Mission completed!

Så har vi då haft vår första middagsbjudning i detta land!" Middagsbjudning", är väl förresten att ta i, men vi har i alla fall haft några vänner på besök som har fått något att äta.

Tanken var att vi skulle göra något enkelt och kvickt, och det delvis med tanke på det något underutrustade kök vi är begåvade med. Detta enkla resulterade i inte mindre än fyra vändor till affären för att lyckas få det vi behövde, för att i alla fall lyckas hyfsat med det vi förutsatt oss att genomföra. (Det kan vara så att de som arbetar i den affären har fått en liten sned uppfattning om vad vi västerlänningar roar oss med på helgen...) Har konstaterat att även det lilla enkla kan vara nog så komplicerat om det inte finns det som behövs.

Sista vändan till affären var för att inhandla en brödrost som visade sig vara en rätt nödvändig attiralj om vi skulle lyckas med våra "enkla laxtoastar", vilka för övrigt toppades med basilika och inte dill ovanpå den lite sötaktiga sour cream som klickades ut ovanpå laxbitarna. Efter denna lite speciella förrätt blev det den mycket svenska (!?) rätten kycklingfilé med rotfrukter och tsatsiki, och efterrätten bestod av glass och fruktsallad. Kanske inte heller det speciellt svenskt, men helt ok!

Dukningen fungerade alldeles utmärkt - vi kompletterade med några papperstallrikar där det fattades, och besticken diskades mellan de olika rätterna. Eftersom det inte var något som lagades på spisen så gjorde det  inget att det bara finns en liten kastrull i skåpet, så den får väl vara utan sällskap ett tag till! Glasen räckte också till, visserligen inte samma sort, men ändå...

Som ni kanske har räknat ut så blev det alltså ingen resa till IKEA, utan den här helgen fick Ingvar klara sig utan vårt bidrag, det ordnade sig ju ändå, precis som jag sa!

Fish head curry

Jag brukar alltid säga att jag inte äter mat som tittar på mig. Nu har jag gjort ett undantag! Eftersom en av Singapores berömda maträtter heter "Fish head curry", så var jag ju faktiskt tvungen att göra ett litet avsteg från min princip och testa.

Precis som namnet säger, så handlar det om ett fiskhuvud i currysås. Visst låter det utsökt, eller?? Nej, det är väl inte det första vi tänker på att anrätta om någon skulle be oss att laga mat. Fisken som används till denna maträtt är "Red snapper", som faktiskt helt enkelt heter "röd snapper" på svenska, och som jag aldrig har hört talas om. Nu har jag i alla fall kollat upp denna firre, och den lever i Mexikanska golfen och vid den amerikanska ostkusten. Det är en slags aborrfisk som kan bli upp till en meter och väga 23 kilo. Med andra ord, en rätt stadig sak! Tänder har den också, dom syntes tydligt när maten låg där och blängde på oss i currysåsen!

Till denna lite speciella rätt blev vi rekommenderade att ta in vanligt ris och något bröd. Det visade sig vara ett bra val för man behövde definitivt något som neutraliserade styrkan i curryn. Den var jättestark - i alla fall i min värld...

Jag vet att även ögat på fisken anses vara en delikatess, men där gick gränsen! Jag försökte faktiskt, men något sa stopp...Nu tror jag inte att det är så mycket mat just där så det gick bra ändå. Det fanns gott om fiskkött att äta, så mätta blev vi och gott var det. Helt klart värt att testa! Kom nu ihåg att inte låta fler fiskhuvuden förpassas till soporna, dom går alldeles utmärkt att använda!

Lunchgäster

Vi har bjudit hem gäster på mat! På söndag har vi lovat en singaporiansk familj att de ska få komma hem till oss och äta. Det kändes som en väldigt kul och bra idé. Eftersom vi har varit hos dom tidigare tyckte vi att det var dags nu och att "slänga ihop lite mat" är väl inga problem...

Så var det plötsligt någonting som slog mig, och jag började titta i skåpen i vårt kök. Jag kan väl inte direkt skryta med att ha ett välutrustat kök i Sverige heller, men något bättre än det vi har här är det ju. Nu insåg jag plötsligt att jag ska laga mat åt sex personer med hjälp av en 1-literskastrull, en ugnsform som visade sig vara till bakning och inte får vara i ugnen om det är varmare än 200 grader samt en liten söt stekpanna som man kan steka ett ägg i... Låter lite som om det skulle kunna bli en tårtbotten med en liten omelett på, och lite ris på toppen! Vem vet, kanske går att saluföra som den "typiska svenska söndagslunchen".

