El Choco

Boken "El Choco" är en av flera böcker om svenskar som hamnat i fängelse på andra platser och fått uppleva den skräck och fasa det för med sig. Här är det den unge Jonas Andersson som 2002 tas på Bolivias flygplats på väg hem till Sverige med tre kilo kokain i bagaget och blir dömd till att spendera åtta år på San Pedro-fängelset i Bolivia.

Under sin fängelsevistelse får Jonas besök av journalisten Marcus Lutterman som senare kommer att skriva boken om "El Choco" som var Jonas smeknamn i fängelset. Här beskrivs tiden före, hur det kommer sig att den ungen svensken bestämmer sig för att smuggla kokain till Sverige, hur han blir arresterad på flygplatsen och allt han upplever under fängelsetiden. Hur det är att vara mitt i den helkorrumperade fängelsemiljön och hur han försöker överleva genom att få dagarna att gå fram till då han blir villkorligt frigiven och lyckas fly. 

Det är absolut en fängslande(!) bok med tanke på hur livet innanför murarna beskrivs. Hur Jonas får kämpa för sin överlevnad och ur han mot alla odds klarar sig genom åren i det bolivianska fängelset. Den är också intressant med tanke på hur världspolitiken vävs in och man får en uppfattning om vad som händer runt omkring. Det som dock ligger boken i fatet är det sätt den är skriven på. Jag gillar inte det korthuggna sätt Lutterman använder sig av och det känns som om mycket upprepas om och om igen. Det kan vara så, att det finns en mening med det, men för egen del gjorde det att boken blev tjatig och efter ungefär halva hade jag tröttnat. Det är ett mycket intressant ämne, men jag skulle nog säga att det finns ett antal bättre böcker att välja som behandlar samma tema.

En helg i Stockholms skärgård

Sommaren som gick bjöd på en hel del höjdpunkter även om det fanns lite mer att önska av vädret som var. Nu hade vi ju ändå sådan himla tur att vissa aktiviteter prickades in helt perfekt, och en sådan var den julihelg som spenderades i Stockholms skärgård.

För undertecknad var det första gången jag befann mig i den "huvudstadliga övärlden" och det var en underbar helg på ett underbart ställe. Att tillbringa en helg i den fantastiska miljön, tillsammans med ett härligt kompisgäng med den gemensamma nämnaren Singapore då vädergudarna gjorde allt för att vi skulle få det bra, kan bara inte gå fel, det kan bara bli såå bra.

En av Stockholms skärgårds sisådär 24 000 öar av skiftande storlekar heter Gåsö, och det var där vi befann oss. Jag har förstått att det är en rätt (!) stor skärgård som sträcker sig ungefär 15 mil utefter kusten, men att det är aningen diffust då definitionen "Stockholm skärgård" kan variera något. Men stor är den och många öar är det...

Vi tog oss till Älgö för att därifrån bli hämtade med båt eftersom det är det enda sättet att ta sig till den rätt lilla, i stort sett, bilfria ön Gåsö.

Att sitta i ett ombyggt litet båthus och titta rakt ut i farleden är en magisk känsla. Ni vet, återigen, den där rogivande känslan man får av att titta på vatten.

Det var kanske inte riktigt lika rogivande att bada i det måttligt uppvärmda vattnet, men ett morgondopp måste man ta när tillfälle ges, det är alltid lika skönt - i alla fall efteråt!

Middagen intogs sedan på den inglasade verandan. Och nu handlade det om en riktig inglasad veranda. En sådan där som finns på gamla hus, där man ska sitta i en stol och lyssna på transistorradion som spelar signaturen som meddelar att det är dags för sommarprataren samtidigt som det surrar om en humla som av misstag hamnat på insidan av fönstren. Det är väl sommar om något är det!

De flesta hus i skärgården är idag fritidshus och befolkas mestadels sommartid. Men det finns säkert ett antal familjen Grankvist som roade ser på då sommargästerna i form av familjen Melkersson anländer, precis som i Astrid Lindgrens älskade Vi på Saltkråkan...

Buddhas hand

Bara för att jag numer befinner mig på svenska breddgrader och för närvarande hör regnet smattra mot fönstret och måste ha lampan tänd i taket för att jag ska se något, bara för att det är så, ska ni inte tro att ni slipper Singapore. Det är ju trots allt så, att det finns ett antal väntande inlägg som aldrig hann bli publicerade, så det kommer väl att dyka upp lite singporianska varianter då och då. Plus att det säkert kommer att vara så, att jag vill återuppleva något ibland och då finns ju risken att det kan bli någon slags egen önskerepris, vem vet...

