Mitt hjärta går på

Det här är Christoffer Holsts debutroman som han kom tvåa med i bokförlaget Harlequins författartävling 2014 och som gavs ut som bok 2015.

Boken handlar om två killar, Chavve och Pontus. Chavve, som flyttat från Gotland till Stockholm, arbetar som konditor och leder kurser i bakning för utbrända. Han lever ensam och tillbringar kvällarna med att titta på Titanic och fantisera om Jack Dawson. Pontus bor kvar hemma tillsammans med sina föräldrar och sin syster. Han är en amatörskådespelare som slutat på grund av problem med sig själv, bland annat lider han av tvångstankar och ångest.

Pontus får en oväntad present av en kamrat, vilken leder till att han via en datingapp träffar Chavve. De börjar umgås allt mer och blir en del av varandras liv. Allt verkar gå som det ska tills det plötsligt en dag inträffar något som gör att deras förhållande verkligen sätts på prov.

"Mitt hjärta går på" är en bok som beskrivs som en "romantisk komedi" och en "feelgood-bok" men jag vet inte riktigt om jag håller med helt i det omdömet. Det är visserligen en fin och romantisk bok om kärlek mellan två unga människor och det bästa är, att det inte någonstans finns några som helst pekpinnar för att det rör sig om två killar, utan alla accepterar deras förhållande på ett helt naturligt vis, men det är ändå något som gör att den bitvis "trampar lite luft".

Mitt omdöme kan ha påverkats av att jag inte läste, utan lyssnade på boken och det var lite svårt att hänga med i dialogerna, vem som pratade eller tänkte, då uppläsaren kanske inte hade de nyanser man skulle kunna ha önskat. Det kan vara så, att jag hade fått en annan uppfattning om jag läst, jag vet inte. Hur som helst så är det en läsvärd bok, dock ingen som hamnar bland mina favoritböcker.

Arkitekturens Oscars-pris

Ett sådant finns det, bara så ni vet! Eller det heter väl inte så, och egentligen är det väl inget Oscars-pris, men det är ett pris, och fint är det säkert att vinna "World Building of the Year Award". Säkert så fint att det går att jämföra med en Oscar.

Singapore kan stoltsera med att ha vunnit priset i alla fall två gånger (det kan vara flera, jag har inte grävt djupare i den saken), 2012 var det Gardens by the Bay som vann priset och 2015 gick priset till ett av Singapores mer spektakulära condominiums (förklarar det fenomenet senare för er som eventuellt sitter som frågetecken just nu), nämligen till "The Interlace" som är ett condo byggt i en mycket speciell stil.

Det ser ut ungefär som om någon skulle ha lekt med lego och satt brickorna lite huller om buller utan något system alls, men så är nu inte fallet, utan det finns ett väldigt systematiskt upplägg. Byggnaden består av 31 "legobrickor" som tillsammans har formen av en hexagon och summan av lägenheter uppgår till 1040 stycken. Med andra ord här bor en ansenlig skara människor.

Nu har jag inte någon speciellt bra bild av byggnaden, utan endera får ni försöka tänka er till hur den ser ut när man ser hela, alternativt tittar ni här, en sida där det finns bilder och mer information om arkitekten.

Som sagt, byggnader finns det gott om i Singapore, den ena mer spektakulär än den andra...

Som en liten fotnot för er som eventuellt inte har koll på vad ett "condominium" är, eller "condo" som det kallas, så kommer här en liten förklaring: (Jag kan börja med att meddela att innan vi flyttade hit hade jag aldrig hört talas om det, men nu vet jag.) Det är helt enkelt ett inhägnat bostadsområde med lägenheter där det finns vakter som kollar (mer eller mindre nitiskt) vilka som kommer. Här finns oftast tillhörande pool, gym, tennisbana, gemensamhetslokaler, basketplan, lekplats, grillplats och annat smått och gott man inte heller kan leva utan...;) Naturligtvis finns det mer som skulle kunna förklaras i form av ledning, trädgårdsskötsel och en massa annat, men nu får det vara bra, nu vet ni i alla fall ungefär vad det handlar om.

Årets lejondans

Nu har årets obligatoriska lejondans besökt vårt condo för att bringa lycka och välgång inför det kommande året. Med den avsikten så är det bara att tacka och ta emot deras ankomst och föreställning trots att det är en något onödigt högljudd sådan för min smak. Men med tanke på alla onda andar som förmodligen försvinner i rena förskräckelsen så är det väl bra att det låter antar jag.

Lejondans är något som är starkt förknippat med det kinesiska nyåret även om det faktiskt även förekommer vid födelsedagar bröllop och olika typer av invigningar just med en lyckobringande avsikt. Från början var det enbart män som tilläts delta i föreställningen men det är numer ändrat så man kan ikläda sig lejondräkten oavsett kön.

Som med så mycket annat så finns det en mängd olika bakomliggande myter och i det här fallet så handlar den ena om Nien, ett ruskigt monster, som varje nyår attackerade en by och då åt upp all mat samt förstörde det mesta som kom i dess väg. Man bestämde sig då för att skrämma bort honom genom att tillverka ett ändå mer skräckinjagande monster i bambu och papper, två män iklädde sig sedan denna kreation och inväntade Niens ankomst. Med hjälp av andra, som med hjälp av alla högljudda instrument de kunde hitta, skrämde de sedan iväg monstret. För säkerhets skull så fortsatte man med detta varje nyår och det kan ju vara dumt att chansa så man fortsätter dansa och väsnas varje nyår för att vara på den säkra sidan.

Jag måste säga att de som befinner sig i lejondräkten är skickliga. Att hoppa omkring på höga stolpar samtidigt som man befinner sig inuti en stor fluffig lejondräkt kan inte vara helt enkelt. Och dessutom att kunna koncentrera sig, när ens kamrater står bredvid och slår i cymbaler och dunkar på pukor allt de kan, måste även det vara en konst i sig. Den stora trumman ska symbolisera lejonets hjärtslag, medan det är med cymbalerna man håller de onda andarna på avstånd.

Det är helt ok att klappa det fluffiga lejonet om man skulle vilja det, däremot får man inte röra hornet på huvudet, eller spegeln som sitter där, de är båda till för att bekämpa det onda och att vidröra dom betyder olycka. Inte heller får man kliva över lejonets svans eftersom det innebär att sätter sig själv över lejonet och det är inte någon bra idé alls. Ska man mata lejonet får man hålla sig till sallad eller apelsiner för skulle man råka utfodra med något vitt betyder det en alldeles massa med otur, eller kanske till och med död, så det är bäst att låta bli. Om man nu har matat lejonet med lite sallad och det råkar "spotta" på dig är det bara att tacka och ta emot, för det däremot för med sig lycka och välgång under det kommande året.

Eftersom jag i år nöjde mig med att titta från balkongen och följaktligen inte fick några grönsaker spottade på mig, så jag får väl lita till något annat tecken för egen del då det gäller lycka och välgång inför det år som komma skall...

Inga bollrävar här heller

Med risk för att bli tjatig blir det även idag ett litet golfinlägg. Visserligen ska det inte bli så mycket golf, och det ska bli kort. Jag var bara tvungen eftersom det kom upp i en kommentar att "ni har väl inte "krokodiler". Idag har jag spelat på en golfbana här i Singapore och på den banan finns det inga varningsskyltar för apor, det finns heller inga rävar som stjäl bollar, däremot så finns det en varningsskylt för just krokodiler.

Nu blev jag lite nyfiken huruvida det verkligen finns krokodiler i vattnet där så jag "googlade runt lite" och man har sett krokodiler. Det är inte vanligt, och det händer inte ofta, men det kanske är tillräckligt ofta för att det inte är värt att leta efter en boll som skulle råka hamna i vattnet. Inte för att det någonsin skulle kunna hända mig, det där att en boll hamnar i vattnet, men ändå...

Dessutom kan jag erkänna att det var en himla tur att maken inte var med idag, för då skulle den där revanschen kommit fortare och med mer kraft än vad som kan vara nyttigt för någon ;) Nåja, vädret var bra (nästan onödigt varmt, men det säger jag inte för det kan ju uppfattas som lite kaxigt för någon som sitter på någon annan plats i världen), banan var fin så det är väl inte så mycket mer än spelet att klaga på, och som ni vet "two out of three ain't bad".

