Singapore runt, etapp nio

Nu har det plötsligt blivit lite bråttom om jag ska hinna runt innan flytten går och egentligen finns det kanske inte tid för just den här aktiviteten, men skam den som ger sig...

Nu blev det lite (men bara lite!) fusk den här gången. Jag började inte exakt där jag slutade förra gången eftersom det var mitt på en mycket promenadovänlig väg och sedan är västra delen av Singapore inte något väldigt bra ställe att följa kusten på, så nu blev det en lite annan väg den här gången.

Starten gick från en tunnelbanestation i väster, Boon Lay, som ligger i området Jurong. Här finns en liten park, Jurong Central Park, vilken jag kunde ha undvikit om jag hade börjat med att gå åt rätt håll. Nu gjorde jag inte det, utan det blev en liten extrapromenad där i början, men det var i och för sig en trevlig liten park...

När jag väl hittat rätt väg så hamnade jag utmed en kanal där det var gott om industribyggnader av olika slag. Och det verkade vara rätt populärt att ta sig till jobbet på cykel.

Med jämna mellanrum hittar man "skräpfällor" i floden lite överallt i Singapore. Skräpet rensas sedan bort med hjälp av båtar som förekommer väldigt frekvent. Det som inte har fångats i fällorna rensas manuellt med hjälp av håvar.

Här finns även bänkar utplacerade om någon skulle vilja sitta ner och beundra utsikten ett tag. Frågan är om man vill att någon ska sitta här över huvud taget med tanke på att bänkarna kanske inte ser sådär väldigt bekväma och inbjudande ut. Sedan tänkte jag ta lite död på myten om att Singapore är kliniskt rent överallt, riktigt så är det inte...

Så småningom nådde jag kanten av Jurong Lake, en 70 ha stor reservoar utmed vilken det är väldigt populärt att promenera och jogga. Jag insåg att det inte bara var vi tvåbenta som trivs här, utan jag fick lite sällskap av den här krabaten som dök upp i gräskanten. Nu var han ju inte sådär väldigt trakterad av att stå stilla så länge, men en liten stund i alla fall.

Lite spännande är det ju att om man tittar åt ena hållet så ser man vackra träd, blommor, vatten och ödlor, men när man vänder på sig så är det byggkranar och tunnelbanetåg. Aldrig långt till civilisationen här, inte...

På andra sidan ligger Chinese Garden med sina vackra pagoder, en jättemysig park att flanera runt i.

Bron till parken var det sista innan det var dags att lämna det mysiga och lugna strövområdet och åter ge mig ut på vägar med trafik bland hus och industrilokaler.

Utefter den här vägen hittar man "Snow City" där man kan åka skidor och pulka. Här får man inte bara hyra utrustning, utan även kläder för ändamålet. Lite konstigt känns det ju att roa sig med det här inomhus för någon som är uppfödd i områden där det här är en självklarhet att det finns snö, men det är klart det är ju lite brist på den varan utomhus här.

Om man inte vill åka skidor finns det en rätt rejäl klättervägg på utsidan att roa sig med, och det kanske är ett bra alternativ när man börjar frysa om händer och fötter.

Stadspromenaden fortsatte ett tag, så omgiven av såväl färgglada lägenhetshus som vackra villor var det bara att fortsätta knalla på.

Nästa vattenhål var Pandan Reservoar, ytterligare en konstgjord liten sjö. Här håller en båtklubb till plus att det är tillåtet att fiska på vissa utmärkta platser. Att det är för nöjes skull man fiskar, och inte för att tillaga en gourmetmiddag av fisk, förstår man snabbt då det är fiske á la "Catch and release" som förordas.

Sista anhalten och dagens slutmål var West Coast Park och nu var jag framme vid kusten så lite promenerande utmed kustremsan blev det på den här etappen också.

West Coast park är cirka 50 ha stor och går utmed kusten en liten bit. Här finns ett antal båtar modell större parkerade innan conteinerhamnen tar vid.

I övrigt så är det gott om aktiviteter här. Här finns i vanlig ordning cykeluthyrning, eller varför inte hyra en gigantisk trampbil?

Även fantastiska lekplatser finns också att hitta här. Närmare bestämt tre stycken med redskap som ska vara åldersanpassade. Och jag måste säga att efter att ha kikat i dem så kan jag säga att den för de äldsta barnen passar troligen minst lika bra för vuxna! Om man skulle känna för att campa finns utvalda platser för det och någon större trängsel verkade det ju inte vara...

