Nu har jag träffat en av dom där som nästan inte finns, en arbetslös alkoholist (?). Närmare bestämt så syns dom inte, och det som inte syns finns ju inte, eller???
Det var under en av "Marinas fotografiska expeditioner" detta möte ägde rum. Mitt under mina allra djupaste funderingar över vilken vinkel jätteparasollerna i Clarke Quay gjorde sig bäst, tassade det upp en liten man vid min sida och började prata. Jag lovar att han var verkligen liten, jag var tvungen att böja nacken i en för mig mycket onaturlig vinkel, dvs nedåt, när vi pratade!
Han började med att prata om hur Clarke Quay sett ut innan det blev nöjeskvarter, på den tiden då det varit lagerbyggnader. Samtalet fortsatte med hur Singapore växer hela tiden, hur det blir fler byggnader och mera människor. Han pratade om familjelivet och gjorde jämförelser mellan öst och väst. Han berättade att han var arbetslös, att han hade varit gift men aldrig lyckats få några barn, och numer var skild. I handen höll han en plastkasse som innehöll en öppnad ölburk, och det förklarade han lite generat med att han "brukade dricka sådana för att lugna ner sig".
Han pekade på andra sidan av Singapore River, upp mot Fort Cunning Park, och sa att han brukade sitta där i skuggan under ett träd för att det var så lugnt och skönt. Riktigt varför han tagit vägen från lugnet i parken ner till folkvimlet på Clarke Quay fick jag aldrig riktigt reda på, men han kan ju ha varit pratsjuk. Vid det här laget hade jag uppfattningen om att det var en väldigt gammal man som stod mitt emot mig, så döm om min förvåning när han berättade att han var 53 år. Men det är klart, man kanske blir väldigt gammal i ett land som har en medelålder på 36 år! Förvånansvärt nog pratade han bra engelska, och var ganska lätt att förstå. Men det kan jag ju säga, att vi hade definitivt inte samma uppfattning om hur stor "comfort zone" man ska ha. Det kändes som om han tänkte krypa upp i knät på mig trots att vi stod upp!
Det var ett såväl trevligt som spännande och oväntat samtal , men när han föreslog att jag skulle följa med till parken och sitta under ett träd en stund tyckte jag att det var dags att avsluta samtalet och fortsätta fundera över rätt fotovinkel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar