La Pau Sat

Om man är i Singapore, är ett (minst!) besök på Hawker centre ett måste! Det är ett typ av matställe som är väldigt speciellt - läs gärna mer om vad det är och hur det fungerar här.

I singapores bankkvarter hittar man en mycket trevlig variant av denna företeelse. Här finns nämligen Telok Ayer Market, eller Lau Pa Sat, som det också heter.

"Lau Pa Sat" betyder "old market" på Hokkien och är singapores äldsta wet market. Den kom till redan på vår vän sir Stamford Raffles tid, men har efter några små förändringar hit och dit nu blivit ett food centre, inhyst i en av sydostasiens största viktorianska byggnader.

Dagtid är det ett "hederligt food centre" fyllt med kostymförsedda banktjänstemän som vill ha lunch. Men kvällstid händer det något! Då stängs gatan, Boon Tat Street av, för att kantas av Hawkers som lagar mat och grillar sina satayer så att röken ligger tät över gatan, som fylls med bord, stolar och hungrande människor.

Det är verkligen en upplevelse att sitta och äta mitt på gatan, omgärdad av alla skyskrapor som sträcker sig högt upp mot himlen. Det är väl ingen avkopplande och romantisk miljö, men det är mysigt, gott och väldigt speciellt!

Golfrunda i Malaysia

Förra helgen Indonesien, den här helgen Malaysia - det låter väl som en riktig globetrotters vecka!? Nu är det väl inte riktigt så häftigt som det låter, Indonesien - färja timme åt ena hållet och Malaysia en bro åt andra hållet.

Eftersom Singapore inte är speciellt stort, så är det inte speciellt lång resväg till malaysiska gränsen, oavsett var man bor och vill man sedan åka dit för att spela golf finns det möjlighet bara ca en timmes resa in i landet, på Palm Resort golf and Country club. Restiden är lite beroende på hur långa köer det är för att ta sig över gränsen och hur nitiska passkontrollanter det sitter i glasburarna.

Det är två passkontroller som måste passeras - en för att ta sig ut ur landet och en för att ta sig in i nästa. Frågan är vem som anser sig vilja ta ansvaret för vägen mellan de båda länderna...det där "ingenmanslandet mitt emellan".

Lite härligt är det i alla fall att komma över gränsen och få se lite berg i horisonten. Det kan man ju säga är lite av en bristvara i Singapore! En ny bekanskap gjordes på golfbanan också, här fanns nämligen påfåglar. Jag är ingen stor fan av fåglar på nära håll, så när pappa påfågel bestämde sig för att titta närmare på min boll (som av någon outgrundlig anledning lagt sig bland träden), så var det väl sådär lagom roligt...

En fantastiskt trevlig "lördagsutflykt" och en härlig dag med golfspel i "lagom väder" och med blånande berg i horisonten blev det.

Tillbaka till det (o?)normala igen

Så har våra gäster åkt tillbaka till den svenska våren, så allt är "som vanligt" igen. Så "normalt" det nu kan vara, beroende på vad det är som är normalt och inte...men det tänker jag inte fördjupa mig i, för det lät alldeles för arbetsamt!

Vi har haft två härliga veckor tillsammans, och härliga spår blev kvarlämnade, iform av saltlakrits, kaviar och korsordstidningar, så nu ska jag nog klara mig ett tag till...

Veckan som gick bjöd även på en mycket trevlig lunchdate med Katarina från Kuala Lumpur som har bloggen Kattas fikarum. Vi har träffats via bloggvärlden och nu var det alltså dags för en träff på riktigt! Det var ungefär som att träffa sin brevkompis för första gången, ni vet "jag har på mig..." osv. Jo då, jag tillhör den generationen som hade brevvänner. (Man skrev faktiskt brev på riktigt och klistrade på ett frimärke, sen la man dom i en stor gul låda och så kom dom fram dagen efter och sedan fick man vänta ytterligare några dagar innan man fick svar på de 27 frågor som man ställt...)