Nästa lilla problem, är att vi inte heller har porslin för att vara sex personer runt bordet - fast å andra sidan kan man säkert äta på olika tallrikar och dricka ur olika glas, för så gör vi ju alltid i Sverige!? Nu finns det säkert de som med bestämdhet hävdar att jag skulle absolut kunna duka så, och jag erkänner att det nog är på det viset. Fast i det här fallet kanske jag ska undvika det med tanke på att jag nu ska försöka representera Sverige.

Ju mer jag funderar på det, desto mer lutar det åt att det blir en typisk svensk lördagsutflykt imorgon - till IKEA! På något vis ska väl detta lösa sig, eller som vi säger i Värmland: "Dä årner sej, å öm dä inte årner sej så kvetter dä"!

Att vara beroende

Jag har alltid ansett mig vara en självständigt tänkande, oberoende person som kan ta hand om mig själv och inte bryr mig så mycket om vad andra tycker och tänker. Om jag får säga det själv, så har det väl gott rätt så bra och inte varit några större problem att leva på det viset.

I den tron levde jag ända tills jag började närma mig halvsekelgränsen i levnadsår och båda barnen flyttat hemifrån, då, när jag verkligen skulle kunna ha ett helt självständigt liv, vad händer då? Jo jag får papper på att jag är beroende!! Sedan ett halvår tillbaka har jag nämligen en singaporiansk legitimation som klart och tydligt talar om att jag är beroende, ett "Dependent´s pass". Så är det, legitimationen upplyser alla som vill titta på den hur det ligger till och eftersom jag har intagit rollen av "lyxhustru", så är jag följdaktligen beroende.

Fast vid närmare eftertanke, så kan jag tänka mig att betala det priset ett tag för att få ha det jag har nu! Ibland  får man väl svälja stoltheten...och det gör jag väldigt gärna, tids nog är allt som vanligt igen, och ekorrhjulet fortsätter snurra. Om jag tänker efter riktigt ordentligt så är det till och med ett väldigt behagligt liv, och om det är så här det är att vara "dependent", så varför inte...

Att skiljas från en bok

Att läsa sista sidan i en bok är lite som att skiljas från en vän. Dom man har "umgåtts med" under en tid bara försvinner på något underligt vis. Vissa böcker sätter naturligtvis djupare spår än andra, men oavsett bok så är det oftast lite av en tomhetskänsla när man har läst sista sidan och slår ihop pärmarna .

Visst är det härligt när man får tag i en bok där man bara måste vända blad, och se vad som händer på nästa sida! Just dessa "bladvändarböcker" har ofta en tendens - i alla fall hos mig - att vara hyfsat enkla och utan så många dubbelbottnar så man måste tänka för mycket. Alltså lite typisk sommarlitteratur, sådant som det är så skönt att koppla av med på stranden eller på balkongen när det är varmt och skönt. Eller för all del, även inomhus om det är kallt och regnigt...

Just nu lever jag ju i en värld fylld med sommar och tid att läsa, så det blir en och annan bok. Den senaste bok jag slog ihop var Camilla Läckbergs "Fyrvaktaren". Jag gillar hennes böcker, jag tycker om sättet hon skriver på, de är lite "sådär lagom". Visserligen är det kanske lite väl mycket mord och hemskheter för att vara en så liten ort som Fjällbacka, men å andra sidan så har väl det hänt tidigare i litteraturens och filmens värld. Det är väl inga böcker som sätter några djupare spår hos läsaren, men de är underhållande och typiska "bladvändare".

Innan den läste jag "Marley och jag" av John Grogan. Det var en underbart mysig bok! Egentligen hände det inte mycket alls, utan det handlar om livet med en totalt omöjlig hund. Det är tänkbart att boken blir bättre om man på något vis kan leva sig in i situationer och händelser, att man har någon slags hundrelation. Hunden Marley får diagnosen ADHD av sin husse, och det kanske är en förklaring till att jag tog till mig boken så varmt, jag var ju faktiskt beredd att ge min senaste hundrelation samma diagnos. Det är i alla fall en lättsmält och mysig bok som jag mycket väl kan tänka mig att rekommendera.

Får väl se vad nästa bok blir, det finns ju några att välja på, men som sagt, tid har jag ju och det är jättehärligt!

