Att vara beroende

Jag har alltid ansett mig vara en självständigt tänkande, oberoende person som kan ta hand om mig själv och inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Om jag får säga det själv, så har det väl gott rätt så bra och inte varit några större problem att leva på det viset.

I den tron levde jag ända tills jag började närma mig halvsekelgränsen i levnadsår och båda barnen flyttat hemifrån, då, när jag verkligen skulle kunna ha ett helt självständigt liv, vad händer då? Jo jag får papper på att jag är beroende!! Sedan ett halvår tillbaka har jag nämligen en singaporiansk legitimation som klart och tydligt talar om att jag är beroende, ett "Dependent´s pass". Så är det, legitimationen upplyser alla som vill titta på den hur det ligger till och eftersom jag har intagit rollen av "lyxhustru", så är jag följdaktligen beroende.

Fast vid närmare eftertanke, så kan jag tänka mig att betala det priset ett tag för att få ha det jag har nu! Ibland  får man väl svälja stoltheten...och det gör jag väldigt gärna, tids nog är allt som vanligt igen, och ekorrhjulet fortsätter snurra. Om jag tänker efter riktigt ordentligt så är det till och med ett väldigt behagligt liv, och om det är så här det är att vara "dependent", så varför inte...

Att skiljas från en bok

Att läsa sista sidan i en bok är lite som att skiljas från en vän. Dom man har "umgåtts med" under en tid bara försvinner på något underligt vis. Vissa böcker sätter naturligtvis djupare spår än andra, men oavsett bok så är det oftast lite av en tomhetskänsla när man har läst sista sidan och slår ihop pärmarna .

Visst är det härligt när man får tag i en bok där man bara måste vända blad, och se vad som händer på nästa sida! Just dessa "bladvändarböcker" har ofta en tendens - i alla fall hos mig - att vara hyfsat enkla och utan så många dubbelbottnar så man måste tänka för mycket. Alltså lite typisk sommarlitteratur, sådant som det är så skönt att koppla av med på stranden eller på balkongen när det är varmt och skönt. Eller för all del, även inomhus om det är kallt och regnigt...

Just nu lever jag ju i en värld fylld med sommar och tid att läsa, så det blir en och annan bok. Den senaste bok jag slog ihop var Camilla Läckbergs "Fyrvaktaren". Jag gillar hennes böcker, jag tycker om sättet hon skriver på, de är lite "sådär lagom". Visserligen är det kanske lite väl mycket mord och hemskheter för att vara en så liten ort som Fjällbacka, men å andra sidan så har väl det hänt tidigare i litteraturens och filmens värld. Det är väl inga böcker som sätter några djupare spår hos läsaren, men de är underhållande och typiska "bladvändare".

Innan den läste jag "Marley och jag" av John Grogan. Det var en underbart mysig bok! Egentligen hände det inte mycket alls, utan det handlar om livet med en totalt omöjlig hund. Det är tänkbart att boken blir bättre om man på något vis kan leva sig in i situationer och händelser, att man har någon slags hundrelation. Hunden Marley får diagnosen ADHD av sin husse, och det kanske är en förklaring till att jag tog till mig boken så varmt, jag var ju faktiskt beredd att ge min senaste hundrelation samma diagnos. Det är i alla fall en lättsmält och mysig bok som jag mycket väl kan tänka mig att rekommendera.

Får väl se vad nästa bok blir, det finns ju några att välja på, men som sagt, tid har jag ju och det är jättehärligt!

Shopping

I Singapore shoppar man! Ibland känns det nästan som att landet är ett enda stort shoppingcenter. Utmed den stora, mest kända shoppinggatan i Singapore, Orchard road (som för övrigt är något större än Drottninggatan i Karlstad...), verkar det finnas hur många jättekomplex som helst, och inte nog med det, det växer upp nya hela tiden.

Det värsta är att samtliga är av den storleken att det inte är någon större svårighet att gå vilse i dem, vilket gör att en liten snabb shoppingtur kan visa sig bli väldigt lång, speciellt om man inte hittar ut... Bara att åka rulltrappa upp till femte våningen, eller ner till tredje källarvåningen kan vara nog  så förvillande, eftersom rulltrapporna inte alltid verkar utgå ifrån samma ställe.

