"Mer jul, ge mig mer jul..."

Oj vad tiden går! Nu har även andra advent passerat och jag kan inte påstå att jag har fått så mycket mer julstämning trots det. Nu är det inte så att jag tillbringar min tid utan tillgång till juldekorationer om ni skulle tro det, nej då, är det något det finns gott om är det just den varan! Kanske inte hemma hos mig då, men om jag skulle drista mig att lämna hemmet och vandra kring på stan, då minsann är det Adolphson & Falk i kvadrat - minst sagt...

Nu är det ju så, att alla juldekorationer kanske inte är sådär väldigt juliga om ni frågar mig, men man kan kanske inte få allt. Polkagrisarna kanske är rätt ok, jag menar jag vet ju att det finns små polkagrisar man kan hänga i julgranen, och om man ändå ska dekorera stan med den varan så kan man ju lika gärna göra det i kolossalformat.

Karuseller verkar för övrigt vara inne i år. Här finns de överallt i alla möjliga varianter. Och varför inte, kan man inte bygga snögubbar kan man ju åka karusell, lite kul ska man ju ha!

Snögubbar och jultomtar är det inte så gott om för övrigt. Men det finns ju andra varianter av juldekorationer.

Varför inte en julstruts?

...eller en julflodhäst?

Enhörningar fyller säkert också sin funktion till jul (även om jag inte riktigt får till det!)

Och något vi absolut inte får glömma den här julen, det måste ju vara att införskaffa de där julpudlarna!

Det finns "vanliga" juliga saker också, typ julgranar. Många julgranar finns det! Det finns stora granar, små granar, rosa granar, blå granar, vanliga granar och ovanliga granar, men det får bli ett annat upplyst inlägg närmare julen. Här blir det bara en gran, nämligen den fyra våningar höga gran som lyser upp tillvaron inne på ett av shoppingcentren på Orchard Road.

Det känns väl lite som de där som önskade sig mer jul har blivit lite bönhörda i den här delen av världen om man säger så...

Ett uppdämt behov

Sedan jag kom tillbaka hit till Singapore och värmen har jag äntligen fått utlopp för det uppdämda bokläsarbehovet som funnits under hösten. Hösten som gick fanns det liksom varken tid eller ork för några böcker i mitt liv. Men nu äntligen har jag såväl tid som ork! Och sedan bestämde jag mig ju för att de här veckorna skulle bli en enda lång semester, och vad gör man på semestern om inte ligger och under ett parasoll någonstans med en bok i handen. (Det finns säkert massor med andra saker att göra, men i alla fall en av dem inkluderar böcker!)

Jag har förstått att när det gäller läsande och böcker lever vi en slags paradoxal tillvaro där fler och fler människor vill skriva böcker samtidigt som det är färre och färre som läser dem. Nu har jag roat mig med att leta uppgifter om hur mycket vi egentligen läser och med tanke på all statistik som görs så borde det ju ha varit rätt enkelt. Men så enkelt var det inte...

Jag hittade kulturrådets utdrag ur en av SCB:s undersökningar om våra levnadsvanor från 2006, och där framgår det att 48% av kvinnorna läser något skönlitterärt varje vecka och motsvarande siffra hos männen är 29. Det är rätt stor skillnad, och om man vill kan man ju roa sig med att spekulera i varför. Nu kan man ju absolut läsa annat än skönlitterära böcker också, och rätt eller fel, tja "därom tviste de lärde", och det lär inte finnas något svar på den frågan.

Jag älskar i alla fall att läsa när tiden finns och jag kan gräva ner mig i en bok. Jag läser det mesta och älskar att blanda. Ibland kan det vara härligt med en sådan där bok som kräver lite mer, när man måste stanna upp och fundera lite för att förstå och ibland är det skönt med sådana där böcker när man bara kan vända blad utan att behöva bemöda hjärncellerna sådär jättemycket.

När jag startade det här bloggeriet 2010 så började jag skriva lite om alla böcker jag läser. Det är väldigt kul för min egen del, eftersom jag kan gå tillbaka och se vad det var jag läste, och vad jag tyckte om böckerna. Sedan kan det ju vara en fördel att slippa göra det där misstaget att halvvägs in i boken komma på att jag vet vem som är mördaren eftersom jag läst boken tidigare!

Visst är det väl kul om ni som läser bloggen uppskattar bokinläggen, och om ni inte gör det får ni väl helt enkelt hoppa över dem, för jag har som sagt insett att det är såväl kul som bra för min egen del att det finns dokumenterat vad jag intagit i bokform under de senaste åren.