Ett av de inlägg som stod på väntelistan var det om "Buddhas hand", så här kommer en presentation av en minst sagt mystisk frukt:

Buddhas hand är en slags citrusfrukt och den har ett svenskt namn, nämligen sötcitron. eller suckatcitron. Det officiella namnet är citrus medica, men något säger mig att det inte används speciellt frekvent någonstans. Nu kan det ju vara så att ett flertal av er, precis som jag själv, inte hade hört talas om, än mindre sett, den här frukten tidigare, men den finns alltså, bara så ni vet!

I den kinesiska världen symboliserar den lycka och välgång (som så mycket annat!) och offras i templen till Buddha. Då ska helst "fingrarna" på frukten sitta ihop och inte spreta omkring på något osymmetriskt vis, utan det ska se ut som en hand i bön, då blir det hela så mycket bättre.

Frukten kan även användas i medicinskt syfte, bland annat mot sjösjuka och lung- och tarmproblem. Det är inte speciellt mycket saft i den, utan det är mest torrt fruktkött och att använda den i matlagning och till bakning ska gå alldeles utmärkt. Även till att göra limoncello ska den passa bra.

Nu vet jag inte hur vanlig den är här, jag har som sagt aldrig sett den tidigare och om jag har förstått det hela rätt, så finns det två varianter, dels den asiatiska modellen med "fingrar" och sedan en annan modell där "fingrarna" växer ihop så det inte alls ser ut som en hand. Men som sagt, jag har inte så himla stor erfarenhet av just den här frukten, men en speciell frukt är det och i Singapore är den mer än vanligt förekommande runt det kinesiska nyåret precis som så mycket annat som bringar lycka och välstånd under resten av året...

Med Albert i baksätet

”Med Albert i baksätet” av Homer Hickam är ”en nästan sann historia” som berättas av sonen till huvudkaraktärerna i boken, Elsie och Homer.

Bokens tredje huvudkaraktär är alligatorn Albert, en bröllopspresent från Elsies stora kärlek som hon aldrig lyckats glömma. På något vis finns han ändå närvarande tack vare Abert som Elsie ger all sin kärlek. En dag töttnar Homer och ställer ett ultimatum till sin hustru, nu måste hon välja, honom eller Albert. Efter noga övervägande väljer hon ändå sin make, men på ett villkor, Albert måste köras ”hem” till Florida, vilket Homer till slut går med på.  Det hela resulterar i en historisk resa genom 30-talets Amerika där paret råkar ut för diverse händelser och möter ett antal historiska personer.

Det är en lätt underhållande bok där man visst kan småle lite här och där, men det blir för mycket av de dråpliga händelser som troligen är där för att lyfta boken. Den påminner lite om Jonas Jonassons 100-åring till viss del, och ideerna påminner lite om varandra, men som sagt, det blir lite för mycket av allt.

Lite av behållningen är den historiska resan genom USA, i alla fall om man som jag, kanske inte har så mycket med i bagaget då det gäller just den biten.

En lättläst, kanske inte alltför engegerande, bok. Lagom sommarläsning på stranden eller i hängmattan, alternativt uppkrupen i soffan under en filt när regnet smattrar mot fönsterrutorna.

Long time no see...

Ooops vad tiden runnit iväg sedan sist! Närmare bestämt är det snart två månader sedan jag publicerade något. Så länge har jag inte "varit tyst" sedan jag startade det här projektet med att blogga. Det har inte på något vis varit medvetet, utan det har bara blivit så. Sommaren har varit full med olika aktiviteter på samma gång som det känns som om vi inte gjort något speciellt alls sedan vi kom hem från Balchik.

Inget speciellt, men ändå en hel del... Mycket golf har det blivit, uppackning av kartonger som så småningom anlände från Singapore, några dagar i Stockholms skärgård, många härliga dagar i sommarstugan, ytterligare några dagar i Stockholm med firande av dotter som fyllt 30... Ja, som sagt, en hel del utan att för den del har varit "något speciellt"...

Trots att det har regnat väldigt lite så känns det ändå som om vi lurats på sommaren. Det blev aldrig någon riktig värme, och de ljumma sommarkvällarna lyste med sin frånvaro. Inte heller fick vi några varma och sköna morgnar utan det var mer hög och klar höstluft. Men det är väl som det är, vädret kan vi inte göra så mycket åt...

Hos oss verkar det i alla fall som om hösten kommit ordentligt. Just nu regnar det, och regnar, och regnar...fast det är klart, lite värme på den här nederbörden så kan det väl kanske bli läge för ett antal skogspromenader med svampkorg på armen framöver.

Sedan har jag lyckats plöja ett antal böcker så jag ligger lite efter med mina bokrapporteringar om jag säger så. Det här betyder att det får väl bli ett antal inlägg med tillbakablickar från sommarens aktiviteter blandat med ett antal bokinlägg ett tag framöver. Och nej, förhoppningsvis ska det inte ta ytterligare två månader innan det händer något!

