Huset som Gud glömde?

Det finns som bekant inte bara nya stora, höga och flashiga byggnader i Singapore. Det finns en hel del gammalt kvar också. Mycket av det gamla bevarade kan man förstå varför det finns kvar. Det är ofta väldigt vackra byggnader som K-märkts så att många ska kunna njuta av dem. Men frågan är varför man har sparat en byggnad mitt bland alla nya höga hus och shoppingkomplex, mitt i centrum vid Orchard Road, på en stor tomt vars värde uppskattas till mer än 400 miljoner SGD.

Så är det i alla fall. Mitt i smeten, helt insynsskyddad på en jättetomt, finns villan från 1930-talet som byggdes av en mycket framstående arkitekt och beboddes av en förmögen man vid namn Chee Guan Chiang, och således har gett villan dess namn "Chee Guan Chiang House".  Numer ägs huset av Lee Tat Development, ett fastighetsföretag, som 2008 stängde till den enda vägen man kunde ta sig intill huset för att titta på det. Dessutom finns tillträde förbjudet-skyltar som även upplyser om att den som trotsar förbudet kommer att straffas. Det enda sätt man på laglig väg kan få sig en titt är uppifrån något av de omkringliggande husen.

Naturligtvis omges detta hus av diverse myter och det anses även vara hemsökt. Från början var det tre byggnader på tomten men idag finns bara två kvar. Den tredje brann ner och det ska ha varit "Catherine" som på det viset begick självmord och brände sig själv till döds. Hennes ande ska finnas kvar och det hörs röster, samt nattetid doftar det av matlagning från köket.

Om man googlar på huset får man massor av napp med berättelser av människor som beslutat sig för att undersöka hur det ligger till och tagit sig in på tomten för att undersöka det hela. Jag lyckades doks inte hitta någon som löst mysteriet vad det beror på att det inte händer något med denna värdefulla mark, varför det inte byggs fler bostäder på tomten. Och vem vet, det kanske är "Catherine" som stoppar det hela...

Skugga

Axel Ragnerfeldt, Nobelpristagare i litteratur och en högt prisad arbetarförfattare, är en av huvudpersonerna i Karin Alvtegens ”Saknad". Han är mannen som har haft allt: ära, berömmelse, framgång, respekt och en familj som stöttat honom, eller?

Då en gammal och ensam dam utan några släktingar eller vänner avlider rullas en mörk historia så sakteligen upp. En historia där familjen Ragnerfeldt visar sig ha många dolda hemligheter av en sådan art att inte ens sonen, Jan-Eric som åker landet runt för att hålla föredrag om sin fars författarskap, har en aning om dem.

Här finns många moraliska frågeställningar, och man kan verkligen fundera över hur långt en människa är beredd att gå för ära och berömmelse eller för att rädda sig själv och sitt rykte.

Det här är inte någon deckare och jag vet inte heller om jag skulle vilja kalla den kriminalroman, trots att boken utsågs till bästa kriminalroman i Danmark 2008, utan om den absolut måste in i ett fack väljer jag nog enbart ”roman”.

Det är helt klart en bladvändare som går fort att läsa och trots att den har ett antal år på nacken så är den väl värd att letas reda på för att läsas.

Lite barfotakultur

Visserligen är Singapore ett litet land, men hur litet det än är så har man lyckats klämma in ett stort antal museer och tempel av alla de slag. och det kanske inte är så underligt, om man nu ska lyckas få ett antal olika folkslag och religioner att samsas innanför gränsen så måste naturligtvis alla få sin beskärda del.

För egen del är det fantastiskt spännande och intressant att uppleva den här varianten och jag, som aldrig varit speciellt intresserad av historia, suger plötsligt i mig allt möjligt och omöjligt av det jag kommer åt och tycker det är kul att vandra omkring på museer och läsa om folkslag och religioner jag  knappt visste fanns innan jag kom hit. (Vem vet, rätt som det är kanske jag börjar fundera över vår svenska historia också...)

I området "Kampong Glam", det som i vardagstal kallas "Arab Quarters", finns Malay Heritage Centre, ett museum där man får en inblick i malajernas historia och ställning i Singapore. Museet är inhyst i det hus där sultanen bodde. Huset byggdes 1819 till Sultan Hussein och var då ett klassiskt malaysiskt hus på styltor. 1840 byggdes det om till sin nuvarande form av sonen, Sultan Ali, och ända fram till 1999 beboddes huset av släktingar.

