Lite larvigt...

Jag går väldigt sällan ut naken, det vill säga utan någon form av kamera med (Numer är det ju dock lite fusk på den fronten eftersom mobilen oftast är med och där finns det ju kamera), och mina golfutflykter utgör inget som helst undantag.

Just på de promenaderna, då jag befinner mig ute i naturen mellan fyra och fem timmar, brukar det alltid dyka upp något som kan vara värt att föreviga. Allt ifrån vackra naturbilder till någon som som gör något som absolut måste sparas till eftervärlden. Eller som vid senaste rundan, något riktigt larvigt!

Jag kunde liksom inte undgå den här krabaten som kom krypandes på marken framför oss. Stor var den och bråttom (så bråttom nu en larv kan ha!) hade den. Jag har aldrig träffat på en sådan här tidigare och tänkte nu få lite hjälp med att reda ut larvigheterna av er, så om någon känner igen den kan ni väl upplysa mig om vad den tänker bli när den blir stor. För något säger mig att den tänker inta en annan skepnad så småningom. Nu hade jag inte måttbandet med mig, men gissningsvis mätte den en knapp decimeter i längd.

"...and now for something completely different..." Igår hamnade jag (det vackra vädret till trots) framför teven för att se reprisen på "Monty Python Live (Mostly): One Down Five To Go" från 2014. En helt underbar show om ni frågar mig! Nu är jag, och har alltid varit, en stor fan av deras verk. Och att se dessa fantastiska gubbar mellan 72 och 75 år uppföra sina gamla sketcher och samtidigt se ut att ha så himla kul på scenen är verkligen jätteroligt. Nu är jag fullt medveten om att de inte alls uppskattas av alla och jag har en bestämd känsla av att man endera tycker jättemycket om dem eller inte alls, det där med något slags "lagom" tror jag inte finns i det här fallet. Men som sagt, för egen del tillhör jag definitivt den första kategorin.

För att understryka det hela så tänkte jag avsluta det här med en liten bild med anknytning till Pythongänget, och det blir en liten egen tolkning av "Spamalot"...

"Egg, bacon, spam, spam and spam..."

Björndansen

Björndansen är en verklighetsbaserad berättelse som handlar om ”Militärligan”. I början av 90-talet jagade svenska polisen en liga som rånade banker och vapenförråd utan att lämna några som helst spår efter sig, en liga som fick namnet ”Militärligan”. Sanningen var att det handlade om tre ostraffade bröder från en Stockholmsförort men det tog lång tid innan polisen förstod vilka som verkligen ingick i ligan. Om det här handlar Anders Roslund och Stefan Thunbergs bok ”Björndansen”.

Det fanns även en fjärde broder som valde att stå utanför och den brodern var just Stefan Thunberg, en av författarna till boken.

Mycket handlar om förberedelserna inför rånen, planering och genomförande. Det handlar också om starka familjeband, band som ibland är så starka att det inte finns någon återvändo. Vi får även läsa om en uppväxt kantad av en alkoholberoende pappa, hustrumisshandel och utsatthet på skolgården.

Det är en bra och läsvärd bok. De närmare 600 sidorna gick fort att ta sig genom. Det är naturligtvis, som författarna själva säger, inte hela sanningen och inget därutöver, utan det har lagts till och dragits ifrån, men i det stora hela så var det så här det gick till och på något vis så är det lite speciellt då man vet att det här faktiskt hände på riktigt

Ibland kan man fundera...

Klockan är halv sju en söndag och jag vaknar av att regnet fullkomligen tömmer ner och det smattrar sådär vansinnigt på fönstret. Då är det ju fantastiskt härligt att bara vända sig om, dra täcket högt över huvudet och somna om. Gjorde jag det? Nehej då! Jag släpade mig ur sängen och hasade på trötta ben fram och kollade termometern som visade hela 12 grader, men trots det gick jag inte tillbaka till sängen. Nehej, istället började jag gräva fram kläder för att hålla regn, vind och kyla borta. Varför? Jo, därför att jag alldeles frivilligt hade tagit ett beslut att idag skulle det spelas golftävling! Knäpp? Ja, kanske, lite...

Eftersom jag nu tillhör den sorten som hatar att frysa, så gäller det att förse sig med ett antal klädlager i ett sådant här läge. Det innebar att innan jag var klar så såg min klädhög ut mer som om det stundade en skiddag någon gång i februari, istället för en sommardag på golfbanan, men ibland är det bara att gilla läget!

Nu blev det ju inte regn hela dagen, utan det slutade faktiskt och det blev en underbar dag! Och efter att jag lyckats skala av mig lager efter lager (lite som en sådan där rysk docka ni vet, det tar liksom aldrig slut), så blev det riktigt behagligt.

Ibland kan man dock fundera lite över hur man är funtad. Fast det är klart, vem vill ligga kvar och mysa i en varm säng med en tidning och en kopp te när man kan slänga sig ut i kyla och regn och jaga en liten vit boll i fyra, fem timmar...?

Svenska hemlisar

Det sägs ju att "inget ont som inte har något gott med sig" och det kan man väl säga om den här sommaren. Allt regnande har ju gjort att svampen växer så det knakar. Nu är väl i och för sig det bara gott om man uppskattar att leta svamp, men det är ju trots allt rätt många i vårt avlånga land som roar sig med detta ibland, varav jag är en.

Just det här med svamp, främst då kantareller, har något magiskt över sig. Att ha sitt eget kantarellställe i skogen är väldigt speciellt och bara möjligen den man tycker extra mycket om kan får reda på var det är.

Annars är ju det en av sakerna man inte frågar, nämligen var någon har hittat sina kantareller. och om man skulle drista sig till att fråga, så får man något svävande svar tillbaka att det är "borta vid åsen" eller något liknande. För att vara helt på den säkra sidan att vederbörande inte hittar dit så har man innan man svarar säkerställt att "borta vid åsen" innefattar ett område av sisådär två kvadratkilometer. För tänk om någon skulle hitta till mitt kantarellställe!

Nu finns det faktiskt riktigt bra kamrater som berättar, eller kanske till och med visar, sina fyndplatser, men då inträder ytterligare en oskriven regel. nämligen den att man går inte ensam tillbaka och vittjar någon annans kantarellställe! Och skulle man mot förmodan göra det så gäller det att det är vid en tidpunkt då man absolut inte riskerar att bli ertappad. Plus att man efteråt behöver brottas med ett mycket dåligt samvete, för just det gör man bara inte som regelrätt svensk! För tänk bara känslan när sedan kompisen kommer och berättar att någon redan plockat alla gula läckerheter och du måste stå där och hålla med om hur hemskt detta är samtidigt som du vet varifrån alla nyinfrysta kantareller kommer från...

Nej, det är bara att gå ut i skogen och leta reda på dina egna fyndplatser och hålla dem hemliga och njuta av att det bara är du i hela världen som hittar just till de platserna...

"Lilla huset i Bulgarien"

Det blev en resa till Bulgarien i år också även om det ett tag som ut som om det inte skulle bli av. Inte så länge dock, men fem dagar i värmen tillsammans med döttrarna blev det, och som sommaren utvecklat sig här på hemmaplan så är inte det där med värme helt fel...

"Det lilla huset i Bulgarien" ligger mitt mellan den mysiga staden Balchik och turistorten Albena vid Svarta havskusten. För er som inte har läst dem tidigare, och som inte känner till området, finns tidigare inlägg med fler foton och mer information om såväl Balchik som Albena här och här.

För att ta sig till den här delen av Bulgarien flyger man lämpligast till Varna, varifrån det är cirka fyra mil till Balchik. Den här gången testade vi ett för oss nytt flygbolag, nämligen Serbia Airlines från Stockholm med mellanlandning i Belgrad. Helt ok bortsett från att det var mindre bra tider, men om man letar efter billiga avgångar är det smällar man får ta!

I år blev det mycket promenerande. Det löper ju en underbart vacker strandpromenad hela vägen från Balchik till Albena. Nu ska det väl sägas att den är väl inte sådär väldigt välordnad hela vägen på grund av allt kraftigt regnande som området utsatts för. Vägen har bitvis rasat så det var ett litet äventyr att försöka ta sig fram på slingrande stigar som trampats upp i de raserade partierna. Men det gick, och fram kom vi!

Mycket bad blev det vid stranden i Albena, en sex kilometer lång sandstrand med vit finkornig sand. Om man vill så finns det tillgång till solstolar med parasoller, men man kan också göra som vi gjorde. Köpa sig en liten parasoll och slå upp i början av stranden där det inte finns några hotell och inga stora solstolsområden. Däremot finns det små restauranger utmed hela stranden där man kan få sig något gott till livs.

Det blev naturligtvis också ett antal besök i Balchik. Dels för att handla lite, och dels för att äta på några av de mysiga restaurangerna som ligger på rad utmed havet. Bulgarien är ju fortfarande ett land där det är billigt för oss svenskar. Speciellt att äta och dricka ute.

Sedan avnjöt vi givetvis nyplockade solvarma tomater och gurka från trädgården. En trädgård där det finns väldigt mycket mer, men där vi troligen inte heller i år kommer att befinna oss då det är dags att skörda vindruvor och fikon, men något annat år ska vi väl lyckas med detta... Nu går vi mest omkring och bara tycker det är fantastiskt med allt som växer och speciellt mysigt är det nog med alla vindruvsrankor. (Ja, det är någon som tar hand om och sköter trädgården, vi är ju liksom inte där så ofta...!)

Lite grönsaker åkte faktiskt med i bagaget hem, så några ekologiska chopskasallader ska det väl kunna bli här hemma också!

Jag har sagt det tidigare, och säger det igen, Bulgarien är trevligt och prisvärt. För er som inte varit där och vill prova något nytt så är det absolut ett resmål att ha i tankarna när ni planerar nästa semester. Och för er som förknippar Bulgarien med Sunny Beach - sluta med det, det finns en annan sida också!

Den här gången spelades det ingen golf, men om någon vill veta mer om det, så finns lite info och läckra bilder från Thracian Cliffs, en mycket spektakulär och vacker golfbana utanför Balchik här.

Mot varmare breddgrader

Eftersom det inte duggar sådär jättetätt med härligt varma och soliga sommardagar i år så gäller det att ta tillvara de vi får. Då det utlovades fint väder i två(!) dagar efter varandra så beslutade jag mig för att spendera dessa två i stugan. Det är ju faktiskt härligare att vakna upp till blå himmel och strålande sol där jämfört med i stan.

Kvällen var underbart vacker med färger som speglade sig i vattnet, däremot var det inte speciellt varmt utan det var mysigare inomhus, men det är ju inte heller helt fel att mysa i stugvärmen, även om det känns lite fånigt att behöva tända kaminen och levande ljus i mitten av juli.

Och visst blev det ett uppvaknade till strålande sol och en fantastisk dag. Däremot var det lite optimistiskt att tro att det skulle vara härligt badbart i sjön. Visst var det badbart, men inte härligt! Det blev en sådan där "snabbt i och ändå snabbare upp-variant".

För övrigt så sitter jag här och efter att ha läst tidningarna funderar över om man kan göra precis vad som helst och kalla det konst. Jag tänker på den amerikanske konstnär, Michael Mandiberg, som tydligen har skrivit ut Wikipedia och säljer det som ett konstverk. Det handlar om 7 437 böcker med 1,5 milj artiklar fördelade på 5,2 miljoner sidor! Det är ju tur att vi övriga försöker spara på papper så att det blir lite över till någon konstnär som bestämmer sig för att använda pappret till något...

Det om detta... Nu är jag i alla fall tillbaka i stan. Idag ska jag packa väskan för att tillsammans med döttrarna bege mig till Bulgarien i några dagar, så i morgon styr vi mot Balchic och förhoppningsvis lite mer sol och värme än vad som erbjuds just nu på hemmaplan.

Finbesök i Karlstad

Nu har vi fått finbesök i stan minsann! Ostindienfararen Götheborg är här och hälsar på. Det stora och pampiga skeppet har lagt till hamnen för att kunna beundras av oss under några dagar.

För er som inte vet något om farkosten (vilket inte jag heller gjorde för några dagar sedan!) kan jag berätta att det är en kopia, byggd så nära originalet som möjligt, av det skepp tillhörande Ostindiska kompaniet som förliste utanför Nya Elfsborgs fästning 1745.

Skeppet som byggdes 1738 hann göra tre resor till Kina innan det mötte sitt öde. Den sista resan tog hela 30 månader på grund av ett antal stopp med ogynnsamma vindar, och då de äntligen nådde Sverige igen med all sin last, då förliste skeppet, en ynka kilometer från land.

Man lyckades dock rädda hela besättningen och en tredjedel av lasten, men resten blev kvar i havet tills 1984 då några eldsjälar började rädda det som var kvar och fick iden att bygga en kopia för att försöka ta sig till Kina.

På nationaldagen 2003 sjösattes skeppet och nu seglar det runt på en slags turné och visar upp sig. Det är det största segelskepp som rört sig på Vänerns vatten och visst är det maffigt där det står till allmän beskådan med sina 58 x 11 meter och master som sträcker sig 47 meter upp i luften. Det är lite så man förväntar sig en flagga med en dödskalle och tillhörande benknotor samt en ögonlappsförsedd pirat som står högt uppe bland masterna.

Som sagt, en mycket pampig farkost och visst är det fantastiskt att några verkligen lyckades med det de föresatte sig den dagen man kom på att försöka bygga upp det förlista skeppet igen och att man fick allt att fungera. Bara en sådan sak som att få alla snören(!) på rätt plats verkar vara en bedrift av modell större i min värld!

Kul att vi fick vara med och se den och i morgon seglar hon vidare för ytterligare beskådan i någon annan Vänerhamn...