Nytt användningsområde för Karlstads danspalats

1960 var året då det som under många år kom att bli en slags ikon och ett kännemärke för Karlstad invigdes, nämligen danspalatset Sandgrund. Det fanns en tid när det inte spelade någon roll var man befann sig och träffade på människor, så nog hade de flesta som besökt Karlstad "slängt sina lurviga" på dansgolvet, där invid Klarälvens strand.

Under 80-talet var det dansbandens era och det fanns ju inte heller speciellt många alternativ om man ville gå ut någonstans i lilla Karlstad, så under den epoken blomstrade verksamheten. Men som ni vet, allt det vackra har ett slut, så ock detta. Nu är det naturligtvis lite upp till tycke och smak, hur vackert man tycker det som gått i graven i det här fallet är, men oavsett det, så har nu verksamheten i Sandgrunds lokaler bytts från livliga danskvällar till en något lite stillsammare i form av tavelskådning.

Den 16/6 i år invigdes nämligen det nya Lars Lerin-museet i de här lokalerna. Konstnären, som är född och uppväxt i de värmländska skogarna (eller i alla fall hyfsat nära skogen!), har numer sitt egna museum i Karlstad. Jag måste erkänna att det känns lite konstigt att se scenen, där så många artister stått och spelat, numer bestå av en björkskog och ett ensamt piano. På det forna dansgolvet och restaurangen finns idag montrar och skärmar fyllda med Lerins konst.

Jag kan inte påstå att jag är någon stor konstkännare och inte heller någon avancerad kritiker i ämnet, men tycka kan jag och jag tycker om tavlorna som han målat. Naturligtvis finns det sådana jag tycker bättre om än andra, men i det stora hela så är det tavlor som faller mig i smaken. Han har en alldeles fantastisk förmåga att fånga ljuset och här finns också oerhört fina nyanser, speglingar och detaljer. Motiven skiftar från våra kända björkskogar till tvättlinor och bad i Indien, från svenska skogsfåglar till hemlösa hundar och katter i Brasilien. Här finns också den fantastiska tavlan "Bibliotek", en hylla fylld med böcker. Sammantaget en trevlig vandring bland alla tavlor.

Jag hittade även en helt fantastisk utställning med tavlor av Helena Blomqvist. Det var mitt första möte med henne, men förhoppningsvis inte mitt sista. Helt underbara tavlor! Hon arbetar med en "drömlik bildvärld", där hon bygger modeller som hon sedan fotograferar och redigerar. Hon hämtar inspiration från bland annat drömmar, gamla foton, sagor och myter och jag blev helt såld!

Nu har jag förkärlek till det lite mystiska, och här kände jag mystcismen komma krypande och jag kan tänka mig att det är alster som man endera älskar eller inte tycker om alls - jag gissar att det är bilder som lämnar få människor oberörda.

Nu var det sista dagarna av Helena Blomqvists utställning, men Lerins finns ju naturligtvis kvar, och visst är den värd ett besök, det tycker jag absolut om man råkar ha vägarna förbi.