fredag 2 oktober 2015

Många djur har det varit...

Jag antar att vår familj är en av många där det har passerat ett antal djur genom åren. Det som började med de där små djuren i bur eller innanför glas växte med åren till att bli större och större fyrfota familjemedlemmar.

Det hela började med guldfiskarna som simmade runt runt i sina skålar ända tills den dagen de började simma ryggsim och det var slut på guldfiskperioden. Lika bra var väl det, för så himla roliga var de väl inte! Då var det dags för burdjur och det började med kanin. En dvärgvädur som fick namnet Pelle av sin lilla lyckliga matte. Han roade sig med att tugga av sladdar under sina utflykter på köksgolvet och var väl inte sådär fantastiskt social, men det var ett djur och alla var lyckliga. Men säg den lycka som varar för evigt, en morgon var lilla Pelle oroväckande stilla i sin bur och han skulle inte komma att röra på sig mer, så då var det dags för nästa fyrbenta varelse, vilket blev i form av marsvin.

Faktum är att jag måste säga att de var betydligt mer sociala än vad kaninen var, men att höra dessa enorma höga kärleksförklaringar varje gång man öppnade kylskåpet var väl sådär lagom kul i längden...

Förutom dessa varelser har det även passerat katter och hundar i familjen, och ja, jag har tyckt det varit mysigt med alla djur för egen del också. och ja, jag har bistått med skötsel, burstädning, matning, promenader och allt annat som hör till då man är djurägare, och jag har gladeligen hjälpt till. So far so good...

Men när yngsta dottern tog steget fullt ut och skaffade häst, då var det slut på assistansen. Där tog mammans vilja att hjälpa till slut. Eller i och för sig kanske viljan hade funnits bara de där varelserna inte varit så stora... Men andra ord är kanske inte hästar riktigt min grej, i alla fall inte sådär jättemycket!

Nu handlar det inte om de där jättestora hästarna, utan om de där lite mindre islandshästarna och de är jättesöta, och till och med jag har ridit kontinuerligt under några terminer och tyckte det var väldigt kul. men att från det ta steget till att ta hand om en sådan, där går gränsen.

Hur som helst så är det nu rätt många år sedan det hela startade och hon håller fortfarande på, så det som började med en liten orange varelse i en glasskål utvecklades till att numer vara betydligt större och fyrbenta. För egen del måste jag tillstå att jag ibland kan sakna en hund, något jag är uppväxt med och vi har haft i många år, men jag får väl inse att jag inte ska ha hund i nuläget. Med tanke på allt flängande ska jag inte ha något djur över huvud taget, inte ens en vandrande pinne...

Dessutom ska jag passa på att göra reklam. Dottern driver numer sin egen ridshopbutik utanför Norrtälje, så ni som söker något i hästväg och befinner er i Stockholmstrakten, passa gärna på och gör ett besök i hennes butik
 Grim Ridshop.

20 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Nu är vi "djurlösa" och kommer att så förbli. Men visst kan jag ändå sakna en liten hund. Det är inte så många månader sen som min lille Santos lämnade oss, och det var tufft. Jag gillar din blogg och ska läsa lite bakåt i den. Trevlig helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är alltid tufft när djuren försvinner, och det blir så vansinnigt tomt. Och som sagt, att ha hund är något jag kan sakna väldigt ofta, men förnuftet säger mig att vi inte ska ha någon ny - i alla fall inte just nu...