Det här var för övrigt en rätt ok dag att promenera på. Ingen stekande sol utan "bara" vansinnigt fuktigt. men man kan ju inte få allt... Efter att ha avverkat dagens 16 kilometer var det rätt skönt att ta bussen tillbaka hem och nu är det inte så långt kvar innan jag är runt, så det ska nog hinnas med i alla fall...

Mörkerspår

"Mörkerspår" av Inger Frimansson är en bok som har ett antal år på nacken. Den gavs ut 2003 och är ett bra exempel på att även en gammal, sliten och välläst bok kan vara bra. Jag har inte läst något av Frimansson tidigare, men inser nu efter att ha läst om henne, att hon har skrivit väldigt många böcker, såväl innan som efter "Mörkerspår".

Det här är en berättelse om tre syskon som samtliga är svårt märkta av sin uppväxt. En syster och en bror som båda var tyranniserade av sin äldre syster. Brodern lyckades bryta sig lös, vilket Hilja, den yngre systern, aldrig gjorde utan hon lever fortfarande i 50-årsåldern tillsammans med sin dominanta storasyster.

Hilja arbetar i blomsteraffär och hittar av en slump Jenny, sin bästis sedan barndomsåren. Bästisen, som lyckats betydligt bättre i livet, verkar inte vilja ha någon kontakt vilket upprör Hilja ordentligt. Det visar sig dock att Jenny har egna problem av en helt annan art vilka gör att hon tar kontakt med Hiljas bror, som driver en mäklarfirma, för att få hjälp att sälja sin villa. De här händelserna tillsammans visar sig få oanade konsekvenser och leder till riktigt otäcka händelser.

En riktigt bra psykologisk thriller som bitvis kryper under skinnet. Här är det inte en massa mord eller poliser som lägger sin panna i djupa veck medan de suger på en whiskey och lyssnar på klassisk musik. Det handlar mestadels om de tre syskonen och deras tankar och handlingar som blandas med de händelser i barndomen som lett fram till att de handlar som de gör.

Under ytan...

"Under ytan finns stora och små"...och precis så är det, här finns verkligen stora och små, även om det kanske inte var den bildliga ytan Uno Svenningsson anspelade på, så stämmer det precis ändå.

Nu är det inte sådär helt enkelt att få dessa stora och små vattenvarelserna i form av fiskar att fastna på bild. De vill inte alls stå still och invänta den där plaskande fotografen som vill ha den där kanonfina fiskbilden tagen under ytan. I alla fall vill de inte vänta på mig! Bara så ni förstår vad jag menar så kommer här ett antal inte så bra bilder, utan sådana där bilder då jag skulle ha velat ropa som den där damen som filmade sin make: "Nu simmar du ut ur bild", men inte hjälpte det...

Under dagarna på Maldiverna blev det mycket snorklande och det är helt fantastiskt att simma utefter korallkanten där det stupar rakt ner på utsidan. Om man inte har upplevt det kan jag lova att den som har anlag för svindel löper stor risk att uppleva det som lite läskigt.

Här, i kanten, var det gott om stora stim av mestadels små fiskar, men även större som dök upp och plötsligt simmade bredvid. Nu är ju de flesta fiskar rätt fredliga så just här löper man ingen större risk att bli uppäten.  och det känns ju rätt betryggande.

De "farligaste" jag hittade var olika varianter av arten "triggerfish", av vilka vissa arter kan vara rätt aggressiva då de vaktar sina ägg. Faktum är att jag en gång lyckades bli biten i fingret av en vid en snokeltur på Gili Trawangan. Nu får man ju kanske förstå att om han trodde jag skulle gräva fram äggen med mina framsträckta fingrar, så han är kanske ursäktad, och någon större skada blev det väl inte även om jag just då tyckte han var lite elak.

Gott om färgglada fiskar finns det i alla fall i många olika former. Den här gången lyckades jag däremot aldrig hitta Nemo, men det fanns ju rätt många andra varianter att titta på.

En mysig figur där under ytan är "papegojfisken". Det finns ungefär 80 arter av denna stora färgglada fisk. De flesta är mellan 30-50 cm, men den kan bli upp till en meter så det är en häftig fisk att titta på med sina härliga färger. Anledningen till att den har fått sitt namn är dess papegojliknande "näbb". Med hjälp av "näbben" äter den döda och algtäckta koraller som den sedan tuggar sönder och det som fisken inte tillgodogör sig kommer ut som sand. Tacka den för de finkorninga stränderna där vi kan ligga och gotta oss. En papegojfisk kan nämligen producera runt 90 kg sand per år!

Så gott om färgglada koraller fanns det tyvärr inte utan här har korallblekningen brett ut sig rejält. Koraller är ju rätt känsliga, det räcker att vattentemperaturen förändras så förlorar de sin färg och det underliggande vita kalkskelettet blir synligt. Det beror på att det ämne som kallas zooxantheller stöts bort. Om vattentemperaturen skulle återgå till det normala kan dock korallerna repa sig och återfå sin färg.