Shopping

I Singapore shoppar man! Ibland känns det nästan som att landet är ett enda stort shoppingcenter. Utmed den stora, mest kända shoppinggatan i Singapore, Orchard road (som för övrigt är något större än Drottninggatan i Karlstad...), verkar det finnas hur många jättekomplex som helst, och inte nog med det, det växer upp nya hela tiden.

Det värsta är att samtliga är av den storleken att det inte är någon större svårighet att gå vilse i dem, vilket gör att en liten snabb shoppingtur kan visa sig bli väldigt lång, speciellt om man inte hittar ut... Bara att åka rulltrappa upp till femte våningen, eller ner till tredje källarvåningen kan vara nog  så förvillande, eftersom rulltrapporna inte alltid verkar utgå ifrån samma ställe.

Jag skulle tro att man kan hitta det mesta i affärsväg: Armani, Chanel, Dior, Gucci, Louis Vuitton, Ralph Lauren, Prada,Yves Saint Laurent..... om man nu är ute efter någon av dessa. Om någon mot förmodan skulle drista sig till att tro att jag handlar där, så erkänner jag att det inte sker så ofta...har kanske inte hänt alls om jag tänker efter riktigt noga... Det finns ju andra affärer också! Antar att det kan vara en anledning till att jag aldrig kommer att bli tillfrågad om att göra ett program i stil med "Hollywoodfruar", att jag inte handlar på rätt ställe. Fast visst vore det käckt att komma med ett par riktigt fotriktiga paddskor av typen "Birkenstock" med märket "Prada" i silverbokstäver!?

Ibland funderar jag på hur lång tid det skulle ta att arbeta sig igenom samtliga affärer i samtliga shoppingcenter på Orchard Road. Det kommer nog inte att hända, men ändå... Sedan är det ju faktiskt så, att Singapore består av lite mer än just den gatan, men oavsett var man tar vägen, om det inte finns något annat, så nog finns det ett shoppingcenter!

Livet i en bubbla

Att bo i Singapore är litegrann som att leva i en bubbla! Första gången jag träffade vår hyresvärd så sa han "to live in Singapore is a bit like the movie Truman show", och den liknelsen var väldigt bra. (för er som inte sett filmen kan jag berätta att det handlar om en man som har fötts in i en såpopera, och allt han gör är redan regisserat och klart. Han är fullt kontrollerad och världen utanför existerar inte, utan hela hans tillvaro är en bubbelvärld)

Singapore är en liten begränsad värld som inte är större än att den kan kontrolleras trots alla människor som finns här. Det är så rent och prydligt överallt att det ger ett artificiellt intryck. Mycket känns konstgjort på ett mystiskt vis. Inte nog med att det är rent, det är tryggt också. Kriminalitet finns, men den är väldigt liten. Man behöver aldrig vara rädd för att gå ute ensam, man kan lämna väskor och kassar utan att de får ben och försvinner. Man kan t.o.m. se övergivna datorer som väntar på något cafébord medans husse eller matte är och gör något de behöver. Och i "den stora vida världen" utanför Singapore, den som jag kommer ifrån, skulle det här vara en omöjlighet! (jovisst skulle det gå, men troligtvis bara en gång...) Människorna här är trevliga och verkar ha det bra. Man upplever det inte som om det stressas, utan de flesta har ett slags lugn över sig, och detta trots att utbildning och karriär är viktiga ingridienser i en singaporians liv.

Sättet som vi bor på är på sätt och vis en "bubbla i bubblan". Vi, som så många andra västerlänningar bor i ett condominium. Det är flera lägenheter med tillhörande gemensamhetsutrymmen som poolområde, gym, tennisbana, grillplatser... Det finns anställda som sköter allt, och som alltid finns till hands för att se till att vi har det bra! På dom här husen finns det också oftast balkonger, eftersom vi vill ju ha balkong! Många av de inhemska kan inte riktigt förstå vitsen med detta, eftersom det bara blir varmt och otäckt på en balkong - medans det är något av det första som vi tittar efter om vi ska leta lägenhet, eftersom vi har en tendens att tycka om värmen.

Allt detta i kombination med klimatet, gör naturligtvis att livet här är väldigt enkelt och behagligt. Bara känslan av att inte behöva fundera på hur kallt det är och bestämma hur många tröjor jag behöver ha på mig, gör att jag trivs jättebra med mitt bubbelliv i Singapore!