Dessutom finns det alltid en massa annat att titta på, och golf ska ju vara en naturupplevelse, så lite "treespotting" på köpet kan aldrig vara fel!

Avslutning på nyårshelgen med golf

Ytterligare en "resa över sundet" till Bintan fick avsluta nyårsfirandet. Jag har ingen koll på hur många sådana resor det har blivit, men många är det. Det är så enkelt att ta båten över till endera Bintan eller Batam, de där närliggande indonesiska öarna. Nu har jag skrivit så många gånger om dem så risken att bli himla tjatig är överhängande så jag tänker inte göra någon större djupdykning i det. För er som vill veta lite mer så finns ju alltid sökrutan.

Det här är minst sagt ett väldigt bekvämt sätt att resa med golfbagar. Om man försett sig med ett "golfpaket" så behöver man bara se till att bagen kommer till incheckningsdisken på färjeterminalen, sedan tar någon annan hand om allt och plötsligt så finns den bara där, på golfbanan, fastsatt bakpå en bil som man sedan ska försöka ratta runt banan.

Likadant när man åker hem, bagen bara dyker upp sådär på bagagebandet utan att man gjort något alls, käckt va!? Det är lite jobbigt när man kommer hem till Sverige då man plötslig måste tänka själv...

Här är det inga rävar ute på banan som springer runt och stjäl bollarna men det finns andra varelser. Den här gången såg vi dock inte så många, men andra gånger har det varit gott om dom. Fördelen med rävar är att de håller sig på banan och de nöjer sig med att ta bollarna. De här rackarna tar det mesta de kommer åt så det gäller att inte ha så mycket löst liggandes i bilen. Blixtlås och knappar behöver inte heller vara något hinder, och så långt har lyckligtvis inte våra svenska rävar kommit än.

Att ta sig mellan de olika golfhålen kan på sina håll nästan innebära att man förväntar sig att Tarzan ska komma svingandes i någon lian och dimpa ner på biltaket, men inte heller denna gången hände det så vi får väl se nästa gång om det händer då.

Som parentes kan jag väl bara nämna att ibland kanske det där med "blomsterrabatt" kan få en liten annan innebörd...

På andra håll är det inte djungel utan öppet hav och det är fantastiskt vackra vyer. På just det här hålet har jag för övrigt en gång för ett antal år sedan, lyckats med det där som är varje golfares dröm (bara så ni vet!), att få i bollen på bara ett slag. Nu gick kanske inte just det så där jättebra den här gången, men det är ju kul att veta att det går... Och när det ändå skulle hända var det ju bra att jag valde ett så fint hål så jag kan fotografera det varje gång vi är här ;)

Förutom att hotellet ligger nära två banor så ligger det även väldigt nära stranden. En väldigt fin men minst sagt rätt öde strand.

Fast å andra sidan var det rätt folktomt i poolen också, så alla hade väl något annat för sig, typ spelade golf eller så!

En bra avslutning på nyårshelgen blev det alltså, inte minst med tanke på att jag dessutom vann över maken i det ädla golfspelet. Om det betyder att jag spelade bra eller om det helt enkelt var så att min motståndare spelade dåligt kan vi låta vara osagt. Oavsett vilket så är frågan om inte något av det bästa med att spela golf i den här värmen är att efter en avslutan runda sjunka ihop och belöna sig själv med den där iskalla ölen...

Det går att åka till Bintan utan att spela golf. För egen del har jag gjort det en gång, närmare bestämt  då ena dottern och jag gjorde en utflykt till andra sidan av ön till Marjoly Beach Resort (vilken för övrigt verkligen är beviset på att det där med resort betyder att du får tak över huvudet och inget mer) och hade några riktigt lata dagar på en lite annorlunda del av ön. Men om man är ute efter semester med snorkling är väl kanske inte Bintan förstahandsalternativet.