Jag vet att jag hade massor med brevvänner, och att det var några som blev "vänner på riktigt", sådana som man träffade och hade kontakt med långt upp i ålder. Tyvärr är det ingen jag har kontakt med idag, och ibland kan jag undra lite vad det blev av dom, var de bor idag och hur de har det.

Hur som helst, för att sluta vara nostalgisk, och fortsätta i nutid, så blev det en fantastiskt härlig och trevlig tre timmars lunchdate med många skratt och mycket prat och jag hoppas verkligen att vi kan göra om det!

kyskhetsbältet

I och med att jag läste Kyshetsbältet av Åsa Nilsonne gjorde jag en ny bekantskap i deckardjungeln.

Trots att boken gavs ut redan 2000, har jag inte läst något av henne tidigare. Jag har faktiskt inte ens hört talas om henne.

Hur som helst, så var det en trevlig bekanskap och jag kan rekommendera den om det skulle vara någon mer som inte tidigare stiftat bekantskap med mordutredare Monica Pedersen.  I Kyskhetsbältet är det mordet på en känd skådespelerska som Monica ska utreda tillsammans med en ny kollega. Det samarbetet innebär att hon även får brottas med sina egna fördomar, vilket inte visar sig vara sådär alldeles enkelt.

Det här är en "pusseldeckare" där saker och ting händer i kronologisk ordning, och helt klart värd att läsa.

Lärare - ett drömyrke?

