Att vara beroende

Jag har alltid ansett mig vara en självständigt tänkande, oberoende person som kan ta hand om mig själv och inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Om jag får säga det själv, så har det väl gott rätt så bra och inte varit några större problem att leva på det viset.

I den tron levde jag ända tills jag började närma mig halvsekelgränsen i levnadsår och båda barnen flyttat hemifrån, då, när jag verkligen skulle kunna ha ett helt självständigt liv, vad händer då? Jo jag får papper på att jag är beroende!! Sedan ett halvår tillbaka har jag nämligen en singaporiansk legitimation som klart och tydligt talar om att jag är beroende, ett "Dependent´s pass". Så är det, legitimationen upplyser alla som vill titta på den hur det ligger till och eftersom jag har intagit rollen av "lyxhustru", så är jag följdaktligen beroende.

Fast vid närmare eftertanke, så kan jag tänka mig att betala det priset ett tag för att få ha det jag har nu! Ibland  får man väl svälja stoltheten...och det gör jag väldigt gärna, tids nog är allt som vanligt igen, och ekorrhjulet fortsätter snurra. Om jag tänker efter riktigt ordentligt så är det till och med ett väldigt behagligt liv, och om det är så här det är att vara "dependent", så varför inte...