Nyårslöften och önskningar

Nu har jag firat två nyår inom loppet av två månader och jag har inte avgett ett enda löfte! Inte ska jag börja leva sundare, inte heller ska jag försöka springa flera kilometer varje dag eller använda gymmet flitigare. Nej, även den här gången har jag bestämt mig för att fortsätta som jag gör, det går rätt bra och jag trivs rätt bra med det...

Nu kan det ju vara så, att just det där med nyårslöften inte är så mycket för kineserna, det kanske bara är vi som håller på med sådant. Frågan är hur länge vi har gjort det och varifrån det kommer. Jag försökte hitta något om detta, men det bästa resultatet jag fann var en artikel i SvD från 2011 av Bengt af Klintberg där han letar svar på dessa frågor. Några svar var tydligen våra att få fram, men  första gången han har hittat ordet "nyårslöfte" är 1944 och sannolikt så är det Stig Dagermans dikt från 1952 som är först i litteratursammanhang att använda ordet och det gjordes med en dikt som helt enkelt heter "nyårslöfte":

Stinn av föresatser står jag här vid grinden
och ångrar allt jag brutit under årets lopp.
1. Jag skall aldrig mera hänga mig på vinden,
då denna akt är skadlig för min kropp.
2. Skall jag nästa år ej tömma flera
glas cyankalium än jag kan stå.
3. Jag skall aldrig bära elefanter mera,
om än jag längtar därtill aldrig så.
4. Aldrig mer jag skall i tigergapen
låta mitt huvud göra artighetsvisit,
då jag till dato haft den dumma egenskapen
att underskatta tigrarnas aptit.

Som sagt, här har vi inte hört många nyårslöften, men däremot finns det gott om "önsketräd". Ett av dem finns att hitta vid Food Street i Chinatown och för att underlätta för den som önskar så har man redan bestämt vad man kan önska och vilken färg man ska använda till vad...

Det var lite roligt att läsa vad som skrivits på de olika banden, och visst är det spännande att om man önskar sig hälsa så följer även skönheten med!

Lite skönt är det ju i alla fall att det åtminstone fanns en variant där man kunde önska något åt hela familjen...

Nu börjar själva "nyårshelgen" lida mot sitt slut även om firandet kommer att fortsätta ett tag till. För vår egen del ska vi tillbringa de två återstående lediga dagarna med att spela golf på den indonesiska ön Bintan, vilket känns som ett helt ok sätt att avsluta en kinesisk nyårshelg på.

Hav utan botten

Jag har precis avslutat boken "Hav utan botten" av Mikael Ressem, vilken var en ny bekantskap för mig. Det här är tredje boken om den drogberoende ambulansföraren Erik och hans två vänner: den ordentlige polisen Patrik samt Tomas som lider av panikångest.

Erik har precis kommit tillbaka efter en drogavvänjning och börjar få ordning på sitt liv då hans ex flickvän Sara en dag dyker upp från ingenstans och påstår att hon blivit tvångsintagen på psyk mot sin vilja och behöver Eriks hjälp. Innan han hinner få någon närmare förklaring på det hela dyker polisen upp och tar Sara med sig. Det här vänder upp och ner på Eriks tillvaro och det förflutna kommer ifatt honom på ett mycket brutalt vis. Det dyker även upp ett lik med en hälsning till Erik målad med tusch på kroppen och på något vis verkar allt hänga ihop, frågan är bara hur...

Det här är en bok som väldigt tydligt ifrågasätter lagen om psykiatrisk tvångsvård och skulle kunnat ha blivit riktigt intressant och spännande. Idén är bra och sammansättningen av huvudpersoner är absolut annorlunda, vilket i sig är lite kul, men tyvärr så var det ingen bok jag tyckte speciellt mycket om.  Det var alldeles för mycket detaljer för min smak. Allt broderades ut i all evighet. För min del räcker det kanske med att få veta färger på möbler och kläder, vad det är för märken och var de är köpta spelar kanske inte så stor roll, i alla fall inte varje gång något nämns. Det kan vara bra med "textbroderier" men inte hur mycket som helst.

Dessutom blev det för många stereotyper som betedde sig väldigt förutsägbart, så tyvärr måste jag säga att jag inte kommer att läsa någon av de två tidigare böckerna i serien.