Den oskyldige mannen

1982 mördas en ung kvinna i den Amerikanska staden Ada. En gammal oljestad med 16 000 invånare. Fem år senare döms vännerna Ron Williamson och Dennis Fritz för mordet och förs till dödscellen. Men det finns ett problem, det var inte de som mördade kvinnan.

Ibland kan man hitta gamla böcker som man inte vare sig har läst eller hört talas om, och precis det hände när jag ramlade över John Grishams "Den oskyldige mannen" från 2006. Grisham brukar ju röra sig i rättssalar i sina romaner, vilka ofta handlar om giriga och prestigefyllda advokater och åklagare som inte så sällan dömer utifrån sina egna fördomar. Ungefär så skulle man kunna beskriva innehållet även i den här boken, men det finns en väsentlig skillnad - det här är på riktigt!

Fallet med Williamson och Fritz är taget ur verkligheten och alla personer som finns i boken fanns med under tiden det hela utspelade sig. Det är en bok som får det att krypa i skinnet på riktigt på grund av poliser och åklagare som redan bestämt sig för vilka som begått brottet. Utredningen sköts av poliser som har ett stort tryck från invånarna i staden att hitta den skyldige. Bevismaterial undanhålls, det slarvas och den personliga prestigen gör att poliserna väljer att blunda för det uppenbara, de vet ju redan vilka de skyldiga är.

Det är en fruktansvärd bok som är ett kraftigt inlägg i debatten om dödsstraffets vara eller inte vara. Efter att ha läst sista sidan och slagit ihop pärmarna kan jag inte låta bli att fundera på hur många Williamson och Fritz som sitter och väntar på att få sitt dödsstraff utfört...

Genom att gå vilse lär man sig hitta

"Genom att gå vilse lär man sig hitta", det är ett motto jag lever med mer eller mindre hela tiden eftersom det där med lokalsinne blev helt bortglömt när jag skulle förses med nödvändigheter för att klara mig här i världen. Och visst stämmer det, men ibland vill jag inte lära mig hitta mer! Nu har jag lyckats med den här bedriften två gånger inom loppet av en vecka och båda gångerna var orsaken att jag plötsligt fick någon ljus idé om att istället för att ta buss, så skulle jag promenera hemåt. Båda gångerna visste jag precis hur jag skulle gå, men trots det hittade jag naturligtvis "genvägar" som verkade så himla bra. Nu var de inte speciellt bra någon av gångerna så mina promenader blev betydligt längre än vad som var tänkt. (Nu hör det till saken att jag borde veta vid det här laget att mina genvägsval aldrig brukar bli speciellt bra, men vissa saker lär man sig aldrig...)

Min senaste genvägsutflykt var efter att ha besökt en kompis på ön  Sentosa och av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att jag skulle promenera i den 30-gradiga värmen för att ta mig till närmaste kommunala transportmedel. En promenad på säkert 45-60 minuter, men varför inte, med havet och en massa fina båtar att titta på så verkade det som en bra idé.

Det var en bra idé - ett tag! Jag hittade en brygga där jag kunde promenera utmed havskanten och beundra alla vackra båtar och känna lite vind och det var hur trevligt som helst ända tills jag insåg att jag inte var riktigt säker på om det gick att fortsätta på den inslagna vägen. Alltså var det dags att fråga någon om vägval, vilket resulterade i att jag fick två förslag vilka pekade åt varsitt håll - så fantastiskt bra eftersom jag var lite(!) osäker redan innan!

När dessutom de sista jag pratade med, som ville att jag skulle vända om, upplyste mig om att det var "alldeles för långt att gå" och skakade förtvivlat på huvudet gjorde det ju inte saken mycket bättre. Men eftersom jag vet att de inhemska i det här landet inte har riktigt samma uppfattning som jag om vad som är "för långt" bestämde jag mig ändå för att gå. Sentosa är ju ändå en ö, vilket betyder att det inte borde inte gå att komma sådär väldans mycket fel utan att behöva simma.

Och det gick, jag kom fram, visserligen betydligt senare än vad som var tänkt och vandringen utmed havet med härlig bris byttes mot en vandring på vägar inbäddade mellan träd där den 30-gradiga luften stod still och de vackra båtarna byttes ut mot stora illaluktande bussar och små lastbilar. Aldrig har väl de välkända konturerna på Sentosas casinobyggnad varit så vackra som när de plötsligt dök upp över trädtopparna. Och jag kan lova att när jag så småningom nådde mitt mål var det ingen sval välfriserad kvinna som svepte in på tunnelbanestationen. Nej, det var mer en illaluktande svettdrypande person, med en sådär lagom stirrig blick, som mer eller mindre rasade ihop på ett säte och som på något vis kände att nu får det vara bra med att "lära sig hitta" på ett tag...