Lite underlig känsla måste jag erkänna att det var att kliva in barfota, eftersom alla skor måste lämnas på utsidan. Men jag får väl se det som så, att jag hade i alla fall inte några varma skor på mig så jag slapp lämna svettiga fotspår efter mig, och det är ju alltid något. Det är ett rätt litet museum som det inte tar sådär jättelång tid att ta sig genom, men då inträdet är en rätt oansenlig summa är det absolut värt ett besök om man är i området.

År 1999 fick dock släktingarna flytta ut, då det beslutades att området skulle "K-märkas" och byggnaden skulle bli ett museum. Man hittade 79 släktingar och som kompensation fick de dela på summan 17000 SGD/år under 30 år. Då majoriteten av släktingarna godtog det hela så blev det så. Vart de flyttade eller vad som hänt om de inte godtagit förslaget har jag inga bra svar på om någon skulle fundera över detta.

När jag ändå var på min kulturella barfotavandring, så passade jag på att kika in i moskén också. Det ar faktiskt första gången jag klivit in i denna fantastiskt pampiga byggnad. Allmänheten har bara tillträde vissa tider här och eftersom jag var på plats och ändå sysslade med barfotavandringar, så varför inte...

Sultan Mosqe ligger mitt i området och det är en enormt pampig byggnad med sina lökformade guldkupoler. Här gäller inte bara att man ska vara barfota för att få gå in, man ska även täcka sig så mycket som möjligt. Det är inget större problem, eftersom det finns hjälp att få med påklädnad, så det är ingen större risk att man går in felklädd på något vis. Det finns för övrigt en hel del regler och förordningar när man väl är på insidan.

Det är även från insidan en mycket pampig byggnad, så har man möjlighet, så är det absolut värt ett besök. Det är lite av tjusningen här egentligen, att man har möjlighet att ta del av allas olika religioner, sedan behöver man inte dela åsikterna, men bara möjligheten att kunna få ta del av dem är helt fantastisk. Att inte ta tillvara på den möjligheten skulle vara fullständigt idiotiskt.

Suspicious looking persons

Redan i ett inlägg från 2012 skrev jag om hur fascinerande jag tyckte det var med tunnelbaneutropen om hur man ska larma om man ser en "suspicious looking person", (If you see any suspicious-looking person or article, please inform our staff or press the emergency communication button locatet at the side of the train doors) och jag kan väl inte påstå att jag ändrat åsikt i frågan så här fyra år senare.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur man ser ut om man är "suspicious looking", eller vem som bestämmer det. Det måste ju vara väldigt individuellt även här, eller också är det inte det. Frågan är vem som ser mest misstänkt ut i en buss med 45 singaporianer och en västerlänning (typ undertecknad)? Vem vet, det kanske bara är en tidsfråga tills någon trycker på larmknappen och anger mig som en mycket suspekt person. Jag menar, jag har ju varken svart hår, sjal, skägg eller sneda ögon, rätt udda med andra ord.

Nu är det inte bara via utrop på tunnelbanan man efterlyser dessa personer med lite misstänkt utseende. Det sitter skyltar utmed kusterna också, för säkerhets skull. Och det kan väl kanske vara bra på sitt sätt, men det gäller ju fortfarande att veta vem som ser ut som en "suspicious looking person"...

En annan variant av skyltar man kan stöta på då och då, är skyltar som berättar om brott som begåtts. Det kan handla om en cykelstöld som begicks för någon månad sedan, en dryckesautomat som utsatts för inbrott eller något liknade. Oftast står det datum då brottet skedde, samt att man efterlyser vittnen.  Eftersom brottsstatistiken inte består av några skyhöga siffror direkt här, så är det rätt glest mellan de här skyltarna och det är inte alls säkert att man ser någon alls. Under våra sju år kan jag väl inte påstå att jag har träffat på sådär förfärligt många, men några dyker ändå upp då och då.