På promenad i Balchik

Balchik är en liten stad, belägen vid Svarta havet, vackert inramad av de vita kalkstensbergen i bakgrunden. Efter att under antiken ha kallats Krounoi och Dionysopolis fick staden under medeltiden sitt nuvarande namn efter Lord Balik.

Det finns en sägen som säger att det var här skönhetens gudinna Afrodite skapades av havsskummet och steg upp ur havet. Huruvida det är sant eller ej, lämnar jag till er att bedöma på egen hand.

Balchik kallas även "den vita staden" på grund av de kalkstensberg som finns runt omkring.

Det känns som om staden är byggd på en bergssluttning och här är det många backar och vägar som inte alltid är sådär väldigt väl underhållna och kanske inte känns som om man gärna tar en tur med bilen på. Och jag har förstått att om det skulle råka slå till och bli en kall vinter ställer det till med stora problem för de boende uppe i backarna. Det är ju inte helt lätt att ta sig hem med hjälp av en bil utan vinterdäck här.

Däremot är det verkligen trevligt att vandra omkring bland alla små villande gamla gator och kika på husen med sina mysiga trädgårdar.

Här finns så många vackra murar och trappor som vindlar upp mellan stadens gator och allt är byggt av det som kallas "balchiksten". Soffor i såväl trä som sten finns och med tanke på att det är rätt branta vägar kan det kanske vara bra att kunna vila benen emellanåt.

Att sedan kunna pusta ut, samtidigt som man njuter av en god kopp kaffe och underbar utsikt på ett fantastiskt mysigt café är även det en väldigt trevlig sysselsättning. Just det här cafét är ett av de där som egentligen inte märks alls från utsidan, men har en fantastisk veranda på baksidan. Ett sådant där
 som man endera behöver veta finns, eller råka springa på av en slump.

 Det finns även stränder här så man behöver inte ta sig till Albena för sol och bad, det går alldeles utmärkt att stanna kvar i stan om man skulle föredra det. Såväl bad från piren som från sandstränder finns att tillgå.

Utefter havet finner man ett antal hotell och många restauranger. Eftersom det är här man hittar de flesta turisterna innebär det naturligtvis en annan prisklass, men fortfarande oerhört billigt med svenska mått mätt. Och att sitta här och avnjuta en god middag i solnedgången är en underbar avslutning på dagen. Och har man dessutom promenerat omkring i Balchiks backar under dagen har man säkert gjort sig förtjänt av såväl god mat som dryck och havsutsikt under några kvällstimmar...

Sommarens tur till Balchik

Även i år blev det en tur till "vårt lilla gökbo" i Balchik. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, Balchik är en himla mysig liten stad, där den ligger vid Svarta havet. Och lite häftig är den ju, den där Hollywoodinspirerade skylten uppe på de vita klipporna. Det är just de vita klipporna som inspirerat till smeknamnet "den vita staden".

Knappt en mil från Balchik ligger Albena, en av Svarta havets fina sandstränder. Den cirka sex kilometer långa stranden är vid högsäsong rätt full med turister som bor i de omkringliggande hotellen. Som sig bör så är det fullt med solparasoller och stolar som man kan hyra. Det är rätt gott om svenska och norska turister just här, och jag vet att Ving flyger hit, om det finns fler svenska chaterbolag som gör det, får vara osagt.

Om man nu skulle föredra att tillbringa dagen på en lite lugnare del av stranden finns det även sådana om man väljer utkanterna där det är hotellfritt, men ändå lika fin strand.

Mellan Albena och Balchik kan man ta bussen för en billig peng och den går hela dagarna vilket underlättar. Eftersom vårt hus är beläget mitt emellan så fungerar det väldigt bra för vår del. Man kan ju även promenera, men om det är drygt 30 grader så är det i varmaste laget, men står man ut i 45 minuter så är man framme vid stranden och kan slänga sig i havet.

Att ta en morgonpromenad uppe i bergen med utsikt över hela området är fantastiskt.

Här blir naturen väldigt speciell och när det plötsligt dyker upp en livs levande fåraherde med sin hjord är det nästan som man känner sig placerad i en saga av något slag.

Om man är intresserad av golf finns här en helt fantastisk golfbana. Den är minst sagt spektakulär! Den går högt upp med utsikt över Svarta havet och att spela den är en utmaning av sällan skådat slag! Den här gången spelade vi inte, men ett tidigare inlägg från golfbanan Thrasian Cliffs finns här och många vackra vyer utlovas.

Det här året gjorde vi inte heller något besök i den botaniska trädgården, men text och bilder från förra årets utflykt till den vackra parken finns här.

Balchik är som sagt en mysig liten stad med alla sina trappor och murar. Här finns gott om trevliga restauranger och fik och en promenad genom staden ska vi ta i nästa inlägg från Bulgariens pärla vid Svarta havet.