Det cirkulerar en länk på facebook, där man hamnar på en blogg som handlar om skolan och det mesta som har med denna företeelse att göra. Johan Kants blogg drivs av en biträdande rektor, vilken fick ett brev från en lärare som slutat sitt arbete och satt ord på varför i ett brev, som verkligen säger allt om hur läraryrket har blivit idag. Jag tyckte det var så pricksäkert så jag bestämde mig för att helt enkelt kopiera av det för att låta fler ta del av det medan jag ska fundera på om det verkligen är det här jag vill komma tillbaka till när min "tid som lyxhustru" tar slut... Vad ska man säga? Jag har jobbat som lärare i tio år och jag älskar/älskade det jobbet. Men jag slutade. Det var lite som att göra slut med sin första flickvän. Men just nu vill jag inte tillbaka. Vad kan det bero på?1. Jag vill inte bli misstrodd. Jag vill att rektorer, skolpolitiker och journalister m.fl. ska utgå från att jag är ett proffs tills motsatsen bevisats. Nu är utgångsläget väldigt mycket att något är fel om inte motsatsen bevisats. Detta leder till en situation som påminner om Josef K:s i Processen. Man ska dokumentera allt man gör, så att man kan bevisa att inget felaktigt har skett. Det finns ingen tydlig anklagelse, så för att föregripa en potentiell anklagelse (vilken som helst) så måste man visa att man aldrig gjort något fel. Det ska skrivas pedagogiska planeringar, trots att alla vet att undervisning inte kan följa en planering. Den måste kontinuerligt planeras och planeras om utifrån förutsättningar. Lik förbaskat ska det lämnas in ett litet papper som beskriver något som i själva verket inte kommer att inträffa. Sedan ska alla kunskapsresultat dokumenteras på sådant sätt att andra kan ta del av den – inte ändamålsenligt – dvs. så att jag kan hålla reda på vad eleven kan och kan tala om det för eleven – utan så att vem som helst kan läsa och förstå det. Dessutom är betygs- och uppföljningstrycket så stort att man får lägga på tok för mycket tid på att försäkra sig om att man tar upp alla föreskrivna mål och allt innehåll och att alla betygskriterier används vid bedömningen (för man kan inte missa någon del för då får eleven F). Detta går ut över friheten i arbetet. Det går ut över medinflytandet och gör lärarjobbet mer till ett kamrersjobb än till ett pedagogiskt arbete Sedan ska åtgärdsprogram upprättas och möten hållas. Att det tar tid och fokus från själva åtgärderna verkar ingen tänkt på. Det är viktigare med pappren än det man gör. Om ingen planering finns, om resultaten bara finns i mina anteckningar om inga åtgärdsprogram upprättas då har inte undervisningen planerats, inga resultat uppvisats och inga åtgärder vidtagits – för det finns ingen tillit. Ingen verkar längre räkna med att någon lärare kan vara samvetsgrann, engagerad och ansvarsfull. Alla är skyldiga till motsatsen bevisats. Och till och med när alla planer är skrivna och alla lektioner, prov, bedömningsformer och omdömen gjorda och dokumenterade, kommunicerade och förankrade – enligt konstens alla regler och i enlighet med alla bestämmelser – så ringer ändå någon förälder (som aldrig kommit på utvecklingssamtal och som inte har en aning om all denna myckna dokumentation och allt detta monumentala arbete) och klagar och river upp himmel och jord över att deras barn “bara” fått Godkänt som betyg. I dessa lägen har du inget stöd att vänta från din rektor. Det spelar ingen roll hur mycket du dokumenterat, hur bra utvärderingar du har och hur engagerad du är. Du får inget stöd utan får ensam ta smällen och får på sena kvällstimmar sitta i timmar med föräldern och tålmodigt förklara vad betyget beror på. De litar förstås inte heller på dig som lärare. Det spelar ingen roll att eleven sagt att man är “bästa läraren” – de vet ju, de har ju läst i tidningen, att alla lärare är inkompetenta. 2. Jag vill undervisa. Men undervisningen ges inte mer plats än de schemalagda lektionerna. Man förväntas teleportera sig från ena änden av skolan till den andra för att hinna till nästa lektion. Och man verkar tro att läraren kör samma gamla lektioner om och om igen och att lektioner tarvar varken förarbete eller efterarbete. Det tar tid att botanisera runt på nätet och att läsa på i olika böcker och diskutera med kollegor. Man kanske själv måste gå på ett studiebesök eller gå en kurs ibland? Man kanske rentav måste sitta en stund i lugn och ro och tänka? Men inga möten kan du utebli ifrån och inga lektioner ställas in. Från 7.30 till 13.00 kan du vara i arbete utan rast eller mat. Det viktiga är att du är där (på plats) inte kvaliteten på din insats. Nej, det har inte bara hänt en gång. 3. Jag vill vara ledig någon gång. 4. Jag vill att det jag gör ska tas på allvar. Jag vill få tid och möjlighet inom ramen för 45 timmar (inte 50, inte 60) att göra research för undervisningen, hitta inspiration så att jag kan sprida glöd och engagemang, tid att analysera resultaten i klasserna och framförallt tid att tänka ut, formulera, testa och utvärdera min undervisning. Ska du göra det du har utbildning till måste du jobba 10 timmar gratis i veckan. Om du reducerar dig själv till en kopia av dig själv eller till en megafon för ett läromedel och skriver omdömen som du i hemlighet skäms för, ja, då kan du kanske få fason på din arbetstid och ha tid till dina egna barn. 5. Jag vill få kunna göra fel. I den nuvarande misstroskulturen finns inget utrymme för misstag. Allt måste vara på plats. Alla papper inne i tid. Alla betygskriterier bedömda. Allt innehåll behandlat. All närvaro införd. Alla telefonsamtal ringda. Alla PK-orden sagda. Jobbet är omänskligt. Gör du minsta miss så har du inte gjort det du ska. “Good enough”-nivån är att allt ska vara gjort. Och den inbäddade kritiken, eller öppna klagomålet uteblir inte heller. Även om du gjort rätt på allt i åratal så är kan du räkna med att någon lagt märke till att du la in omdömen i en klass lite sent eller glömt frånvarorapportera i en klass. Då väger kvaliteten på undervisningen och relationen till eleverna plötsligt lätt. Slutligen I nuläget verkar alla utom lärarna själva veta vad som ska göras i skolan och hur det ska göras. I tidningarna slås de sviktande resultaten upp på förstasidorna och diverse förståsigpåare lägger ut texten kring vad som måste göras. Alla kan lägga till nya arbetsuppgifter åt lärarna som allt som oftast genererar ännu ett papper. Forskarna skriver i raljerande ordalag om lärarnas felaktiga betyg, lustiga och bristfälliga omdömen och utvecklingssamtal; eller om deras bristande IT-kompetens; eller om hur de inte följer kursplanen. Alla kan säga vad som är fel, men ingen verkar kunna göra rätt. Det är kanske lättare att döma, kritisera och recensera än att undervisa? Att alla utom en själv kan formulera vad man ska göra är typiskt för de mest simpla, ofria och okvalificerade jobben. Telefonsäljare följer ju ett färdigt manuskript. Numer så har de stora skolföretagen börjat med standardiserade lektioner. Läraren förväntas inte längre vara kompetent att förebereda, genomföra och utvärdera sin egen undervisning. Det behövs gemensamma planeringar, standardiserade lektioner och centralt framtagna prov. Det verkar kanske harmlöst men är ett tydligt bevis för proletariseringen och den ökande ofriheten i ett stolt yrke, Sveriges viktigaste. I nuläget kommer jag inte tillbaka. Nej, fan heller

