Genom att gå vilse lär man sig hitta

"Genom att gå vilse lär man sig hitta", det är ett motto jag lever med mer eller mindre hela tiden eftersom det där med lokalsinne blev helt bortglömt när jag skulle förses med nödvändigheter för att klara mig här i världen. Och visst stämmer det, men ibland vill jag inte lära mig hitta mer! Nu har jag lyckats med den här bedriften två gånger inom loppet av en vecka och båda gångerna var orsaken att jag plötsligt fick någon ljus idé om att istället för att ta buss, så skulle jag promenera hemåt. Båda gångerna visste jag precis hur jag skulle gå, men trots det hittade jag naturligtvis "genvägar" som verkade så himla bra. Nu var de inte speciellt bra någon av gångerna så mina promenader blev betydligt längre än vad som var tänkt. (Nu hör det till saken att jag borde veta vid det här laget att mina genvägsval aldrig brukar bli speciellt bra, men vissa saker lär man sig aldrig...)

Min senaste genvägsutflykt var efter att ha besökt en kompis på ön  Sentosa och av någon outgrundlig anledning fick jag för mig att jag skulle promenera i den 30-gradiga värmen för att ta mig till närmaste kommunala transportmedel. En promenad på säkert 45-60 minuter, men varför inte, med havet och en massa fina båtar att titta på så verkade det som en bra idé.

Det var en bra idé - ett tag! Jag hittade en brygga där jag kunde promenera utmed havskanten och beundra alla vackra båtar och känna lite vind och det var hur trevligt som helst ända tills jag insåg att jag inte var riktigt säker på om det gick att fortsätta på den inslagna vägen. Alltså var det dags att fråga någon om vägval, vilket resulterade i att jag fick två förslag vilka pekade åt varsitt håll - så fantastiskt bra eftersom jag var lite(!) osäker redan innan!

När dessutom de sista jag pratade med, som ville att jag skulle vända om, upplyste mig om att det var "alldeles för långt att gå" och skakade förtvivlat på huvudet gjorde det ju inte saken mycket bättre. Men eftersom jag vet att de inhemska i det här landet inte har riktigt samma uppfattning som jag om vad som är "för långt" bestämde jag mig ändå för att gå. Sentosa är ju ändå en ö, vilket betyder att det inte borde inte gå att komma sådär väldans mycket fel utan att behöva simma.

Och det gick, jag kom fram, visserligen betydligt senare än vad som var tänkt och vandringen utmed havet med härlig bris byttes mot en vandring på vägar inbäddade mellan träd där den 30-gradiga luften stod still och de vackra båtarna byttes ut mot stora illaluktande bussar och små lastbilar. Aldrig har väl de välkända konturerna på Sentosas casinobyggnad varit så vackra som när de plötsligt dök upp över trädtopparna. Och jag kan lova att när jag så småningom nådde mitt mål var det ingen sval välfriserad kvinna som svepte in på tunnelbanestationen. Nej, det var mer en illaluktande svettdrypande person, med en sådär lagom stirrig blick, som mer eller mindre rasade ihop på ett säte och som på något vis kände att nu får det vara bra med att "lära sig hitta" på ett tag...