Det kalla Singapore

Jodå, det är kallt i Singapore - i alla fall om man är inomhus! Det är vid tillfällen då man vet med sig att tid ska spenderas inomhus, det är då man måste fundera över klädsel.

Ute är det alltid varmt, det finns aldrig någon anledning att ta på sig mer kläder än ett linne och kortbyxor. Sol eller regn spelar ingen roll, det är varmt ändå. När det börjar dra kallt åt benen vet man att man precis passerar en dörröppning som leder in någonstans. Ska man tillbringa en dag med att shoppa är det en bra idé att  klä på sig lite mer än vanligt, för det blir kallt efter ett tag. Att gå på bio utan tröja eller sjal att linda in sig i är dömt att misslyckas. Utan detta är man som en isbit efter halva filmen, och hur kul är det?

Det här är verkligen luftkonditioneringens förlovade land! Frågan är hur kul det är att sitta på ett kontor där man måste ha tjock tröja för att stå ut. Men det ska vara kallt! Det är nästan så att ju kallare, desto bättre. Det är inte utan än att man kan fundera över hur mycket ström det går åt till att kyla ner ett land jämfört med att, som vi gör, värma upp ett land.

Det är det som det handlar om, att hålla landet kallt! Och inte bara inomhus! Nöjesområdet Clarke Quay har "byggts in" med tak av jätteparasoller samt enorma jättemonster i någon slags järnkonstruktion som öser kalluft över hela området. Så här kan man till och med se asiater sitta utomhus och äta utan att behöva vara rädda att bli för varma. Det är väl bara vi västerlänningar som faktiskt vill sitta uta och bli varma. I min värld är det jätteskönt att sitta ute utan vare sig filt eller infravärme, och när detta äntligen går, så vill jag ju inte att någon ska ösa kalluft över mig!

 Kalluftsmonstren i Clarke Quay

Little India

Att komma till Little India är lite som att komma till en annan värld. Det är en liten ö av kaos mitt i det så välordnade Singapore. Här finns människor, bilar, färger, dofter, ljud, allt i en härlig röra.

Redan innan man hinner ända upp till toppen av rulltrappan på tunnelbanestationen möts man av den indiska kryddoften. Det är curry, garam masala, spiskummin, koriander, ingefära, anis och en massa andra kryddor som tillsammans ligger som en doftridå över hela området. Kryddor som man kan köpa i de flesta grönsaksstånd, där det även finns frukt och grönsaker i mängder.

Väl framme vid Serangoon Road, som går genom hela området, så möts man av det totala kaoset. Här är trafiken enorm, och till stor del verkar djungelns lag gälla.Ttroligen fungerar den lagen bäst om man tutar varje gång man bestämmer sig för att byta fil! Det finns folk i mängder överallt och att ta sig över vägen är ett äventyr varje gång. Det går naturligtvis att korsa vägen vid trafikljusen, men de finns uppenbarligen inte nog tätt, så många försöker sick-sacka mellan bilarna.

De flesta affärer spelar indisk musik, men eftersom varje affär verkar ha valt egen musik, så hör man hela tiden att det låter indiskt, men man kan inte vara riktigt säker på hur det låter. Något annat man slås av, är alla färger som finns, klara, ljusa och härliga färger på såväl kläder som allt krimskrams. Här är det inte frågan om några murrigt bruna och grå höstfärger inte!

Blommor finns också i mängder! Överallt finns det stånd där det görs blomsterkransar av levande blommor. Doften som dessa sprider omkring sig är underbar. Just nu är det fler blomsterstånd än vanligt på grund av den ståndande hinduiska högtiden "Deepavali" som är ljusets högtid, och en slags indisk nyår. I samband med detta är det extra marknader med ännu mer färglada inslag än vanligt. I och med denna högtid flödar också hela Little India av ljus, vilket gör det väldigt speciellt efter mörkrets inbrott.

Med andra ord så är en utflykt hit ett ypperligt tillfälle att testa alla sinnen, och förutom dom ovan nämnda, så är ju även smaken ett bra sinne att använda sig av här, under förutsättning att man tycker om indisk mat...

Möte med en singaporian

Nu har jag träffat en av dom där som nästan inte finns, en arbetslös alkoholist (?). Närmare bestämt så syns dom inte, och det som inte syns finns ju inte, eller???

Det var under en av "Marinas fotografiska expeditioner" detta möte ägde rum. Mitt under mina allra djupaste funderingar över vilken vinkel jätteparasollerna i Clarke Quay gjorde sig bäst, tassade det upp en liten man vid min sida och började prata. Jag lovar att han var verkligen liten, jag var tvungen att böja nacken i en för mig mycket onaturlig vinkel, dvs nedåt, när vi pratade!