Den senaste jag passerade var en där man struntat i att det var "tillträde förbjudet" på grund av att det är "state land". Hela fem personer har alltså ertappats med detta påfund sedan 2015. Nu måste jag i och för sig erkänna att just här känns det som om det vore straff nog att passera skylten. Just det området ser ju inte så där förfärligt inbjudande ut med tanke på djurlivet som gömmer sig där inne, och jag kan inte låta bli att fundera över hur någon över huvudtaget kan komma på idén att kliva in bakom den skylten...

Singapore runt, etapp 6

Etapp nummer sex blev en lång och varm promenad och jag befinner mig fortfarande i den nordöstra delen av landet, på väg västerut.

Den här gången hade turen kommit till den del av Singapore som heter Punggol. Här har jag inte varit sedan den gången för fem år sedan då vi bestämde oss för att åka lite på måfå och "utforska Singapore" och hamnade här. Då skrev jag det här inlägget om hur öde vi upplevde det och hur mysigt och annorlunda vi tyckte det var.

Nu är det inte riktigt så idag. Nu har man verkligen infriat det där vi läste på skyltarna den gången, att man skulle bygga massor med bostäder, det har man - och gör fortfarande.

Även under den här etappen lyckades jag ta mig i princip hela vägen via fina gång- och cykelvägar. Planen är ju att man någon gång ska ha byggt ut det som kallas "Park connector" så man ska i princip kunna ta sig runt ön med hjälp av dem. De är väldigt bra skyltade för övrigt, även om det ibland kan bli lite förvirrande med alla broar och övergångar, men allt ska väl inte vara enkelt.

Det är verkligen fascinerande att veta att jag befinner mig i denna mycket tätbefolkade stad och samtidigt uppleva att jag befinner mig mitt ute i ingenstans med djurlivet precis inpå livet. För djur finns det, och inte är de inhängnade heller, utan det är "på riktigt". Dagens första möte var med "Herr varan", absolut en av de större jag träffat på sedan jag kom hit. Nu är det inte några speciellt bra bilder, för av någon anledning var han inte intresserad av att posera någon längre tid, men ni får tro mig på mitt ord. (Ni vet det där med "när storfiskaren talar om..." och så vidare)

Nu kan man även träffa på andra varelser på sina utflykter en bit bort från stadskärnan och för alla de eventuella mötena finns instruktioner så man vet hur man ska förhålla sig. Inte mycket lämnas åt slumpen här som ni vet. Dock hittade jag inga instruktioner om hur jag skulle förhålla mig till mötet med Herr varan, så det var kanske tur att han höll sig i vattnet.

Precis utanför kusten ligger en av Singapores många småöar, Coney Island, till vilken jag gjorde en liten avstickare, men den avstickaren ska få ett alldeles eget inlägg så småningom.

Det är nästan inte mer än en simturs avstånd till Malaysia och det är naturligtvis en av anledningarna till att polisen patrullerar här så att ingen ska råka ta båten över bara sådär. En bekant berättade om hur de blev stoppade och kontrollerade av polisen när de var ute i en kajak, men det kanske inte är så konstigt för något måste de ju hitta på. Tänk er själva hur tråkigt det måste bli att patrullera den Singaporianska kusten, men tanke på storleken måste de hinna hur många varv som helst på en dag.

Det finns lite spår efter den gamla stigen utefter vattnet och visst är det härligt med väl utbyggda gång- och cykelbanor, men faktum är ju att den där riktiga charmen försvinner när allt blir tillrättalagt.

Det enda jag egentligen kände igen från vårt förra besök var en liten kustremsa som fanns kvar där det fortfarande fanns några som stod och fiskade. Däremot så hade det byggts nya restauranger ovanför som skvallrade om att det inte alls är någon speciellt öde strand längre.

Inte heller den här gången kunde jag ta mig riktigt den planerade vägen. Även här var det restaureringsarbeten på gång och på sidan av det andra planket är det meningen att det ska bli fler hus.

Men visst finns det många och stora orörda områden kvar och det är fantastiskt hur mycket grönområden man lyckas spara och det där med att Singapore ska vara "a city in a garden" lyckas man rätt bra med. Men visst är det lite trist när det byggs överallt och det är svårt att på något ställe undvika att vandra rakt in i ett bygge av något slag.