Jag skulle tro att man kan hitta det mesta i affärsväg: Armani, Chanel, Dior, Gucci, Louis Vuitton, Ralph Lauren, Prada,Yves Saint Laurent..... om man nu är ute efter någon av dessa. Om någon mot förmodan skulle drista sig till att tro att jag handlar där, så erkänner jag att det inte sker så ofta...har kanske inte hänt alls om jag tänker efter riktigt noga... Det finns ju andra affärer också! Antar att det kan vara en anledning till att jag aldrig kommer att bli tillfrågad om att göra ett program i stil med "Hollywoodfruar", att jag inte handlar på rätt ställe. Fast visst vore det käckt att komma med ett par riktigt fotriktiga paddskor av typen "Birkenstock" med märket "Prada" i silverbokstäver!?

Ibland funderar jag på hur lång tid det skulle ta att arbeta sig igenom samtliga affärer i samtliga shoppingcenter på Orchard Road. Det kommer nog inte att hända, men ändå... Sedan är det ju faktiskt så, att Singapore består av lite mer än just den gatan, men oavsett var man tar vägen, om det inte finns något annat, så nog finns det ett shoppingcenter!

Livet i en bubbla

Att bo i Singapore är litegrann som att leva i en bubbla! Första gången jag träffade vår hyresvärd så sa han "to live in Singapore is a bit like the movie Truman show", och den liknelsen var väldigt bra. (för er som inte sett filmen kan jag berätta att det handlar om en man som har fötts in i en såpopera, och allt han gör är redan regisserat och klart. Han är fullt kontrollerad och världen utanför existerar inte, utan hela hans tillvaro är en bubbelvärld)

Singapore är en liten begränsad värld som inte är större än att den kan kontrolleras trots alla människor som finns här. Det är så rent och prydligt överallt att det ger ett artificiellt intryck. Mycket känns konstgjort på ett mystiskt vis. Inte nog med att det är rent, det är tryggt också. Kriminalitet finns, men den är väldigt liten. Man behöver aldrig vara rädd för att gå ute ensam, man kan lämna väskor och kassar utan att de får ben och försvinner. Man kan t.o.m. se övergivna datorer som väntar på något cafébord medans husse eller matte är och gör något de behöver. Och i "den stora vida världen" utanför Singapore, den som jag kommer ifrån, skulle det här vara en omöjlighet! (jovisst skulle det gå, men troligtvis bara en gång...) Människorna här är trevliga och verkar ha det bra. Man upplever det inte som om det stressas, utan de flesta har ett slags lugn över sig, och detta trots att utbildning och karriär är viktiga ingridienser i en singaporians liv.

Sättet som vi bor på är på sätt och vis en "bubbla i bubblan". Vi, som så många andra västerlänningar bor i ett condominium. Det är flera lägenheter med tillhörande gemensamhetsutrymmen som poolområde, gym, tennisbana, grillplatser... Det finns anställda som sköter allt, och som alltid finns till hands för att se till att vi har det bra! På dom här husen finns det också oftast balkonger, eftersom vi vill ju ha balkong! Många av de inhemska kan inte riktigt förstå vitsen med detta, eftersom det bara blir varmt och otäckt på en balkong - medans det är något av det första som vi tittar efter om vi ska leta lägenhet, eftersom vi har en tendens att tycka om värmen.

Allt detta i kombination med klimatet, gör naturligtvis att livet här är väldigt enkelt och behagligt. Bara känslan av att inte behöva fundera på hur kallt det är och bestämma hur många tröjor jag behöver ha på mig, gör att jag trivs jättebra med mitt bubbelliv i Singapore!

Från kort till lång

Singapore är den enda plats där jag någonsin känt mig lång och reslig! Det är en mycket underlig känsla för någon som alltid har varit minst i klassen och tillhört de kortaste i alla sällskap. Med mina 160 cm över havet har jag alltid önskat att jag hade haft med mig en drickback om vi varit på konsert, istället för att behöva fråga min omgivning vad som händer på scenen. Likadant om jag åkt en fullsatt tunnelbana eller buss, har jag alltid litat på min omgivning som sett något annat än de bröstkorgar som jag stirrat in i, att tala om när det har varit dags att gå av.

