Arton grader minus

"Arton grader minus" är en kriminalroman i högt tempo som, trots att den är riktigt lång, aldrig blir tråkig. Författaren Stefan Ahnhem har i och med den här boken skrivit den tredje i serien om Fabian Risk, en kriminalpolis som håller till i Helsingborg.

Upprinnelsen är en bil som kör över kajkanten i Helsingborg efter en biljakt, där man upptäcker att föraren av bilen redan varit död och hållits nedfryst i två månader. Det visar sig att det inte är vare sig det första eller sista offret som får samma iskalla slut. Det blir en kamp mot tiden och mot en iskall och cynisk mördare som inte drar sig för något. Spåren är helt obefintliga och det verkar inte finnas något som helst motiv.

Parallellt med den svenska polisens jakt på frysmördaren pågår den danska polisen Dunja Hougaards jakt på förövarna av misshandelsfall med dödlig utgång i Helsingör.

Det här är en riktigt bra bok! En sådan när man som läsare blir så frustrerad eftersom man hela tiden vet mer än vad karaktärerna gör. Man vill berätta hur dumma de är och vad lite de förstår! Det är en ordentligt tjock bok, men kapitlen är korta och bladen bara väntar på att vändas. Med andra ord, en bok som det är svårt att lägga bort och som jag absolut kan rekommendera. Nu är det bara att hoppas att herr Ahnhem tänker skriva ytterligare en bok i samma serie, för slutet kräver det…

Nyår på Rivieran

Förra årets sista dagar och det nya årets första tillbringades av undertecknad med make i Cannes vilket betydde några härliga dagar i strålande sol. Dessutom innebar det, som brukligt är i den delen av världen, dessutom mycket god mat och dryck.

Det blev många långa promenader utmed strandpromenaden och här kan man verkligen säga att alla varianter av klädsel visade sig. Här fanns allt från de som gick omkring i täckjacka, mössa och halsduk till de som solade i bikini eller till och med tog sig ett nyårsdopp.

För egen del tillhörde vi inte de som tyckte att det var en bra idé att inviga nya året med ett dopp i havet, utan nöjde oss med att inta en sådan där fantastiskt god  "Moule Mariné" tillsammans med ett glas vin på en av alla restauranger som avlöser varandra efter strandkanten.

Några kvällspromenader också med vackra vyer. Jag vet inte vad det är, men det är något med vatten och solnedgångar som jag aldrig får riktigt nog av. Det kanske är så att de där 70-talsaffischerna som en gång prydde väggarna i mitt rum satte djupare spår än vad jag tror ;)

På nyårsaftonens tolvslag bevittnade vi ett storslaget fyrverkeri (vilket naturligtvis inte gör sig på bilder tagna med mobilkamera, utan ni får försöka fantisera lite här) på strandpromenaden vid Medelhavets strand.

Dessutom tog vi tåget en dag till Monaco, men det ska få ett alldeles eget lite inlägg.

Hoppas ni alla har haft en bra nyårshelg och en härlig ledighet! Och så önskar jag oss alla välkomna in i 2017!

Livets tåg

Så var julhelgen över för den här gången och det finns säkert delade meningar om huruvida det är skönt eller ej. Vi har haft en lugn, skön och riktigt mysig helg tillsammans med döttrarna som nu båda har återvänt till den kungliga huvudstaden. Vädret har visat sig från en hyfsat bra sida under helgen, dock har det varit helt snöfritt. Idag märker vi av resterna från den passerande stormen Urd som till och från viner utanför fönstret samtidigt som solen lyser från en molnfri himmel.

Jag tänkte vara lite "filosofisk" så här i efterjuletider och delge er en liten skrift om livets tåg av psykologen Mark Anthony. Då det är skrivet på engelska är det här min egna lilla, mer eller mindre, direkta översättning av tåget som vi alla är passagerare på:

Livet är som en tågresa...med stationer...med spårväxlingar...och med olyckor!

Vid födseln kliver vi på tåget tillsammans med våra föräldrar, med föreställningen att de alltid kommer att resa vid vår sida.

Vid någon station kommer de dock att kliva av tåget och lämna oss att fortsätta resan på egen hand.

Allteftersom tiden går kommer andra personer att stiga på tåget, personer som kommer att betyda något för oss, till exempel syskon, vänner, barn och våra livskamrater. Många kommer att kliva av och lämna ett permanent tomrum efter sig. Andra kommer att gå obemärkta förbi och vi kommer inte ens att lägga märke till när de lämnade sina säten.

Tågresan kommer att vara full av glädje, sorg, fantasi, förväntningar, möten och avsked.

Eftersom vi inte vet vid vilken station vi kommer att kliva av...

...så vi måste leva på det bästa sätt vi kan - älska, förlåta och ge av oss själva.

Det är viktigt, för då det är dags att kliva av och lämna våra säten vill vi lämna vackra minnen efter oss till de som fortsätter sin resa.

Slutligen vill jag tacka er alla för att ni är passagerare på mitt tåg och önska er alla en underbar resa på livets tåg under nästkommande år.

Hoppas ni alla kommer att få en bra avslutning på innevarande år och att tåget kommer att föra er mot nya äventyr under kommande. För egen del kommer livets tåg att ta oss till Frankrike och Cannes om några dagar där vi kommer att fira nyår, så får vi se vad som väntar vid nästa station...

God Jul

Dan före dan före dan före dopparedan, det är idag det. Undrar just hur många i de yngre generationen som egentligen vet varför det heter "dopparedan", fast å andra sidan är det förmodligen inte troligt att det är så många som ens funderar över det. Och det kanske är lika bra, för så många som doppar på julafton är det nog inte numer ändå. Om man funderar på det, då kan man ju även fundera på hur länge det uttrycket kommer att leva kvar över huvudtaget, fast det tänker jag faktiskt inte fundera så mycket över nu. (Det kan jag ta en annan gång om andan skulle falla på, vilket inte är så där väldigt troligt)

I år har jag för första gången inte skickat ett enda julkort! Det har liksom aldrig hänt. Det känns i ärlighetens namn lite konstigt, men jag tog beslutet att skänka motsvarande summa till musikhjälpen och det känns jättebra. Det är ju en rätt ansenlig summa som varje år används till julkort och frimärken och visst är det väl kul att få en julhälsning med posten, men även det är nog en tradition på utdöende. Numer löser vi det ju på andra sätt via alla olika sociala medier som i dagarna svämmar över av julhälsningar (undertecknad icke undantagen!).

Nu är det i alla fall snart dags för jultomten att spänna för sina renar och ta sig häråt för att undersöka förekomsten av snälla barn. Fast det ser ut att bli en rätt så grön jul, så det blir svårt för tomtefar att ta sig fram med hjälp av medar så det får väl bli en jul på hjul för vår skäggprydde vän. Men det spelar kanske mindre roll.

Nu tänker jag i alla fall ta lite julpaus och ha lite julmys med familjen som kommer indroppande under de närmaste dagarna. Så med det önskar jag er alla en riktigt god jul (vare sig ni doppar eller inte). Sköt om er och ha en riktigt härlig julhelg oavsett var i världen ni befinner er!

Ni vet väl att idag vänder det så nu har vi ljusare tider framför oss...

Etthundra mil

Nu hopar sig de lästa böckerna lite så det är väl dags att beta av ytterligare en och den här gången är det Jojo Moyes "Etthundra mil" som står på tur. Moyes är författaren som skrev succéromanen "Livet efter dig" som jag, tillsammans med väldigt många andra, älskade.

Även den gången handlar det om en bok med karaktärer som det är lätt att lära sig älska. Här finns den utfattiga dubbelarbetande och ensamstående mamman, hennes två barn som båda är väldigt speciella fast på olika vis, samt den stenrike datanörden med ett förestående fängelsestraff efter ett begånget insiderbrott.

Av en slump korsas deras vägar och det hela mynnar ut i att de här fyra, plus jättehunden Norman, ska samsas i en liten bil och färdas de 100 milen genom England upp till Skottland som är målet för resan. De fyra huvudkaraktärerna kommer till tals i varsina kapitel och på så vis så får man som läsare samtliga personers perspektiv på tillvaron.

Det är en härlig "feelgood-bok" som kanske inte berör lika mycket som "Livet efter dig", men en bladvändare där man lär sig älska samtliga karaktärer. Det är en resa genom såväl England som genom klassamhället, där Moyes tydliggör skillnaderna på ett varmt och humoristiskt vis. Även om det är en bitvis förutsägbar historia, så är det en väldigt mysig bok som jag tyckte mycket om och gärna rekommenderar.

Blir man snäll av pepparkakor?

Undrar om det finns någon som aldrig har hört att man ska ta en pepparkaka till eftersom man blir snäll då? Av någon outgrundlig anlednings har jag plötsligt fått idén att bry min hjärna om varför det är så, och naturligtvis åker ni med på samma gång. Vem vet, kanske jag kan lyckas förära några av er med ytterligare lite onödigt vetande såhär några dagar före jul.