Han började med att prata om hur Clarke Quay sett ut innan det blev nöjeskvarter, på den tiden då det varit lagerbyggnader. Samtalet fortsatte med hur Singapore växer hela tiden, hur det blir fler byggnader och mera människor. Han pratade om familjelivet och gjorde jämförelser mellan öst och väst. Han berättade att  han var arbetslös, att han hade varit gift men aldrig lyckats få några barn, och numer var skild. I handen höll han en plastkasse som innehöll en öppnad ölburk, och det förklarade han lite generat med att han "brukade dricka sådana för att lugna ner sig".

Han pekade på andra sidan av Singapore River, upp mot Fort Cunning Park, och sa att han brukade sitta där i skuggan under ett träd för att det var så lugnt och skönt. Riktigt varför han tagit vägen från lugnet i parken ner till folkvimlet på Clarke Quay fick jag aldrig riktigt reda på, men han kan ju ha varit pratsjuk. Vid det här laget hade jag uppfattningen om att det var en väldigt gammal man som stod mitt emot mig, så döm om min förvåning när han berättade att han var 53 år. Men det är klart, man kanske blir väldigt gammal i ett land som har en medelålder på 36 år! Förvånansvärt nog pratade han bra engelska, och var ganska lätt att förstå. Men det kan jag ju säga, att vi hade definitivt inte samma uppfattning om hur stor "comfort zone" man ska ha. Det kändes som om han tänkte krypa upp i knät på mig trots att vi stod upp!

Det var ett såväl trevligt som spännande och oväntat samtal , men när han föreslog att jag skulle följa med till parken och sitta under ett träd en stund tyckte jag att det var dags att avsluta samtalet och fortsätta fundera över rätt fotovinkel!

90 minuter med Ryan Reynolds

Nu har jag tillbringat 90 minuter i en iskall biosalong tillsammans med Ryan Reynolds. Med andra ord har jag varit på bio och sett "Buried". Det var en väldigt annorlunda filmupplevelse. Jag trodde efter att ha sett filmen "Phone booth", där en man är fångad i en telefonkiosk i stort sett hela filmen, att det inte skulle gå att göra något liknande, och att samtidigt lyckas göra det spännande. Men jag hade fel!

"Buried" är en film där man är lika instängd som huvudpersonen. Det är en annorlunda känsla att ha precis lika lite kunskap om personerna utanför kistan som han som är begravd i den! Vi är ju vana att kunna bilda oss en egen uppfattning om "the good guy" and "the bad guy". Även om vi ofta tar fel, så kan vi i alla fall tro något! Här är vi totalt okunniga, vi har inga ansikten, inga omgivningar, vi har bara utrymmet inuti en kista, röster via en mobiltelefon och en person som blivit levande begravd.

Detta måste ha varit en jättechansning, risken att det blivit en total flopp måste ju ha varit ganska stor. Jag är dock en av dom som anser att chansningen gick hem och det blev en bra film. Det borde ha varit en hyfsat stor utmaning som skådespelare också. Bara idén att agera själv, utan motspelare, i 90 minuter, måste ha varit "lite speciell".

Jag tyckte om filmen, klart värt ett besök. De 90 minuterna passerar förvånansvärt kvickt och man  lider  med den instängde lastbilschauffören Paul Conroy och hans desperata försök att bli räddad.

Singapore Art Museum

Idag blev det ett besök på Singapore Art Museum på Bras Basah Road. Det är, precis som namnet skvallrar om, ett konstmuseum. Enligt broschyren är det "one of the world´s largest public collection of Singaporean and Southeast Asian Modern and Contemporary Art". Och visst är det stort, precis som de flesta byggnader i Singapore är det stort nog för att gå bort sig i.

Jag anser mig inte på något vis vara en stor kännare av konst, jag har troligen inte rätt öga för att se vad som är "bra" eller "dålig" konst - men jag vet vad jag tycker om! Här fanns ett antal konstnärer som hade sina verk hängda (eller ställda) till allmän beskådan, det fanns dom jag inte tyckte om, dom jag tyckte om och dom  jag mycket om! Jag har konstaterat att det jag fastnade för, och det jag kommer ihåg nu efteråt, är den mest bisarra konsten, den som är lite knäpp, men ändå bra.

Det var tre utställare som jag fastnade mest för. Den förste var Natee Utarit som hade en hel del mycket vackra målningar. Nummer två, Vincent Leow, var något mer bisarr på ett härligt sätt. Samtidigt som det var lite konstigare så var det enklare! Om han hade målat ett svart huvud på grön bakgrund, så hette den "head on green". Om han hade målat ett huvud täckt av ben så hette den "head and bones", det var så enkelt att till och med jag kunde förstå!