Något annat som också kan påverka korallreven är naturkatastrofer, och den tsunami som drog fram över stora delar av området 2004 drabbade även Maldiverna, men trots att det var flera av öarna som blev hårt drabbade klarade sig trots allt de flesta korallrev här rätt så bra den gången.

Som sagt, något stor undervattensfotograf är jag inte, men jag tycker det är fantastiskt kul och ibland räcker det långt!

Meedhupparu - en ö på Maldiverna

En vecka på Maldiverna, en dröm för många som vi nu har genomfört på riktigt. Och visst är det ett paradis med sitt kristallklara vatten och kritvita stränder, palmer och fantastisk snorkling från stranden, ett semesterparadis jag är väldigt glad att jag fick uppleva.

Maldiverna består alltså av mer än tusen små öar, och av de tusen öarna valde vi att bo på den som heter Meedhupparu. Det är en av 88 öar som ingår i Raa-atollen, vilken är 56 km från norr till söder och 24 km där den är som bredast. Av de här 88 öarna är det drygt 15 som är bebodda av sammanlagt ungefär 15000 invånare.

Meedhupparu, där vi spenderade vår semester, är en av de huvudsakliga turistöarna inom den här atollen och fram till sent 90-tal låg de utom räckhåll, men nu kan man alltså ta sig hit med hjälp av ett litet gulligt(?) flygplan som tar cirka 40 minuter från huvudstaden Male.

Ja, gulligt flygplan ja... Jag får väl erkänna att det fladdrade förbi lite scener från filmen "Sju dagar sju nätter" med Harrison Ford och Anne Heche när jag såg planet. För er som inte vet kan jag berätta att de störtar med just ett sådant här litet gulligt plan på en öde ö, så det kändes inte så väldigt avlägset. Nu gick det ju bra och det var ju tur, för någon Harrison Ford fanns ju inte med i det här planet, så hur det hade gått i så fall vet man ju aldrig...

Man kan ju förresten undra om kaptenens klädsel, kortbyxor och flipflop, varit gångbar någon annanstans.

Hur som helst så gick flygturen bra och det kändes helt ok, jag var inte ens orolig när vi skulle åka tillbaka! Och det var bara att inse att ön var värd den, utan tvekan.

Under sju dagar var vi "strandsatta" på vår paradisö, och det var väldigt lagom för oss. Det finns ju inte så mycket mer att syssla med än att sola, bada, äta, dricka, snorkla och bada lite till. I och för sig ett helt acceptabelt utbud.

Som de flesta andra så blev vi vid märkta vid ankomst med små gulliga orange armband, vilka skvallrade om att vi hade valt en All-inclusive-tillvaro. Det efter rekommendationer från andra och helt rätt med facit i hand. Det är definitivt inte billigt på de här öarna, så det är absolut en fördel vid en vistelse här. Med andra ord så hade vi fri tillgång till dryck samt frukost, lunch och middag. Det var mitt livs första semester av det här slaget, och visst saknade jag att välja restaurang på kvällen, men med tanke på att det inte fanns några att välja på så var det helt ok. Förutom restaurangen fanns det även två strandbarer där man kunde sitta under en palm och titta på det turkosa havet och samtidigt inta en iskall öl, vilket är en helt ok sysselsättning dagar då temperaturen ligger runt 30-strecket i såväl luften som vattnet.

Nu var det faktiskt inte sol hela tiden, utan en av dagarna fick vi ett sådant där fantastiskt monsunregn då allt flyter ett tag för att sedan upphöra och torka upp lika fort som det kommer. Lite charmigt det också så länge det inte varar alltför länge.

Samtliga hus låg utmed stranden som gick runt ön, så med andra ord var det aldrig långt till bad. Och snorklingen var helt fantastisk. (Nu är jag inte speciellt bra på det där med att fånga fiskar på bild, men det kommer att komma ett smakprov på min fotografiska fiskjakt också)...

Här fanns naturligtvis en pool också vilken vi nöjde oss med att fotografera. Jag har i ärlighetens namn lite svårt att motivera mig att bada i en pool då det finns ett helt fantastiskt hav att bada i. Men visst var den vacker där den låg.

Det fanns naturligtvis en rad med aktiviteter om man så önskade, olika båtutflykter och möjligheter att hyra diverse vattenfarkoster. Nu gjorde vi inget av ovanstående, dels därför att vi kände att vi gjort mycket av det som erbjöds vid tidigare tillfällen och att prislappen här vida överskred det vi tidigare betalat för liknande utflykter, samt att det var alldeles för varmt för att till exempel sätta sig i en kajak och paddla runt ön. Vi var rätt nöjda med att bara vara, och jag måste säga att vi njöt av varje stund vi bara var...