Tydligen så finns det fler olika förklaringar på varför det anses att pepparkakor gör den som äter snäll. En variant är att kakor inte ansågs som "karlamat", utan de män som åt pepparkakor var de som redan var lite vekare och snällare. Alltså om snälla karlar åt kakor, så innebar det helt enkelt att elaka karlar blev snällare av just de här kakorna.

En annan variant är den om Pottaska, en slags aska som kommer från björkved och som användes i pepparkakor. Pottaskan ansågs vara bra mot magknip och de magbesvär som följde den feta julmaten, alltså om man åt pepparkakor blev man av med sitt magknip och då blev man snällare.

Jag har även hittad en tredje förklaring som handlar om en gnällig svensk-norsk-dansk kung som på slutet av 1400-talet blev ombedd av sin läkare att äta pepparkakor för att höja sitt humör. Ett apotek i Köpenhamn ska då ha skickat kungen flera kilo pepparkakor som han uppenbarligen åt upp och blev på ett strålande humör.

Man har hittat gamla noteringar från Vadstena kloster med de ingredienser som användes i pepparkakor som bakades och såldes som medicin i klosterapotek och förutom att kakorna ansågs lindra magbesvär så hade de även en lugnande effekt. Även det kan väl vara en anledning nog så god till att bli snällare.

Om vi nu betänker att vi i Sverige enligt uppgift ska mumsa i oss närmare fyra miljoner kilo pepparkakor varje år, och att flertalet av dessa intas runt jul så borde det springa omkring en himla massa lugna och snälla julhandlande svenskar på stan veckorna före jul, bara så ni vet ;)

Adventstider

idag är det fjärde advent och följaktligen ska fjärde ljuset tändas. Nu blev det lite fel här, eftersom jag rotade fram julsaker hastigt och lustigt efter att jag kommit hem och det betyder att det blev ingen advenstsljusstake med jämt trapptända ljus. Nej, här blev alla fyra ljusen tända samtidigt, men det får vi väl försöka stå ut med.

Jag har till och med lyckas få upp några ljusstakar i fönstren och en liten adventsstjärna av den där nya varianten som står på en liten fot och man vecklar ut en pappersskärm och hoppas den ska hålla för behandlingen så man slipper tejpa på baksidan.

Nu tillhör vi den skaran som har ett förråd i källaren där det råder minst sagt kaos och längst in i hörnet i kaoset står kassarna med julsaker och det är bara att konstatera, att om jag vill åt dem så behöver jag gräva mig in. Nu råkar jag inte ha någon som helst lust med det, därför blir det de saker jag kunde hitta, och eftersom det till och med innefattade ett par tomtar, så nöjer jag mig definitivt där. Nu är det så juligt det kommer att bli.

Säga vad man vill, men visst är det mysigt att komma upp på morgonen och tända ljusen och äta frukost i det fladdrande skenet av stearinljus medan det fortfarande är mörkt ute. Det måste ju var det som är meningen med tanke på att det förr, i det gamla bondesamhället (som det alltid heter när man ska berätta något från förr) skulle just adventstiden vara en tid av stillhet i väntan på det stora julfirandet. Nu har jag en känsla av att det var rätt mycket förberedelser inför julkalaset även då, men det skulle ändå råda en viss stillhet.

Jag vet inte hur många idag som upplever adventstiden som en tid av stillhet. jag har en känsla av att det handlar om rätt mycket fart och stress även om man kanske försöker minimera den. Det är ju trots allt så, att många ska kombinera arbete med diverse julavslutningar, julklappsinköp, pepparkaks- och lussebullsbak, iordningställande av paketkalendrar, luciafirande på skola, dagis, och fritids, planerande av matinköp till julen och helt säkert en massa annat. Jamen visst kan man bli utmattad av att bara tänka på alla "måsten" som finns runt julen. Vaddå en tid av stillhet???

Eftersom jag faktiskt inte i nuläget har vare sig julavslutningar eller luciafiranden att ta hänsyn till, inte heller kan jag skryta med att jag bakat varken lussebullar eller pepparkakor, så jag antar att jag kan säga att jag njuter av lite adventsstillhet... Eller åtminstone så är det lite av den varan såhär till frukostkaffet i de fladdrande stearinljusens sken. Snart ska jag vässa armbågarna och ge mig ut på stan, för lite julhets måste det ju få vara. Eller så sätter jag mig på ett fik och njuter av att jag kanske inte behöver stressa runt och trängas idag...