Mer nyttiga frön

Nu skulle man kunna tro att jag snöat in något alldeles förfärligt på nyttigheter, och då framförallt frön. Och det må så vara, men nu handlar det om "en annan sorts frön", nämligen jättenyttiga röda, saftiga, söta och underbart goda frön - nämligen frön från granatäpplet!

Jag antar att det finns någon mer än jag som tycker de här fröna är jättegoda men ack så besvärliga att få ur. Det är såväl pilligt som söligt och innan man är klar har det mesta inom sprättavstånd antagit en nyans av det rödare slaget. På Youtube finns det massor av olika filmsnuttar som visar hur man ska bära sig åt, men jag kan inte direkt påstå att det brukar fungera som det gör på film. Det kan ju vara så att det är jag som inte riktigt förstår, vilket inte skulle vara speciellt konstigt alls, men jag kan ju få leva i tron om att det inte är så, utan det händer alla...

Nu har jag i alla fall testat ett sätt som faktiskt fungerar riktigt bra! Om man delar äpplet i fyra delar och sedan bryter isär en del i taget över en hyfsat stor bunke så kan man banka på baksidan med en träslev eller liknande så ploppar faktiskt fröna ut (utan att det vita kommer med!).

Och visst kan det sprätta lite, och visst kan det bli röda prickar lite här och var, men inte tillnärmelsevis så många som det blir om man ska försöka peta ut alla frön med sked. Sedan är det bara att förvara dem i en skål i kylen och använda till vad man vill. Jag har dem gärna i sallad och på morgonfilen - så lyxigt och gott!

Visste ni förresten att grenadin görs på granatäpple, och så nyttigt som det är så måste det ju finnas massor med väldigt nyttiga drinkar...eller det nyttiga kanske åtminstone tar ut det onyttiga...eller nåt...

I denna ljuva sommartid

Jag läser gärna deckare/kriminalromaner. Ofta är det lättlästa böcker som inte kräver sådär väldigt mycket eftertanke, vilket är perfekt när man vill försvinna bort några timmar med en bladvändare i handen.

Mari Jungstedts bok "I denna ljuva sommartid" om Gotlandspoliserna Anders Knutas och Karin Jacobsson är inget undantag. Det börjar med ett oförklarligt mord på en joggare där trådarna så sakteliga nystas upp och det förgrenar sig som så ofta bakåt i historien.

Parallellt med mordutredningen finns även historien om journalisten Johan Berg som brottas med sina kärleksbekymmer samtidigt som han finns med på ett hörn i utredningen.

Det är en helt ok bok även om den inte tillhör någon av hennes bästa. Samtidigt är den för mig ett bevis på att böcker av samma författare har en tendens att flyta ihop och det kan vara vissa bekymmer med att hålla isär dem. Halvvägs in i boken kom jag nämligen på att jag visste hur det slutade, och det berodde helt enkelt på att jag läst boken tidigare! Visserligen var det längesedan, men ändå...

Men som sagt, jag tycker fortfarande om att läsa deckare och kriminalromaner, men när det blir för komplicerat att hålla ordning på vilka man har läst, kanske det är dags att leta reda på en annan författare. (Alternativt hålla sig till nyutgivna böcker!)

Advent

Så var det första advent. Just här och nu känns det rätt avlägset med såväl jul som advent måste jag tillstå. Det är inte lätt, det där med att få till julstämning i tropikerna. Jag gjorde väl något litet halvhjärtat försök det första året, men insåg att det inte var någon större idé...

Nu är det naturligtvis en bidragande orsak att vi inte har firat jul här något år, vi har ju åkt hem till Sverige varje år. Problemet blir då istället att det inte blir varken hackat eller malet på något vis. Vi är ju här i värmen under de första adventshelgerna och kommer hem någon vecka före jul och då känns det liksom inte som om det är någon idé att plocka fram en massa saker bara för den lilla tiden och för övrigt så är det ju tiden från advent fram till jul som det är mysigt med julsaker, sen blir jag mest trött på dem och vill ta bort dem i alla fall.

I år kommer vi inte hem förrän några dagar före jul, så det lär inte bli speciellt mycket julsaker över huvudtaget. Huvudsaken är väl att jag kan hitta några ljus att tända så vi kan mysa till det lite. Här har jag för övrigt julpyntat klart - adventsstjärnan är på plats! Det är så juligt det kommer att bli! Det är i alla fall inte juligt när det är 30 grader varmt ute och kokosnötterna dinglar i palmerna. Det där med att "Anders skulle braska" känns lite avlägset om jag säger så...

Glad advent på er alla!