Eftersom det inte var någon bra idé att ta sig utefter kusten hela vägen på grund av att det där är "taggtrådsomgärdade arbetarbaracker", industriområden och en flygplats, så blir det en liten extrasväng men det gjorde inte så mycket för det innebar att jag fick besöka ytterligare ett område jag aldrig varit i, nämligen Sengkang, och dagens 14 kilometer långa etapp avslutades i Sengkang River Park där man prytt parken med en Eco-installation. Vacker eller ej, det lämnar jag upp till er att bedöma.

Chicken Rice med Michelinstjärna

I Singapore kan man äta på världens billigaste restaurang som fått en Michelinstjärna! I juli 2016 fick nämligen ett Hawker stall en stjärna i Michelinguiden. För er som inte vet, eller som inte kommer ihåg, så finns en beskrivning från vårt "favvohak" med Hawker stalls här. Det är alltså absolut ingen flashig restaurang med vita linnedukar och silverbestick utan en typ av "Singaporiansk korvgubbe". Vid tiden för utmärkelsen fanns "Hong Kong Soya Chicken Rice & Noodles" inklämt tillsammans med en massa andra likasinnade i Chinatown Food Complex, men efter utmärkelsen så har de flyttat och har nu en ny mycket större lokal.

Om man nu skulle roa sig med att äta där så får man planera i god tid. Här ringlar nämligen kön lång. Just den här dagen var det kö på minst en timme, så det var kanske tur att någon tänkt till och tagit med sig stol och lite tidsfördriv.

Nu måste jag bekänna att jag inte riktigt förstår grejen med "Chicken Rice". Det är en rätt som är oerhört viktig att man äter på rätt ställe här i Singapore. Alla har sin egen favoritrestaurang där de gör den bästa. Nu ska ni veta att det handlar om kokt ris med kycklingbitar, som inte smakar speciellt mycket alls, och någon slags soyasås. Jag erkänner att jag inte känner någon större skillnad, och jag tycker nog inte att det är någon enorm smaksensation heller, men det är kanske något jag missar.

Vi kanske skulle kunna jämföra det med våra köttbullar. Det är ju rätt viktigt vilka köttbullar som är godast. Det är ju inte säkert att någon som inte är uppväxt med denna viktiga information kan känna någon större skillnad på mammas köttbullar eller de man får på Ikea - hemska tanke!

I alla fall så har det hänt, så här kan man hitta världens billigaste "Michelinsstjärneförsedda restaurang". Och visst är det billigt. Menyn ser ut som följer, och med tanke på att singaporedollarn står i 6.50 så har faktiskt de flesta råd att äta här. Och jag lovar, den dag jag passerar och inte behöver stå i kö en timme ska jag smaka och upplysa er om huruvida kycklingen här smakar bättre än på något av alla de andra ställen som har samma typ av meny.

Eugen Kallmans ögon

Håkan Nesser är en av mina absoluta favoritförfattare. Jag tycker mycket om hans sätt att skriva, hur han använder orden och det sätt han bygger upp sina historier på. ”Eugen Kallmans ögon” är inget undantag, även om det känns som om den skiljer sig lite från de böcker jag läst av honom tidigare.

Handlingen utspelar sig i de norra delarna av Sverige, på en högstadieskola i mitten av 90-talet. Dit flyttar Leon Berger från Stockholm för att börja arbeta som lärare efter att han mist sin fru och dotter i en tragisk olycka. Han ska ta över en tjänst som svensklärare efter Eugen Kallman som avlidit under mystiska omständigheter. Att Berger hittar Kallmans gamla dagböcker gör att han tillsammans med ett par av sina nya kollegor börjar rota i det hela.

Boken har ett antal röster, såväl lärare som elever och föräldrar. Det gör att man får många olika perpektiv på händelserna och för historien framåt. Förutom Kallmans mystiska död förekommer det även rasism, dåtida politik, kärlekshistorier av olika slag och en hel del annat.

Troligen är en av anledningarna till att jag tyckte väldigt mycket om just den här boken alla gånger jag i egenskap av högstadielärare fick ett igenkännande leende på läpparna. Det fanns så oerhört mycket bekant, vilket säkert gör mig till lite part i målet, men det är jag gärna och jag kan varmt rekommendera den.