som hon, egentligen mot bättre vetande, flera gånger ångrar då hon vill vara ifred och inte alls vill att någon ska uppmärksamma henne över huvudtaget.

Det här är en bok som förutom själva vandringen även behandlar ämnen som jämlikhet, rasism och vänskap, inte minst vänskapen mellan en människa och hennes djur. Som sagt, en fantastisk bok, men jag är inte helt övertygad om att jag vill se filmen, jag tror jag nöjer mig med mina egna bilder av vandringen, men man ska aldrig säga aldrig...

"The two important things I did learn were that you are as powerful and strong as you allow yourself to be, and that the most difficult part of an endeavor is taking the first step, making the first decision."
(Robyn Davidson)

Wishing Spheres Projekt

Det är inte bara julen som har börjat hörsammas här utan även det kommande nyåret gör sig påmint minsann. Och nu är det ju inte vilket nyår som helst som närmar sig, utan nästa år fyller Singapore 50 år! Jag skulle gissa att det kan komma att firas rätt rejält.

Inför detta magiska datum har det utplacerats ett antal "önske-stationer" bestående av ballonger som man kan skriva en hälsning på och önska något inför det kommande året.

Ballongerna som är 25 000 till antalet kommer efterhand att placeras ut i vattnet vid Marina Bay och där ska de få vara kvar som en installation och bilda "a Bay of hope and light" tills de tas bort under de första två veckorna i januari.

Det som överraskade - och gladde - mig var att det faktiskt finns ett miljötänk kring det hela i form av att man ska ta reda på ballongerna efteråt och lämna dem till någon slags återvinning. För att vara i Singapore känns det verkligen som ett stort steg framåt, det är ju lite si och så med återvinningen här annars.

En av alla önskestationer finns i Marina Bay-området, utanför teatrarna på Esplanade och här kan man alltså hugga en penna och skriva sin hälsning bland alla andra.

En önskestation kan man naturligtvis inte bara lämna sådär hur som helst, så det blev en liten hälsning från mig också.

Om jag önskade något? Klart jag gjorde, men det vet ni väl, att önskningar ska man ju aldrig berätta för någon...

Dags att byta yrke?

Att välja yrke är ju inte alltid så enkelt. Det finns ju så mycket att välja på, men efter att ha kollat in väderprognosen några dagar kan man ju fundera över om inte att vara meteorolog i Singapore skulle vara ett rätt behagligt yrkesval.

Fast det är klart, när det gäller prognosen för onsdag har de ju fått tänka till lite, det blir ju faktiskt kallare då...

Sedan finns det ju vissa yrken i det här landet som jag inte skulle vilja ha, typ fönsterputsare eller någon annan variant av högt uppsatt arbete som att putsa det durian-liknande taket på teaterbyggnaderna, eller vad det nu var som försiggick högt där uppe.

Nej, även om jag inte lider av svindel så finns det ju gränser...

...frågan är om inte det där med meteorolog är att föredra...

Juletider?

Jag är inte mentalt förberedd för julen än! Möjligen en liten kula här och där, eller lite ljus på sina ställen kan väl vara ok bara för att få en mjukstart på det hela, men inte då! Nu har jag landat i värmen, bland blommor och blader, kokospalmer och andra exotiska växter - och julen!!

Inte nog med att det är julgranar överallt det strömmar julmusik ur högtalarna i affärerna också men som sagt, jag är inte klar för julen än!!

Här är det ju mer eller mindre (mest mer!) hysteriskt det där med jul, och jag kommer säkert att berika er tillvaro med fler rena julinlägg med div julesaker och annat som har med denna högtid att göra. Men just det här inlägget är en liten mjukstart på det hela bara för att jag måste dela med mig lite av den julchock som infann sig efter min första "nu-är-jag-här-igen-promenad" då jag fick min beskärda del av julgranar blandat med palmer och andra gröna växter.

Nåja, min promenad innebar faktiskt lite annat också då jag drog mig undan från de värsta julstråken och begav mig mot gamla kända fotomotiv.

Och visst finns det gråskalor här också, skillnaden är väl att när ovädret väl brutit ut varar det inte så länge och sedan kommer solen och det är lika varmt igen...

Det där med att flyga...

Jag tycker inte om att flyga! Jag vet att det statistiskt sett är säkrare än att åka bil, jag vet att det är en mikroskopisk risk att det ska hända något, men den finns ju, eller hur?

När vi gjorde vår första resa till Singapore "för att kolla in läget" innebar det mitt livs första långresa med flyg. Jag som aldrig varit utanför Europas gränser och som tyckte det där med att flyga var sådär. Den resan var naturligtvis lite extra pirrig, jag skulle ju ändå spendera 12 timmar i luften. resan gick bra och det kändes ok. Nu sitter jag här dryga 20-talet långresor senare den som tror att jag skulle ha vant mig vid det hela och tycka det går bättre och bättre har helt fel!