Här är det annorlunda - i Singapore är jag stor! Jag ser över huvudet på andra och känner mig väldigt reslig. När jag åker tunnelbana kan jag se allt jag behöver, även om det är fullsatt, för de flesta som är med är kortare än jag är. Likadant om det är något evangemang där folk samlas för att titta på något, står jag helt plötsligt i vägen för andra - utan drickback!

 Eftersom det här är något jag vet bara kommer att förekomma under den tid jag är här, så tänker jag fortsätta att gå runt och känna mig lång och reslig...tids nog kommer jag tillbaka till Sverige och alla "långa ståtliga nordbor" och kommer återigen att sakna en drickback...

It´s time for a tiger!

"It´s time for a tiger" är en slogan som funnits i Singapore sedan 30-talet, och det handlar naturligtvis om Tiger beer! Det var den första öl att bli bryggd i Singapore. Det är fortfarande än idag, en öl som förknippas med Singapore och finns i princip på alla restauranger och barer.

Lite lustigt är det dock med namnet om man tänker på att "Singapore" (singa pura) betyder "lejonstaden", och att ölen istället fick namnet tiger. En öl som dricks flitigt i Thailand däremot, heter just "Singha", och på något vis känns det som om det skulle ha varit tvärsom.

Oavsett hur, och varför den har fått sitt namn, så måste jag säga att det är lite semesterkänsla (inte så lite heller...) att när det är ca 30 grader ute, hitta ett bord i skuggan någonstans och beställa en iskall Tiger beer!

Singlish

I Singapore pratar man engelska! Himla bra för alla som kommer hit och kan språket! Inga problem alltså...trodde jag, fast alldeles enkelt visade det sig inte vara. Här pratar man nämligen "Singlish"! Första gången jag hörde det trodde jag att det var ett skämt, men så var inte fallet! I Singapore har man skapat ett språk med detta namn. Visserligen inte ett officiellt språk, men inte desto mindre, ett språk som talas och som man kan hitta ordböcker/guider till.

                                            

Min första ordentliga kontakt med Singlish var när jag skulle försöka få tag i en busskarta - vilket visade sig inte vara alldeles enkelt - men efter att ha blivit hänvisad till alla möjliga ställen, hamnade jag till slut framför en glaslucka, bakom vilken det satt en  kvinna som var måttligt intresserad av min närvaro. Jag frågade på min allra bästa engelska, med alla möjliga artighetsfraser inbakade (precis som sig bör om man har lärt sig korrekt engelska), med påföljden att kvinnan tittade på mig, skakade på huvudeet och sa "No have!" och med det var konversationen slut. Något snopen lommade jag därifrån, i tron om att detta var en mycket otrevlig kvinna, men nu har jag lärt mig att det inte var så, det är på det viset Singlish talas.

Detta språk lider total brist på onödiga ord och är helt befriat från grammatik. Det vore troligen en dröm för alla svenska elever, tänk er själva att slippa allt vad do-omskrivning innebär! I stället för att fråga "Where do you sit?" säger man helt enkelt "Where you sit?" Ett annat exempel är om man undrar vad någon tycker, så istället för att använda "Do you like it?" så säger man helt enkelt "Like lah"? Prata om att ta bort onödiga ord!

"Lah" är ett mycket användbart ord när man talar Singlish, det läggs till efter i princip allt som sägs, och förmodligen betyder det allt möjligt. Det viktiga är att det ska komma sist, endera efter en mening för att understyka något som sägs, eller efter ett ord i frågor eller uppmaningar. Så om man inte kan något annat "singliskt ord" kan man ju alltid slänga sig med ett "Lah" här och där!

Vid lite eftertanke är det kanske inte så konstigt att det har uppstått ett slags kompromisspråk. I Singapore, med en yta av ca 700 km2 (att jämföra med Karlstads kommuns 1.165)  finns det fyra officiella språk! Språken som talas är engelska, kinesiska, tamil och malajiska. Engelska är det språk som talas av alla (mer eller mindre) och används som affärsspråk. Den största delen av singapores ca fem milj. inv. är av kinesiskt ursprung, så det är troligen en av orsakerna till att detta inhemska språk "singlish" har växt fram.

 Det kanske är tur att det "bara" bor fem milj. i Singapore, och att det inte får plats så många fler innan ön sjunker, annars kanske Singlish vore nästa stora världsspråk, fast å andra sidan kanske det vore bra med tanke på att det är totalt grammatikbefriat och därför borde vara hyfsat lätt att lära!