      Radera
  2. Har man bara gott om tid så är djur i familjen något som förgyller tillvaron.
    Under mina Uppsalaår så var tölt med Islandshäst en fritidsaktivitet jag ofta ägnade mig åt. Numera spelar jag bara på hästar. Jag kan väl säga som så att töltandet gav mera tillbaka, men var sak har sin tid.
    Lohärad känner jag igen från åren jag jobbade i Norrtälje i slutet på 70-talet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att rida islandshäst är mysigt - till och med jag tycker ju det och det vill inte säga lite ;) Och visst är djur något som förgyller tillvaron (i alla fall de flesta varianter)

      Radera
  3. Haha! Känner igen det där med tjutande marsvin! Jag kan inte ens gå förbi buren utan att dom skriker hej vilt. Börjar tröttna rejält på dom små live faktiskt. Dottern verkar också ha tröttnat. Dom stackarna blir aldrig utsläppta eller gosade med längre. Jag förbarmar mig och ger dom mat och rengör bur. Har senast i morse kollat med en väninna om hon är intresserad av att adoptera dom. Hennes dotter har nämligen 2 av våra marsvins syskon (dom hade 4 men 2 dog). Hoppas, hoppas! Jag nöjer mig med två nymfkakaduor och så vår vita herdehund faktiskt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Två pippifåglar och hunden tycker jag låter som alldeles tillräckligt med djur, så hoppas någon vill förbarma sig över marsvinen. Det är nog tyvärr rätt lätt att tröttna på de där burdjuren, men de är inte lätta att glömma bort, de gör sig ju rätt tydligt påminda om man säger så...

      Radera
  4. Måste säga att det här inlägget är ett av det roligaste jag läst på bra mycket länge. Skrattade hela vägen. Ditt ordval var liksom så himla - errmmmhhhhh - passande och annorlunda att jag njöt av varje ord.

    Å japp, jag kollade dotterns hemsida. Riktigt snygg är den, även om risken att jag esöker den är väldigt liten. Har ungefär samma känslor för hästar och anddra djur som du;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu tycker jag ju egentligen rätt bra om djur, kanske inte just guldfiskar och vandrande pinnar då, men annars... och sen får de gärna vara lite mindre än hästar...

      Radera
  5. Jag älskade djur när jag växte upp. Först hade vi fiskar, sedan marsvin och sedan kaniner. Marsvinen var trevliga men kaninerna var ganska trista. Sedan skaffade jag råttor (tamråttor -INTE ökenråttor). Detta blev mitt absoluta favoritdjur och jag har sammanlagt haft 10 stycken. Sååå underbara och personliga och smarta. De lekte vilt i hela lägenheten, men satt också snällt hos mig i TV-soffan och kunde även sitta på axeln om vi gick ut. Bästa husdjuret! :) Sedan har jag ridit också. Hästar är underbara!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Råttor har jag faktiskt inte haft men jag har hört fler som säger att de är väldigt trevliga och personliga. Fast om jag skulle välja så blir det nog hund före råttan.

      Radera
  6. Vi ska påbörja vår karriär 9/10 med en katt. Ja, hästarna förstås. Det är lite besvärligt med djur hemma och ofta blir det mamma som får sköta alltihop, men nog fyller djuren en stor funktion för barnen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så! och jag tror nog att om man har möjlighet så är katt ett bättre alternativ än något "burdjur".

      Radera
  7. Tack för ett välskrivet och underhållande inlägg som jag under hela läsningen funderade på hur det skulle sluta. Dessutom log jag åt igenkänningsfaktorn på flera ställen. Jag kan också sakna att ha en hund ibland. Inte när det blir höststormösregnväder. Mycket hög klass på detta blogginlägg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Bosse, kul att du uppskattade det!

      Radera
  8. Som du skriver är vi nog många familjer som under perioder haft animaliska familjemedlemmar. Vi har haft fågel, kaniner och katt.
    Katten fick vi adoptera bort i samband med flytten till Bangkok.
    Lite skönt att den tiden är förbi ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, men samtidigt kan jag ibland sakna den tiden också, kanske inte just marsvinsburarna då, men ändå...

      Radera
  9. Visst är det roligt med djur och jag föredrar hundar. Längre fram kan det kanske blir en hund.
    Hoppas det går bra för din dotter!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig, hund är något speciellt.

      Radera
  10. Den dag jag köper häst ska jag ta mig till Norrtälje och besöka Grim Ridshop. Jag lovar.

    SvaraRadera