På något vis blir det istället svårare och svårare, och det där med att lyfta är värst! Är det dessutom ett av de där mastodontstora planen kan jag aldrig låta bli att fundera över hur i himlens namn piloten ska få upp det i luften varje gång som motorerna börjar rusa och farten ökar. När det sedan väl lättar från marken så känner jag hela tiden hur det plötsligt kommer att vända nosen nedåt istället för uppåt. Om man dessutom har sett ett antal av alla dessa filmer som handlar om flygplanskatastrofer så vet man ju att planet kan tappa motorerna, så det gäller att verkligen lyssna efter konstiga ljud!

Eftersom jag innan avgång försökt få en skymt av piloten och försäkrat mig om att han inte ser ut att vara självmordsbenägen, så känns det ändå rätt ok när skylten med säkerhetsbältet slocknar och flygvärdinnorna börjar servera den dryck jag så väl behöver på de här flygningarna. Då inträffar det som absolut inte ska inträffa i min värld - den nyss nämnda skylten tänds igen, piloten upplyser på knagglig engelska om att det kommer att bli "a little bumpy", flygvärdinnorna upphör med serveringen och spänner fast sig igen och det där med "a little bumpy" är minst sagt ett understatement. En lång bumpig timme senare kommer serveringen igång igen och jag kan äntligen slappna av.

Som tur är händer inte det här varje gång, men på en 12 timmars resa händer det ändå alltför ofta i min värld. Annars är det rätt ok när planet äntligen planat ut och håller sig där uppe och man nästan glömmer bort att man befinner sig i ett flygplan. Naturligtvis gäller det om man bortser från att man oftast sitter helt inklämd och ska försöka sova halvsittandes i en rätt obekväm flygplansstol intrasslad i en filt och med en kudde bakom huvudet som har en tendens att hela tiden halka ner bakom ryggen.

Nu ska jag inte gnälla alls (bortsett från den där bumpiga timmen), för min senaste resa hit var med ett flyg som var väldigt glest besatt, vilket innebar att jag hade tre stolar alldeles för mig själv och om man som jag inte är sådär förtvivlat lång innebär det att jag i princip kan sträcka ut mig utan att sticka ut benen i gången. Detta betydde att jag sov gott(!) så gott som hela resan över och det var jätteskönt! Fast med facit i hand förstår jag nu att det finns en mening med att sätena är obekväma och att man ska sova dåligt. I och med att jag sov gott var min kropp fortfarande helt inställd på svensk tid och det är inte så bra med tanke på att vi här är sju timmar före... Det är inte så enkelt att försöka få kroppen att förstå att det är sängdags nån gång på eftermiddagen, men snart så är jag där den här gången också...

Hur som helst, när jag väl hjälpt piloten att landa planet genom att bromsa ordentligt med båda fötterna kunde jag bara konstatera ytterligare en gång att det där med att flyga går inte lättare med tiden, men lite får man ju offra...

I´m back!

Sådärja, så var jag tillbaka och allt är som vanligt igen! Eller ja, sådär vanligt som det är när jag befinner mig i den här tidzonen, i det här hemmet, här på andra sidan, eller åtminstone väldigt långt åt sydost.

Jag måste ju tillstå att oavsett hur trött man kan bli på den här fuktiga luften, så var det underart när den där 30-gradiga fuktridån slog emot mig när jag klev ut från terminalbyggnaden. För att inte prata på den härliga känslan att få komma hem och slita av sig strumpor, tröja och långbyxor för att hoppa i kortbyxor och linne innan det blev lite kall "välkommen-hem-dryck" på balkongen.

Jag är fullt medveten om att jag längtade till den klara svenska höstluften, men jag kommer också ihåg att jag bad någon påminna mig om att jag gjorde det när det väl blev november och mörkret sänkte sig över Sverige... I år sänkte sig verkligen mörkret över Sverige och jag blev verkligen varse hur hösten inte är sådär mysig hela tiden. Det känns som om jag fick en lagom del av mysigheten, och det känns rätt bra att vara tillbaka till värmen och fukten. Jag tror jag ska kunna stå ut med den i en månad!

Nu ska jag väl erkänna att man har en tendens att glömma det som inte är så bra när man är borta, oavsett vilket håll det handlar om. Till exempel må jag väl erkänna att jag kanske hade glömt litegrann det här med att Singapore är en enda stor byggarbetsplats. Nu har den krupit väldigt nära måste jag säga, rent utav onödigt nära, vilket innebär att det byggs på granntomten. Och när det byggs här byggs det högljutt och länge! Inga 7-16 tider här inte... Nej, det blir liksom aldrig tyst... Om man dessutom har en tvättstuga som är öppen så kan jag berätta att det blir en hel del, eller närmare bestämt väldigt mycket, smuts av ett dylikt bygge!

Jag antar att ni förstår att jag är tvungen att ta det lite negativa först så att ni inte ska tro att jag bara njuter utan även lider lite. Sedan kan jag naturligtvis inte undvika att nämna att det var väldigt mysigt att ta en igenkännande härlig promenad utmed floden och att avsluta den med ett glas uppfriskande iste på nåt fik efter vägen.

Och ja, det är härligt med värme i november och nej, jag lider inte så mycket utan jag tror att jag ska klara den här månaden rätt bra...