Maldiverna - ett riktigt öland

Maldiverna är på något vis ett paradisomspunnet resmål, och efter att ha besökt landet i fråga är jag villig att hålla med.

Det är inget stort land, närmare bestämt är det Asiens minsta där det ligger i norra delen av Indiska oceanen med Sri Lanka och Indien som närmsta grannar. Landet Maldiverna består av 26 olika atoller, vilka i sin tur består av över 1100 öar av vilka cirka 200 är bebodda av landets runt 400 000 invånare.

Landet bebos av maldivier som har dhivehi som språk. Men eftersom britterna en gång var här och rotade som på så många andra platser så talas även engelska på de flesta håll. Ytterligare anledning till det är säkert också att det är turismen, förutom fiske, som man lever på. 2013 hade man mer än en miljon besökande turister och det är ju en del i förhållande till folkmängden, om man säger så.

Det ligger hyfsat nära ekvatorn, närmare bestämt 80 mil norrut, så varmt är det året om. Det ska enligt uppgift vara något mer risk för regn under perioden april till november, men de där tropiska monsunregnen  brukar ju leverera väldigt många millimeter under rätt kort tid för att sedan gå över lika fort som de kommer, så jag inbillar mig att det inte är något stort problem. Och tydligen är turismen rätt lika fördelad över året.

Det är inte direkt något land som bjuder på hisnande höjder då den högsta punkten mäter 2,4 meter över havet. Den ö vi var på mätte nog inte någon enda meter över någonstans, utan var i det närmaste helt platt som de flesta andra. Det här är ett problem med tanke på den klimatförändring vi ser idag. I och med den globala uppvärmningen stiger havsytan och eftersom Maldiverna inte har mycket höjd att spela med så finns risken att öarna så småningom försvinner.

Idag omges samtliga öar av atollernas skyddande korallrev, men även korallerna påverkas av uppvärmningen och försvinner det skyddet finns det inte mycket att sätta mot den kraft vattnet har. Idag kan man se sandfyllda säckar utplacerade till skydd mot erosionen, plus att man hjälper naturen på traven genom att placera ut stålställningar där nya koraller kan bildas.

När man åker till Maldiverna så flyger man till huvudstaden Male och därifrån är det båt eller flygplan som gäller för att ta sig vidare. Den ö vi skulle till låg rätt långt bort så här var det fråga om flygtransport. Och inte med vilket plan som helst, utan nu var det sjöflygplan som gällde! Perfekt för någon som jag, som inte gillar att flyga...

Hur som helst så var det inte så farligt som jag trodde, egentligen inte värre än att åka Nextjet mellan Karlstad och Stockholm faktiskt...

"To be continued"...

För den som är intresserad och vill, finns mer att läsa om konsekvenserna av den globala uppvärmningen på WWF:s sida om klimatförändringar.

Kaffe med rån

Gamlingar på ett äldreboende som tröttnat på att behöva bli inlåsta, få dålig mat och tvingas äta piller för att hålla sig lugna, samt bestämmer sig för att se till att få det bättre, de handlar Catharina Ingelman – Sundbergs bok ”Kaffe med rån” om. Idén är kul, hur de plötsligt inser att man har det bättre på ett fängelse än vad de har det på sitt eget boende och således bestämmer sig för att begå brott för att på så vis hamna i fängelse, absolut underhållande men på något vis håller det inte ända fram.

Märtha är den drivande bakom det som de själva döper till ”pensionärsligan”, vilkas första uppdrag blir att kidnappa konst från Nationalmuseum för att sedan av kräva museet en lösensumma. Det ena leder till det andra och fler brott begås av dessa rullatorförsedda gamlingar. Polisen tror att de har att göra med en utstuderad konstliga och har stora problem med utredningen.

Det är en småtrevlig bok även om det ibland blir väl mycket av rullatorer och planering. Det verkar vara nya trenden inom feelgood-genren, det där med att ”äldre kan”. Kanske var det Jonas Jonassons 100-åring som blev startskottet för den lavin av sådana böcker som verkar finnas på marknaden.

Vill man ha något lättläst och småkul så är ”Kaffe med rån” ett bra val även om det inte känns som en bok som på något vis kommer att gå till historien. Sedan finns det faktiskt vissa bitar i den som verkligen manar till lite eftertanke, det finns absolut detaljer i den som visar en skrämmande verklighet, om än med glimten i ögat.