Helg på Bintan

Så har det blivit ytterligare en tur till Indonesien!

Jag lovar att det låter lite häftigare än det är, men det är ju det som är lite av tjusningen med att bo här, det är så himla enkelt att ta sig någon annanstans. En "helgtripp till Bintan" innebär en inte så lång färjeresa  - det är nämligen ankomstid innan vi avgår!

Den här gången hade vi kompisar ifrån Sverige med oss och det kan ju vara kul för dom att se något annat ärn Singapore också. Fast å andra sidan, så är väl vissa delar av Bintan lite av Singapore, fast mer semestrigt". Hit åker väldigt många singaporianer. Av just den anledningen är det också dyrt, prisläget är mer singaporianskt än indonesiskt.

Det är en väldigt vanlig golfutflyktsort härifrån. Fina banor i kombination med havs- och poolbad, samt enkelheten att ta sig dit lockar naturligtvis. Sedan känns det ju alltid lite lyxigt att dricka paraplydrink i poolen...

Eftersom vi har gjort några resor dit som har blivit föremål för några skrivna rader vid tidigare tillfällen, plus att jag har lärt mig att länka sådär käckt, så finns det mer att läsa om ön (storlek, folkmängd, utbyggnadsplaner...) här plus lite bilder från den underbart vackert belägna golfbanan Ria Bintan här för er som skulle vilja se det!

Vacker och god

Det är väl inte illa, att kunna vara såväl vacker som god!? Båda dessa egenskaper skulle jag vilja påstå att drakfrukten har.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - det där med alla frukter man kan hitta och frosssa i här, är bara så underbart! En av alla frukter som verkligen gör sig i fruktskålen är just drakfrukten (eller pitaya, som den också heter).

Nu levde jag ju i den tron att en drakfrukt har rött skal och vitt innehåll med svarta prickar...men så enkelt var det inte! Det visade sig att den finns i tre utföranden. Två röda, en med vitt innehåll och en med väldigt mörkrött. Sedan kommer den även i en gul nyans, med ett mera transparent innehåll.

Den gula medför ju inga större problem att hitta, såvida man inte lider av någon allvarlig variant av färgblindhet, men att se skillnad på den röda och den röda...nja, det kändes lite mer komplicerat. Fast å andra sidan, så kan det ju vara lite som att få ett kinderägg, även om just den här sorten bara består av en överraskning!

Vad det gäller smaken, så måste jag säga att jag tycker nog att det är mest smak på den gula...tror jag...

Idag ska jag packa ner lite i en ryggsäck för att sedan ta färjan över till Bintan där helgen ska tillbringas  tillsammans med våra besökande kamrater, förhoppningsvis i fint väder!