Den tredje, och den som gjorde mest intryck på mig hette Sriwanichpoom och arbetade med fotografier. Han hade en serie "the pink man" som verkligen handlar om en rosa man! Han själv, klädd i rosa med en rosa shoppingvagn förekommer på alla bilder, allt ifrån vanliga vardagsbilder till bilder från massakrer och hängningar, en mycket makaber men spännande blandning! Om man söker på "pink man begins" hittar man en sida där hans rosa-man-fotografier finns, det kan faktiskt vara värt ett besök!

Det är trots allt så, att även om jag inte är en person som kan sitta på en pall mitt på golvet och titta på en målning i 15 minuter för att riktigt förstå den, så tycker jag det är kul att titta på olika sorters konst. Och jag uppskattar den faktiskt, fast på mitt eget sätt!

Tankar kring bloggandet

Så har jag då hållit på med det ett tag, bloggandet alltså. Jag måste säga att jag tycker det är kul att skriva ner lite upplevelser, tankar och funderingar. Sedan är det klart att det är ännu roligare när jag vet att det faktiskt finns några som läser det jag skriver - tack allihop!

Nu ska jag dock bekänna en sak, att alldeles friktionsfritt och utan tandagnissel är det ju inte! Själva skrivandet är det inga problem med, och jag har ju till och med lärt mig lägga in bilder. Inte så illa av en som inte är speciellt bevandrad i datavärlden. Ni ska veta att jag faktiskt en gång hade en elev som tyckte jag var så hopplös att han påstod att om jag hade suttit vid en dator så var det tip-ex på skärmen! Appropå det, undrar om det finns någon marknad för tip-ex numer...

Som sagt texter och bilder är inga större problem, men sen då?? Jag har roat mig med att kikat lite på div. bloggar, den ena tjusigare än den andra. Det finns bilder och text lite överallt, länkar och extra sidor, mappar, flikar, presentationer, bildspel och en massa annat som ser väldigt proffsigt ut. Så vill jag att min blogg också ska se ut och det är nu problemen kommer! Det är ett, i min värld, nytt språk, en massa ord som inte ingår i mitt vokabulär. Ni vet sådana ord som troligtvis på ett mycket enkelt och smidigt sätt förklarar hur man gör för att få bloggen att innehålla något av det ovan nämnda. I det här läget hade det troligen varit väldigt bra att varit på jobbet, där hade det helt säkert funnits massor med elever som kunnat tala om för den här tröga skallen hur man gör.

Nåja, skam den som ger sig! Jag ska fortsätta försöka snitsa till det lite, men det tar nog ett tag till innan det händer något revolutionerande...tills dess får ni stå ut med att den här bloggen är en mycket enkel blogg med texter och bilder i "ett rakt nedåtstigande led".

A fine country

Singapore är "a fine country", det råder det inga som helst tveksamheter om. Just den texten" Singapore is a fine country" kan ses på alla möjliga ställen. Speciellt på div. souvernirer som muggar, underlägg, t-shirtar, dörrskyltar etc. Själva grejen med detta är att det kan ha två olika betydelser.

Å ena sidan är det "a fine country" för att det är ett fint och bra land. Det är rent och snyggt, skräp- och klotterfritt, inga sopor som ligger och dräller, det finns inte ens löv på gatorna. (Bortsopandet av löv från gatorna utförs för hand med borste och skyffel av de som är anställda just för detta ändamål) Det är också ett land där det är bra och enkelt att leva.

Sedan har vi den andra sidan av "fine-countryt", och det är naturligtvis alla böter! Här är det mesta bötesbelagt. Och det skulle troligen vara svårt att komma undan med ett "det visste jag inte" om man skulle göra något otillåtet, eftersom man hela tiden blir upplyst genom skyltar som sitter överallt.

Det känns som om inte mycket lämnas åt slumpen, de flesta företeelser som skulle kunna företas är ofta uppradade på förbudsskyltar. Ett exempel på just detta är i Mount Farber Park, där det finns en träbro "Henderson Wave", som förbinder två toppar med varandra. Bron är ca 270. lång och på sina högsta ställen 36m ovanför markytan. Det är en träbro som är byggd som en våg - därav namnet - som böljar fram på ett sätt som jag tror skulle kunna vara de flesta skateboardåkares dröm...

...men här hinns inte ens tanken tänkas, för innan man kliver på bron sitter skylten! Skylten som dödar alla planer på att ta en tur på bron men något annat än skor på fötterna!